Världsliga ting

Ibland händer saker som gör allt annat ointressant, som stämplar "banalt" över hela omgivningen, ens tankar, problem och känslor. Ibland händer saker som gör att man skäms för att man brydde sig om fotbollsmatchen igår, för att man brydde sig om att man är en sopa som inte förstod sig på tekniken så att ens intervju från i måndags försvann och för att man brydde sig om hurvida man skulle hinna köpa nya kläder innan helgen.

När sådant händer får man chansen att tänka efter på vad som egentligen betyder något, vad som är av vikt. Det jag kommer fram till är att jag vill att alla ska få må bra. Alla. Det känns som det viktigaste just nu, och kanske alltid. "Alla" inkluderar ju faktiskt mig, så jag ska göra mitt bästa för att jag själv ska ha det så bra som möjligt, men det är ju lättare att bara strunta i sig själv och tänka på andra istället. Så, kan ni inte göra mig den tjänsten att ni tänker på er själva? Ta hand om er så att ni har det bra, så ska jag försöka tänka på mig. Okej?

Revidering

Okej. Gårdagens Tolvåtie blev kapat till förmån för simmarna. Så på detta sätt kan man nu leta reda på mig:
http://www.sr.se/cgi-bin/dalarna/program/index.asp?date=2007-03-26&ProgramID=73

Klicka på 12.30-13 och gå fram till ungefär 7 minuter om ni vill slippa nyheterna och Céline Dion (som Óli så heroiskt släpade sig igenom). Sen har ni Mård i örat i cirka tre minuter, eller iaf dem som Mård intervjuat. Hög humorfaktor kan utlovas, far och mor ringde igår och berättade att de "bröt ihop över skrivbordet" när sista personen pratade, själv kan jag erkänna att jag mest blev ställd över hennes svar. Min vackra kommentar var "öööööhhhh" innan jag hittade fattningen igen och kunde ställa en följdfråga. Redigering är guld!

Ur led är tiden

Sommartid. Plötsligt känns livet lite lättare när man får säga att tiden vi lever i är sommartid. Inlägget under är alltså skrivet en timme senare än vad det står. Undrar om jag lyckats ändra så att detta inlägg får rätt tid nu.
Check: 10.54.

Nej. Vad ska tiden kallas för nu? Western european summertime provade jag med, men det dög inte...

11.05
Nu så stämmer det. Hittade rätt summertime.

Historia

Idag i programmet Tolvåtie som fiffigt nog börjar sändas 12.10 begår undertecknade Mård sin ordentliga radiodebut. En kortare variant av mitt inslag har varit med i morgonens nyhetssändningar, men den längre innehåller fler frågor från min sida och hela TVÅ prator, ergo: mer medverkan från min sida och därför högre Mårdfaktor och genom det högre intressefaktor för mina läsare (Lokalnyheterna i dalarna består ju inte direkt av något av värde för utomsocknes, knappt för inomsocknes). Det är gissningsvis inte radiohistoria, och inte heller journalistikhistoria, som skrivs, men väl Mårdhistoria. Man kan lyssna live på nedanstående adress om man har möjlighet, annars går det lätt att snoka upp mig i 30-dagarsarkivet på samma sida. Hoppas jag. Jag lovar er fantastisk lyssning, dock med disclaimern att på P4 "ska'nt hä va så speciellt", så vid närmare eftertanke är det nog en radioparentes jag skapat. Men den är min!

Dagens länk är alltså:
http://www.sr.se/dalarna/

kl. 10.50
...och nu när jag går in på den för att kolla om länken funkar ser jag mitt nyhetsinslag ligga högst upp till höger, publicerat 09.09. Vad tycker dalfolket om EU? <------- den är min! Den som först ser mitt namn i skrift blir dagens medarbetare i team Hunting Marden! (jag har ännu inte sett det...)... Men märk väl att detta är korta varianten för nyheterna. Den långa dyker upp efter 13 skulle jag gissa.

Ja, det är mycket skriv för lite inslag just nu. Men, det är ju Mårdhistoria som sagt.

