Mer profant

Har äntligen haft ork att koppla ihop stereon, och det jag befarade är sant; min cd-spelare gick sönder i flytten. Innanmätet är dött. 2000 spänn åt helvete. Det är så att jag börjar gråta.

Mer musik

Till och med jag vill till Accelerator. Hur gick detta till? När blev jag ett popsnöre? En suktan efter livemusik i kombination med en kall stark hjälper säkert till, och alternativet som bjuds på det lokala haket är opluggad norrländsk reggae. Det kan inte gå fel.

Nåt som jag inte vill slänga tillbaks till 90-talet är Rihanna. Hörde hennes Umbrella imorse och den sätter sig som ett plåster på hjärnan. Hon har ett lätt Aaliyah-komplex, men som med så mycket annat så hjälper det om man blundar och struntar i videon.

Trettioåriga kriget ska vara med i P4-programmet Kalas ikväll. Det är sällan folk känner till dem när man pratar om dem, och ännu mer sällan de deltar i något medialt sammanhang överhuvudtaget. Och nu ska de prata om sig själva i P4. I höst kommer de till Umeå, och jag ska dit och frottera mig med medelålders män som drömmer om fornstora dar. Bandet har releaseparty i Stockholm, spelar sen i Umeå och Skellefteå och åker därefter till Brasilien för två spelningar. Verkar mycket logiskt.

Och att Peace and Love-festivalen pågår för fulla plastmuggar i närheten av min hemby vill jag inte ens tänka på. De lyckas faktiskt ha den mest intressanta svenska line-upen i år. Jag är imponerad och klädsamt bitter.

The 90's

E-type och Spice girls. Sällan har ett "The 90's called"-skämt varit så på sin plats.

On my way to work

Man hinner tänka mycket på en cykel. Vanligtvis brukar det vara lagom mycket, men igår lämnade hjärnan mig inte i fred. Solen värmde mitt redan varma ansikte, och att susa fram mot nio timmars hårt arbete gladde mig nästan; på jobbet kommer man inte undan, det finns ingen tid att älta, det finns knappt tid till att gå på toa.

Jag korsade vägen som bar till honom, och kom att undra vilken väg han går från jobbet. Jag börjar när han slutar, och bara några sekunder senare dyker han upp. På andra sidan vägen gick han med sin randiga tröja som är så mjuk, och väskan han var rädd hade försvunnit. Jag hade kunnat välja att bara åka förbi, men jag är inte sån. Det ska krävas något speciellt för att jag bara ska ignorera, så jag cyklade över till hans sida. Jag hade cykeln mellan oss som en sköld under tiden. Jag vet inte om han blev glad av att se mig, jag tror det i alla fall, men mest förvånad. Vi hade inte så mycket att säga, kanske tack vare att jag dagen innan också meddelat att jag inte orkade prata med honom. Det är otroligt vad människor förändras i mina ögon då jag tycker om dem. Han var bara så…vacker, och jag kom på mig själv med att stå och titta, tyst och förundrad, på honom flera gånger. Kyrkklockan tickade ovanför oss, men det var svårt att slita sig. Hur lämnar man någon som får ens hjärta att springa ifrån en?

En månad är lång tid om man knappt känt varandra i två. Jag vet att jag kommer få distans till det hela, och jag vet att jag kommer börja se annorlunda på saker. Men vad kommer jag se i hans ansikte nästa gång vi träffas? Vem kommer jag att se?

Måndagen

Kom hem igår morse samtidigt som folk stressade till jobbet. Trött och tom. Torrlagda tårkanaler. Jag förstår nu, även om jag kanske inte vill. Ville flyta med och göra saker som kändes bra för stunden, men det gick inte längre.

Vi sa allt vi ville säga, och kanske lite mer än så. Jag är inte arg, jag tycker inte illa om honom, och det känns bra. Ilskan skulle äta upp mig inifrån, och förhindra att jag skulle kunna gå vidare.

