Söndagsrad

En rad om dagen my ass. Men jag har fina ursäkter, i fredags var jag festfixare i Uppsala. Det blev mycket lyckat. Det klassiska Vännercitatet, Chandler som efter en fylla förklarar hur full han var med orden "My apartment isn't there anymore, because I drank it" beskriver festen. Eller snarare att vi drack lägenheten torr på all sprit. Den julinspirerade shot som jag och det rödhåriga yrvädret Magnus trugade på folk, bestående av hembränt, lingon samt mortlad kardemumma och kanel, visar nivån.

Den sista måltiden med Anders blev italiensk pizzabuffé, innan jag och sötnosen återvände till det som i folkmun kallas för "stan", alltså Stockholm. Märk väl att jag inte är "folk" i detta avseende. Att Anders nu lämnar östern för västern känns konstigt. Mycket. Orolig är jag inte, han kommer ha det bra, vi kommer åka till Gbg oftare och han kommer hit (årskort på SJ). Men jag trodde alltid att han också skulle hamna i Stockholm. Det gör han kanske också, till slut. Jag kommer sakna dig, min vän, men det är nära till mina öron. Just a phonecall away.

Och igår såg vi At the gates. Det var så bra att det nästan är ledsamt. Ledsamt att det inte går att beskriva hur bra det var, och ledsamt att jag aldrig kommer få se dem igen. Men, om det inte varit deras nästnästnäst sista spelning någonsin, återförenade och allt, så hade kanske inte allt funnits där. Låtarna, energin, den slutsålda lyckliga lokalen, svetten, intensiteten i den musikaliska uppvisningen och vansinnet som sångaren sjöng med. Jag också. Trodde inte att jag skulle kunna prata efteråt, men det kan jag. Har kanske en framtid som metalskrikare? Det var en total urladdning, kunde knappt stå upp efteråt, och det tänkta efterfestandet all night long blev till en stillsam pale ale i en pub modell flådigare utan musik i ett vitt valvrum.

Fortfarande när det blir tyst för en sekund kommer sista låten smygande. "Kingdom gone". Tack At the gates, detta kommer jag njuta av länge.