Säter

Snön ligger kvar här på en del ställen. Mer än i övriga dalarna, Säter ligger kanske lite mysko till, det har varit kallt på nätterna också. Solen är framme och lyser vackert. Mamma och pappa renoverar huset, det är kallt på nerevåningen; vardagsrummet är urplockat, nedkylt, utrivet och målas just nu av Hans som luktar cigaretter. På gården står en nysnickrad och gigantisk carport, den är större än min lägenhet. Båda bilarna får plats där, på sommaren kan man ha fest i den tydligen. Mamma städar ur växthuset, pappa har tittat på Skidspelen från Falun på TV. Vi kunde åkt dit, men ingen av dem orkade. Jag vill inte åka ensam, så skoj är det inte med skidor. Utanför den lilla skrubben jag bor i, i brist på annat då mitt rum är fullt av alla möbler som ska stå i vardagsrummet, har mamma placerat alla skott som ska till växthuset sen. Jag har börjat läsa en svensk deckare från mammas bokhylla, vi har handlat på Konsum och jag kokar perkolatorn full med kaffe. Tolv koppar. Mitt hår känns fantastiskt efter duschen här, vattnet i Säter är bättre än Uppsalas, Umeås och även Faluns. Jag sover ensam, pratar i telefon med vänner långt bort, läser tidningen och rör mig långsamt. Dricker kaffe. Tänker på korsordet jag kommer att få lösa nästa gång jag kommer hit.

Mitt känsloliv beter sig inte som jag vill. Det är jag ledsen för. Jag är ledsen för att jag vill vara ensam, jag är ledsen för det som kunde ha varit. Men jag klarar inget nu. Inte sen heller. Jag vill inte tänka på sen, jag vill bara vara nu. Så jag kommer att vara ensam. Hur länge vet jag inte. Jag vet heller inte hur jag ska uttrycka detta bättre, så förlåt. Vänta inte på mig. Låt mig bara ha mitt nu.

Omstart

Försöker landa i Dalarna. Festandet i fredags var bland det roligaste i år, i dalarna vet man hur man gör, eller snarare är det så att jag lever efter principen "jag bor inte här och behöver inte tänka på hur jag beter mig". Vi besökte nya kårhuset på kvällen och det var sjukt snyggt, vi alla var sjukt snygga. Fullast var jag, tydligen. Jag är beredd att skriva under på det, vaknade i fel säng i lördags, min första tanke var: "Herregud. Det här är fel.". Lördagen blev annars mycket lugn och skön, mycket hud, *pip*, *pip* och *pip-pip*. Sällan har ett umgänge varit så o-PK. Söndagen har också gått i vilandets tecken. Besök hos farmor på kvällen och middag hemma hos mor och far före det. Har fraktat mammas cykel till Falun, så imorn kommer undertecknad att susa ned för backen till Radiohuset.

Det är skönt att vara här. Jag behövde verkligen en paus. Får se när verkligheten kommer ifatt mig.

Utmaningen antages, tillslut...

Jag försökte smita undan, men efter att nu ha blivit utmanad av inte en utan hela två personer viker jag mig.

Regler:
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa utmanarens blogg för mer information. (Måste påpeka att jag kunde gjort typ tre listor, man hittar många skumma saker om man tänker efter…)

1. Jag kan bara knäppa med vänsterhandens fingrar, likaså snyter jag mig medelst vänsterhanden (och papper). Det funkar inte alls med höger. Varför?
2. Jag pratar med saker, jag kommenterar och svarar. Jag pratar med TV’n, med de som är på TV’n (allt mellan väderpresentatörer, fotbollsspelare, kommentatorer, skådespelare och reklamer), jag svarar radion på retoriska frågor, jag kommenterar texter i tidningar, jag pratar med diskborsten om jag tappar den på golvet, svär åt tvättmaskinsluckor som inte vill öppnas, frågar högt var mitt lypsyl kan ha gömt sig, kommenterar högt om jag får sms med ett ”jahapp” till mobilen, osv. Jag helt enkelt pratar med saker. Jag är som min far.
3. Efter ett förhållande jag hade mellan jag var 18 och 20 år kan jag inte sova om någon rör vid mig. Då kunde jag det, nu kan jag inte. Jag blir knäpp och måste ha min egen yta, det skär i själen och jag känner mig instängd.
4. Jag byter otroligt snabbt till uppsala-akademiskt uttal när det är dags att prata om intellektuella saker, det uttalet blir inte värre än vid de tillfällena jag ska briljera. Försök gärna få mig att göra det på dalmål, det är stört omöjligt.
5. Jag är fobiskt rädd för hår. Hår som inte sitter fast. Det är sjukt äckligt! Medan jag gillar hår som sitter fast jättemycket; långt hår, skägg, pollisar, vore jag kille skulle jag vara det hårigaste världen skådat.
6. Jag blir glad, lugn och harmonisk av sextakt, d-takt och dubbla baskaggar i största allmänhet. Det är skönt i kroppen. Baktakt å andra sidan får mig faktiskt att må fysiskt illa.
   Jag utmanar: Moa, Oli, Annika, Johan, Maria och Maria
   