Senare på natten hos honom började jag inse att det gått för snabbt för mig också, och att jag inte alls vet hur jag kommer känna efter den tid han är borta. Men det är så bitterljuvt att jag hade rätt. Han är en bra kille, på riktigt. En sån som man nästan har letat efter. Allt känns bara så lätt. Så naturligt. Jag minns inte när jag senast sov så bra bredvid någon, måste ha varit K. Att det bara ska försvinna är svårt att förstå. Jag är glad att jag faktiskt försökte. Vågade. Provade. Gav mig själv chansen. Glad att jag inte faller in i gamla mönster igen. Det är tamefan fantastiskt. En annan Mård skulle ha betett sig på två olika sätt; förstört det tidigare för han var en alldeles för bra kille som jag inte förtjänar, eller varit ett tokvrak nu och uppoffrat sig själv för att det är för svårt att vara ledsen och övergiven och lättare att bara leva för någon annan än sig själv. Jag gör inget av detta. Ledsen är jag, ibland poppar det upp ”lösningar” i min skalle, jag glömmer ibland bort att han faktiskt tycker om mig och hinner känna mig värdelös, men ”lösningarna” fnyser jag åt och jag minns värmen som jag har inuti mig. Vi hade nåt, vi har nåt, och det jag trodde på var sant.

När allt var sagt badade vi i hans badkar. Det var det enda rätta.

Egentligen känns det ovärdigt att skriva om det. Ord kan inte med rätta redogöra för hur jag känner nu, det vi sa i måndags, och heller inte hur det är för honom. Jag försöker att inte tänka framåt, att inte vara rädd för allt, men just nu är det svårt.

Diem perdidi

Hade tänkt att vara den större människan, skriva av mig, ta saker för vad de är och se till helhetsbilden. Har också skrivit ett sånt inlägg tidigare. Men nu är jag bara bitter. Ilsk. Sur. Det är precis som han säger, man klarar av att en sak är fel, men är alla jobbiga går ingenting. Jag är ledsen och jag har försökt hantera det hela dagen mer eller mindre fruktsamt, men när mitt pass på jobbet ställdes in, och jag därefter fick räkningar på sammanlagt 1400 alldeles out of the blue så föll allt. Nu skiter jag i världen eftersom den tydligen vill skita på mig. Är ännu mer bittert att den oväntade lediga tid jag fick inte kan spenderas med Honom (nej, inte Gud). Ja, och så blöder mitt inre. Och Allsång på Skansen är dagens TV-händelse. Det är nog okej att vara sur och ogin idag.

(Hon har gjort det förut och gör det idag igen, säger det innan jag har sagt det, that is)

"Ledsen, besviken och förbannad"

Nej, det snöar inte. Det är ganska fint ute, även om det kunde varit mer sol. Ibland snöar det inuti mig. Ibland regnar det. Ibland är jag en öken. Och ibland är jag som den där helgen i april där vädret glömt att det egentligen borde vara lite kallt och slaskigt, och istället överöser allt med sol så världen tinas lite mer än vanligt.

Jag kommer på mig själv att vara ömsom ledsen och ömsom förbannad. Jag är nog besviken också.

Förströelse hjälper. SMS från gamla synder som ska resa utomlands hjälper. Fick ett "Jag älskar dig" som jag inte besvarade då, eftersom han antagligen inte menade det. Men att se orden hjälper. Det finns ju otrevligare saker att skriva på fyllan. Mina bästa vänner hjälper. Två är här och två till kommer imorn. Ibland kan man tycka att jag borde vara den lyckligaste människan i hela världen, hur kan man vara annat med dessa vänner? Det ska jag njuta av. Ni som inte är här önskar jag en fin midsommar ändå, men inget klår ett dalafirande.