Trafikstockning

För mycket som vill ut, kontentan blir att allt sitter fast inuti mig istället. Trafikstockning, som en klok vän kallade det för. Jag är så trött och så stressad att jag vill gråta nu. Det är nog bara ikväll, imorgon kommer jag ha mer koll på hur veckan kommer att se ut, och då kan jag strukturera upp mina tankar bättre. Men just nu bygger ångesten bo i min bröstkorg. Det hjälper att skriva ned det här, då tvingas jag att tänka igenom det ostrukturerade, vilket genast renderar i en viss struktur och gör det lättare att andas. Jag måste bara äta och sova, funkar det så funkar det mesta. Vill bara inte att det plötsligt ska vara fredag, att jag plötsligt ska befinna mig på ett flyg härifrån, att jag plötsligt ska ha gjort en massa utan att ha märkt det. Igen.

Högt och lågt ifrån dagens DN

• Baudrillard är död. Jag skulle ha velat skriva något djuplodande om honom, men det enda jag kommer tillbaks till är att jag inte förstod honom när jag läste honom för ungefär fyra år sedan. Jag tror nästan att det var en liten hidden agenda hos honom; skapa förvirring. Känslan som infinner sig är inte densamma som när exempelvis Derrida dog, men Baudrillard är ännu en i raden av stora postmodernister som går ur tiden. Det, om något, måste påverka det postmoderna tillståndet. Är vi på väg ut ur det? Är det post-postmodernitet som är nästa steg? Vi är kanske mitt uppe i det nya utan att märka av det? Jag anar att nästa tillstånd inte låter fånga sig med ord, det blir utan epitet, som ”[ingenting]”.

• I en artikel om ”hardcorepunk” finner jag en förklaring av D-takt i en faktaruta. D-takt är min favorittakt, bredvid sextakt. Det är helt underbart. Om jag bara kunde förstå vad förklaringen innebar rent praktiskt…

• Lars Linder tipsar om boken Bibelberättelserna du inte fick höra i söndagsskolan, från det lilla förlaget Syrak. Den ska innehålla Bibelns alla ruskigheter; incest, våldtäkt, etniska rensningar och massmord bland annat. (Notera att Linder använder ”etniska rensningar” och inte ”folkmord” som Sven Lindqvist.) Boken verkar onekligen intressant.

• TV4-programmet ”Drevet” frias inte av granskningsnämnden. Ur artikeln: TV4 har lanserat "Drevet" som ett program där reportrarna tydligt ska uttrycka sina egna åsikter och anser att kravet på opartiskhet är "otidsenligt". Jag lämnar det öppet åt var och en att tycka vad de vill om det, men själv blir jag ganska agiterad. Hela artikeln kan läsas här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=625760
  

• Framsidan av ekonomidelen upptas av rubriken ”Norrmännen visar att kvotering lönar sig”. Förutom den olyckliga formuleringen ”norrMÄNNEN” blir jag imponerad. Det handlar om det övre skiktet i näringslivets näringskedja; styrelseledamöter, och får hela fyra sidor inne i tidningen. Jag skulle vilja se SVD göra samma sak…

• Provade att läsa DN På stan idag igen, eftersom den innehöll en så otroligt rolig sak för två veckor sen. Det enda jag fick någon behållning av var att de hade sett Kronprinsessans pojkvän (Daniel nånting) stå i biokö för att köpa biljett till ”The Queen”.

• 31% av de svenska männen läser aldrig böcker enligt SCB. Är det inte så man vill börja gråta?

• Tvingade mig igenom DN Jobb, eftersom ”man kan ju aldrig veta”, tänkte jag, men det kunde man.

• Dagens Carl Bildt, i form av en serieruta:

-Nå Carl, ska du ha kakan eller äta den?
-Oh lilla mor, jag tror nog jag kan göra både och.

Tyska, detta sublima tillstånd

Ett av mitt livs största tillkortakommanden, näst efter att jag ännu inte tagit körkort, är att jag inte kan tyska. Min grundskoletid har jag mest ägnat åt att lära mig olika språk, men aldrig någonsin föll det mig in att jag skulle läsa tyska. Franska, spanska och latin har jag läst istället, bredvid de två självklara. Nu vid den mogna åldern av 24 år kan jag summera att det land jag varit i flest gånger är Tyskland, och att de filosofer som sätter sig i själen på mig är tyska. Jag må vara en anglofil när det gäller det kulturella utbudet, men jag återvänder alltid till tyskarna. Att vara utan sex års franska känns otänkbart, jag har utvecklat en nära relation till språket och jag trivs med det i min mun, men tanken svindlar när jag föreställer mig hur det skulle ha varit om jag valt tyska i sjunde klass.

De två lärarna som fanns att tillgå hade ganska olika pedagogik. Hos den franska, som jag då hade, var avsaknaden på pedagogik ett kännetecken. Jag är ganska förvånad att jag lyckades lära mig så mycket ändå, det gick nog enbart på vilja och intresse, eftersom lektionerna oftast ägnades åt att vår lärare berättade historier från sitt liv. På svenska. Tyskläraren hade höga krav, disciplin och också en förmåga att se elevernas potential och försöka krama det mesta ur dem. Jag hade henne i engelska, och lärde mig otroligt mycket även om det var smärtsamt. Tänk om jag hade haft henne i tyska också? Tänk om jag hade valt det istället?! Jag skulle ha kunnat så mycket mer tyska än franska, och jag skulle ha haft så otroligt mycket mer användning för det. Nu sitter jag här och suktar efter Nietzsche, Kant och Husserl. Jag hävdar inte att jag skulle ha kunnat läsa dem på tyska, men jag hade kunnat närma mig dem på ett annat vis. Förstått några meningar här och där och kunnat citera dem på tyska. Sådant kan jag nu bara drömma om. Visst förstår jag några ord, man är ju inte helt obegåvad när det kommer till språk, men känslan för språket och en djupare förståelse saknas.

Jag har ett stort behov av att höra tyska nu känner jag, har blivit toksugen på att se en tysk film, finns en massa bra att välja på. Undrar om det kompenserar tillräckligt för att jag under min resa söderut ska kunna läsa Nietzsche på svenska utan att känna mig ovärdig…

Jaget

Borde det inte komma som det mest naturliga i hela världen att vara sig själv? Jag har tillåtit mig att vara det nu, och det är en kamp hela tiden. Jag måste påminna mig själv om att jag får bete mig precis som jag vill, att det är det bästa sättet och att det faktiskt fungerar. Jag behöver inte nosa mig till tecken som säger att jag ska anpassa mig på ett eller annat sätt, men hur länge kan man hålla på att inte anpassa sig? Kan man ha det så här hela tiden? Praxis har varit att anpassa sig lite i alla fall, för hur ska man kunna stå ut med att visa sitt innersta, Jaget, hela tiden? Att slänga fram det för bedömning och faktiskt tro att det kommer passera med ett ”godkänt”? Tänk att det ska kännas så läskigt att vara sig själv. Vem har jag varit tidigare?

Vår?

På SVT-text kan man läsa en hel sida om att våren kommer. En meteorolog berättar om vad ”vår” innebär, att det kommer bli varmt på en massa ställen och att det har varit REKORDVARMT i Linköping. Kontentan är att våren har kommit till Sverige och att det är helt fantastiskt. Sista meningen i texten lyder: ”Men i norr kommer det vara fortsatt kallt och snöa.” Tack. Jag kan inte beskriva med ord hur trött jag är på detta nu.