Profant

Gammal tysk bil ut till farmor med chaufför. Planterat om blommor, tvättat fönster, druckit kaffe, ätit pannkaka och ärtsoppa (på en tisdag!). Åkte till stugan och badade med chauffören. Det var inte helt tempererat, men efter ett tag domnade kroppen bort. Bokat in jobb i juli och augusti (alldeles för lite, hoppas på mer). I övrigt inget. Ska läsa DN på uteplatsen nu (som ett golv, lagt på ett gammalt grönsaksland) och invänta nästa kontakt med yttervärlden. Jag är dålig på att vänta, så jag får öva. Tänker ge mig själv tid.

"Was it something I said?"

Länge låg jag ned. På marken med ansiktet dolt för världen. All energi gick till att andas. Det tog ett tag att resa sig upp, och många gånger föll jag tillbaka ned, klubbad. Benen bar tillslut, och långsamt långsamt letade sig min blick från marken, ljuset skrämde men blicken bar. Mötte en annan människa. Vettskrämd. Slappnade av. Bara för att bli nedsparkad på marken igen.

För ett tag sedan träffade jag en kille. "Träffa" är kanske ett starkt ord, jag var så full att jag knappt mindes honom, men han fick mitt nummer, och jag ett sms på plats. Förbryllad över att han inte hörde av sig tog min nyfikenhet tag i det efter några veckor och jag skickade i väg ett sms. Det visade sig att han kom ihåg mig, men att han inte vågat höra av sig då han liksom jag hade varit odrägligt full och orolig att han gjort något dumt. Vi har haft kontakt varje dag sen mitt dess. Vi sågs några veckor senare, och har setts då och då. Det har varit lite förvirrande, men själen har vaknat till liv.

Jag har inte gett mig tillåtelse att tänka eller känna efter än, jag vet att jag efter K behöver tid. Han ska åka bort under hela juli, och min plan var att då skulle jag ge mig tiden. Allt skulle ställas på sin spets, och jag antog att jag skulle behöva den månaden för att komma framåt. Men jag har kanske varit feg. Jag vet ju redan nu vad som ligger inne i mig och gror, och allt ställdes på sin spets igår. Jag vill inte känna efter, men nu är det gjort och kan aldrig bli som det var.

Mitt karriärsval har skördat sitt första offer. Jag trodde att det kanske skulle bli jag som satte stopp, eller förstörde, och så blev det han. Jag ska åka på praktik efter nyår, och hoppas efter det på att få ett jobb i Sthlm, eller varsomhelst, jag har i alla fall svårt att se att jag skulle vara kvar i Umeå efter examen. Jag kan inte lova nåt.

Han vågar inte. Vågar inte fortsätta. Vågar inte bli kär i mig. Jag vågade inte lita på. Släppa nära för snabbt. Men kom kärleken tror jag att jag skulle omfamna den. Kanske inte lita på med en gång, kanske inte släppa för nära, men om jag ville, så steg för steg. Det låter kanske lite fånigt, men jag tror på kärleken. På mina känslor. Det som finns inuti och som inte försvinner. Som inte går att förneka. Det tar jag på allvar; idén om kärleken. Jag vet ännu inte vad jag vågar, jag vet inte riktigt hur man gör, men det som aldrig lämnar mig är hoppet. Därför står jag här igen. Lämnad. Av någon som inte vill lämna, någon som liksom jag inte vågar komma nära. Och det förstår jag. Hur lär man sig att hoppas? Hur hittar man hoppet om det försvunnit?

Jag står inte ut. Jag vill inte vara ledsen mer, och det har knappt börjat.

Säter III

Flög i torsdags efter...
...allt känns som ett jävla skämt i efterhand. Drack upp Umeå och alla i kring mig i onsdags. Tror jag. Det är lite oklart. Berätta inte för mig, låt mig leva i ovisshet. Jag hoppas bara att jag har ett jobb fortfarande. Vännerna har jag i alla fall kvar. Tror jag. Jag lyckades tillslut ta mig till flygplatsen på torsdagkväll, och jag är otroligt glad över mitt sällskap. Resan söderut var i klass med resan upp efter påsken, (se Att återvända) och med en massiv ångest i kring mig. Över mycket. Jag sökte efter energin att orka ta i tu med det som komma skulle.