Intermission

Jag vill att du ska komma nu!
Jag vill att du ska komma nu genast!
Miniräknaren ska du ta med dig.
Och Steinwayflygeln.
Du ska ta med dig plåster magnecyl eau de cologne och sanisept
en flaska Ramlösa en flaska gin en flaska whisky och
en tandbortsmugg
en flaska Ajax och en storpack dormopan en krukväxt och
en pizza
och en respirator.
Jag vill att du ska komma nu genast!
Just du ska komma nu genast!
Och ta mig med storm.
Du ska släcka takarmaturen.
Och tända kandelabrarna.
Du ska dra ur telefonjacken.
Och blåsa upp gummimadrasserna.
Du ska torka mina tårar och tala förstånd med mej.
När solen går ner bakom Operan.
Och det är dags att gå hem.
Då ska du komma till mig.
Med ditt hjärta.
Och ditt jaktgevär.
Så att jag aldrig mera tappar fattningen.
I ett smakfullt inrett vardagsrum.
Så att jag aldrig mer står på fönsterblecket
Och verkar lite korkad.
Med en törnros i min hand.
Så att jag aldrig mer kryper genom tunnelbanorna.
Med en pinsam sång.
På mina spruckna läppar.
Du måste komma nu, du måste komma nu genast!
Helt enkelt därför att jag inte står ut annars.
Helt enkelt därför att det pockar på så förbannat.
Helt enkelt för att jag är en helt vanlig kvinna.
Fullt frisk och måttligt överviktig.
Ganska huslig, hjälpsam och nervös.
Snäll och rar och mycket rädd.
Med allmänna intressen och en slumrande litterär ådra.

-Kristina Lugn

Fredagkväll

Efter en retorisk fråga från en vän i Uppsala, rörande varför jag inte befann mig ölandes på Orvars med honom, började jag i duschen tänka på Orvars. Och sedan på Ghuben. Nog för att utbudet i Umeå på vattenhål är hyfsat varierat, men något Orvars eller Ghuben finns det inte. Inte ett ställe dit man kan gå med ett smärre sällskap, beställa öl, parkera röven på en stol vid ett bord och sen sitta där hela kvällen i gemyt, mys och samkväm, för att sedan gå hem 2-7 öl senare nöjd och belåten. Detta ställe saknas, eller så har jag inte hittat det än, och ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det är just ett sånt ställe jag behöver.

Ikväll får jag istället hålla till godo med NH (dock mest eftersom jag måste, hade jag inte behövt göra mitt reportage hade jag nog stannat hemma). Jag kommer att vara nyktrast, mest påklädd (av de honliga) och bära runt på störst kamera.

...fortsättning till Tankar på lunchen

Största delen av sidorna 4-5 i gårdagens kulturdel ägnades åt att anmäla ett nytryck av Jordens fördömda, Frantz Fanons kanske mest kända bok. Den kallas för en klassiker i ingressen, vilket jag ställer mig frågande till, klassiker liksom Brott och straff? Det är lätt att kalla en bok för en klassiker, men det är inte alltid lyckat. Jordens fördömda, och det andra Fanon har skrivit, är viktig och intressant litteratur helt enkelt, och ska användas, inte bara läsas för att de är klassiker. Boken är aktuell på nytt i vår postkoloniala värld, nu eftersom ”kriget mot terrorismen” är över oss. ”Klassiker” indikerar en tidlöshet, och om det är något Fanon inte är så är det tidlös, han är otroligt kontextbunden anser jag, och nästan omöjlig att förstå utan sin tid.

Jag har inte läst Jordens fördömda, men för två år sedan läste jag Svart hud, vita masker som jag även har i min ägo (hos mor och far i en av fyra lådor, mina älskade böcker!). En tanke som slår mig när jag läser är hur häftig jag själv tycker att jag är för att jag läst Fanon, och för att jag förstår det Helgesson skriver om. Det känns som att man får ta del av något exklusivt, för även om boken kallas för ”en klassiker” tror jag det är mycket få som känner till Fanon och än färre som faktiskt läst honom. Frågan blir då; vem skriver Helgesson för? Är det för den lilla lyckliga skara (som jag nu råkar tillhöra) som kan tillgodogöra sig texten på alla sätt, eller vill han frälsa några nya själar? Vem sätter sig att läsa denna text utan att veta vad Helgesson skriver om? Jag tror att hur man än vrider och vänder på det blir summan av läsare inget annat än en elit. Detta gäller både de som inte kände till Fanon sen tidigare och de som gjorde det. Är detta önskvärt? Hur ska man göra detta tillgängligt? Tycker kanske inte denna elit att det är önskvärt att göra det tillgängligt?