Igår begravde min mamma sin mamma. Hela släkten, med förlorad moster, var samlad för första gången sen 90-talet. Jag vet inte hur man lever utan mamma. Jag saknar min lilla mormor, och att se min mamma utom sig har varit svårt. Det är svårt. Pappa finns bredvid mamma, de gör allt tillsammans. De lever tillsammans. Det är fint att se. Jag kan ibland känna mig ensam. På begravningen upplevde jag mig för ett ögonblick vara ensam i min sorg, just där var jag nog inte det, men i allt före och efter. I livet. Där kan jag vara ensam. Jag behöver nog ge mig själv tid till att inse hur detta "ensam" fungerar, och också kunna omfamna det. Jag har ju en massa människor i kring mig, om jag vill. Jag skulle kanske lära mig att njuta av ensamheten och sällskapet på samma sätt. Det vore nog bra.

Jag får snabbt perspektiv på saker när jag är här, och blir renad. Ska bada också, så blir min katharsis total.

Möte med främling

Så nära, det var så nära att jag bad Mr HandyMan som var här att lyfta upp dörren på sina gångjärn igen. Han fixade lamporna i hallen och badrummet, och en till spisen som inte var hel och tydligen kunde vara strömförande. Bra. Kul att jag har bott här i två veckor utan att ha haft nån koll på detta, och strött vatten om kring mig vitt och brett och högt och lågt vid spisen. Jag frågade honom om vad som skulle sitta i väggen till gardinstången, och han tipsade om kvartersvärden. Tydligen var elektriska saker hans grej. Jag hade önskat att han sett dörren och själv frivilligt sagt att han kunde sätta tillbaks den. Hade jag haft en välmanikyrerad hand beströdd med guld och diamanter hade jag kanske viftat med den lite som en vink till vad som måste göras, när han ändå är här, men det har jag inte. Jag kommer aldrig ha det. Min dörr, mitt problem. Och framförallt inte en elektrikers.

Egentligen var det inte nära alls att jag bad honom, men jag skäms för att jag önskade att han skulle göra nåt som han inte kom hit för, som den glade och hjälpsamme arbetaren han var. Jag känner mig alltid skyldig när människor får hjälpa mig med saker. Intressant i detta fall blev "rollerna". Ung, kvinna, student. Äldre man, elektriker. Han kom med mössan i handen, och jag skrapade med foten och försökte hjälpa till. Ville också gå under jorden för att det var så stökigt och ouppackat fortfarande, för duktiga flickor har det rent. Rent rent och snyggt. Hade vi diskuterat något elektriskt hade jag på två röda blivit "tjej med noll koll på el och såna grejer" och kanske till och med fnissat lite urskuldrande.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta. Men på 20 kvadrat blir alla sånahär situationer påtagliga. Allt blir påtagligt. Jag önskar att jag hade varit elektrikern. Jag önskar att jag själv kunde få upp min förbannade dörr.

Is there anybody out there?

Länkade i inlägget nedan till en annan dam i den Umeåiska bloggsfären. Hon sa efter några utbytta kommentarer att det var ”märkbart många som studsade in från din [alltså min] sida...”. Qué? Jag lever fortfarande i tron att om ingen kommenterat så har följaktligen ingen läst heller. Man kan lägga till nån form av statistiktjänst på sin blogg, så får man koll på en massa saker. Jag vet inte om jag vill veta. Men… I can’t help but wonder…

Is there anybody out there?
Just nod if you can hear me.

Läs detta idag
och sen
detta
av helt olika anledningar!

Show, don't tell

De sista bilderna jag tog från min förra lägenhet. Jag har fler kort tagna på utsikten än själva lägenheten. Det var kanske inte så inspirerande alltid, värmeverket som syns i bakgrunden, men det var i alla fall en utsikt. Nu har jag en tegelvägg. Asfalt. En strimma gräs. Det har varit många fina nätter nu, med rosa skymning och ljus gryning som dagas med en självklarhet. Gryningen smyger sig inte på, solen stoltserar tidigt här. Jag trivs med naturen, men jag kan inte låta bli att fundera över varför den inte känns som min. Det är nåt som är annorlunda här. Det är kanske ljuset. Det självklara.