Jag märker nu att detta inte på nåt ställe handlat om det jag satt och tänkte på under lunchen igår, men så går det när tanken får sväva fritt. De resonemang jag förde med mig själv då rörde sig kring min läsning av Svart hud, vita masker och parallelliteten i utseendet hos olika typer av strukturellt förtryck. På samma sätt som det inte finns någon ”kvinna” hävdar jag att ”le nègre n’existe pas”. Jag får kanske, med Anders Svenssons ord (efter frisparksmålet mot Argentina i VM 2002) ”suck on this karamell for a while” och diskutera vidare med mig själv ett tag. Jag går loss alldeles för lätt på detta ämne och känner mig ostrukturerad i tanken just nu. Men ni som vill får gärna läsa artikeln och skriva ned era tankar här!

Skavande

Många saker har fått mig att bli lite brydd idag, redan innan första kaffekoppen.

• Om du söker efter någon på eniro, hittar personen och klickar på den får du upp vilket datum personen fyller år och har namnsdag. Provade på mig själv, jag tyckte faktiskt inte om det.

• DN berättade att en man som bytte kön till kvinna fick sin bilförsäkring höjd med 1200 kronor.
  

• Lägenheten jag bor i, och sitter i just nu, är uppsagd. Såg annonsen på Bostadens hemsida nyss, redan var det ungefär 50 personer i kö på den. Känns nästan lite skändande. Var ska jag bo?
  

Nu ska jag dricka kaffe, förhoppningsvis kommer det göra mig mer hårdhudad så att jag kan möta denna dag med högburet huvud och solsken i…

(Jag glömde helt bort att skriva om den tredje fullträffen igår, förväntningarna torde vid det här laget vara monumentala.)

Tankar på lunchen

Min lunchdate var idag Thomas Anderberg, Jonas Thente och Stefan Helgesson, alltså mina två favoritsidor i DN; 4-5. Vissa dagar kan jag läsa igenom dem utan att fångas av något speciellt alls, och vissa dagar prickar de in fullträff efter fullträff. Dagens tidning bestod av tre fullträffar från dessa herrar.

DN vill vara ”oberoende liberal”, men i kulturdelen bränner medievänstern till ibland! Dagens spalt/krönika (s.4) handlar om den smygande nedrustningen av kultur och miljö i Sverige, med mycket träffande beskrivningar av dito ministrar och deras verksamhet. I korta drag skriver Anderberg att de är mycket sympatiska personer och framstår som vettiga och snälla, så därför märker vi inte det ondskefulla de gör.

Nedanför denna presenteras vår utrikesminister på ett förtjänstfullt sätt, något jag saknat tidigare. Den arrogans som Carl Bildt kan visa, både till stort och smått, är skrämmande och här sätter Thente fingret på det mesta. Rubriken är ”Världsberömda i hela Sverige - Stjärnor på rymmen från ankdammen”, och handlar om den ruttna inställning Carl Bidlt har, som blivit än mer synlig (och problematisk) när han nu bytt planhalva. Karln tycker illa om Sverige och den svenska mentaliteten men ska ändå vara vårt ansikte utåt. Thente avslutar det hela med ”Samtidigt är det lite rörande, för man ser framför sig en liten grabb i kritstrecksrandiga galonkläder som har rymt till stora skogen efter en tillsägelse. Där står han morskt i brynet och tittar mot hemmet. Njutningsfullt väser han: Jäääävla mamma.” I fortsättningen kommer Bildt alltid att bära kritstrecksrandiga galonisar för mig.

(I texten drar Thente paralleller till Dolph Lundgren, vilket gjorde att jag började fundera på hans namn. Vilka heter ”Dolph” egentligen? Det finns nån typ av amerikanskt lag som heter Dolphins, räcker det? Finns det nån mer? Och vilka heter Gunde? Finns det nån mer än Gunde Svan? Har de patent på namnen?)

Tredje fullträffen förtjänar en egen text, så jag återkommer.