Resa

Nästa år tar både jag och min vän Erika examen från varsitt universitet. För fem år sen tog vi studenten från samma gymnasium, då åkte vi till Bulgarien och drack tequila för en leva styck (deras valuta heter så) och stora paraplydrinkar för mindre än tjugo kronor. Jag badade som fan i poolen medan mitt sällskap ”pressade” bredvid i floder av svett. En del kvällar åskade det, regnet svalkade vår solbrända hy och våra alkoholvarma kinder. Jag tittade på fotbolls-VM med Håkan från Stockholm som var periodare av hårda mått. Erikas syster V var med och lyckades hålla sig nykter, vi märkte inte av det då, men det var bland det svåraste hon gjort. Jag adopterade V’s och hennes kompis dialekt tills de blev förbannade på mig, men kunde ändå inte sluta. Folk från Storuman pratar vackert. Vi solade topless och försökte trivas med det. Vi festade med ”småpojkarna”, ett killgäng från Västerås som var runt 17, och jag minns ännu den söta som drack mjölk. Jag hade ont i halsen när vi åkte ner, det botades inte av whisky; jag var den enda som drack te, med citron, varje dag i den trettiogradiga värmen.

Den familjeägda hotellbaren blev som hemma efter en vecka, personalen var fantastisk. Vi åt shopskasalad och det fanns både pannkakor och bakad potatis att få. På stranden skrek en stackars inhyrd pojke ”Go go to Nessebar” dagarna i ända. Vi blev vänner med våra norska grannar (som naturligtvis uppskattade de skivor jag hade med mig) och på deras balkong spenderade jag en natt och morgon väntades på grönt ljus från Erika, och orolig över Jörgen som hade supit bort sig själv. Sista natten kysste han mig. Jag hade druckit så många tequila att jag tappat räkningen, och baren på det största discot vägrade att sälja fler till oss. Precis i det ögonblicket var kyssen det enda rätta, men hemma hade jag en pojkvän som väntade.

Jag trodde någonstans i min enfald att denna enda kyss skulle radera det faktum att min pojkvän hade varit otrogen mot mig. Han hade överlagt haft sex med en tjej på en fest, något Erika fått höra på villovägar. Hon hade undersökt saken och burit på bördan länge innan hon bestämde att berätta det för mig. Vi satt på stadsbibliotekets café i Borlänge, och jag kommer aldrig glömma den känslan. Känslan av att nån sliter upp hela mitt innanmäte. En känsla som jag har fått lov att uppleva flera gånger igen efter det. Den ångest och det självhat som kommit ur upplevelsen, och som hade haft sina klor i mig ett år, trodde jag skulle försvinna om jag själv gjorde samma sak. Så jag blev kysst av en norrman.

På morgonen ringde jag till min pojkvän och grät. Allt var fruktansvärt och jag tyckte så illa om mig själv. Jag stod inte ut med det jag hade gjort, och förtjänade hans hat. Han hade inte något att ge. Han blev bara ledsen när han förstod hur jag hade tänkt. Det fanns inget som kunde bota mitt svikna förtroende. Det fanns inget som kunde läka vårt trasiga förhållande, och fortfarande är jag inte läkt. Uppslitandet av mitt innanmäte ligger för nära, och efter denna gång har det hänt igen. För mig är det inte värt att göra samma sak tillbaks mot någon, jag vill kunna stå för det jag gör, och jag vill kunna tycka om mig själv i alla situationer. Det har jag lärt mig, och så lever jag. Men att lita på någon igen? Nej. Det har jag gjort en gång, med samma resultat.

Nästa år är det dags för en ny resa. Att summera den tid som gått sen förra är omöjligt, men både jag och Erika har prövat oss fram och tillslut hittat rätt, båda två. Men att hitta fram till någon annan vet jag inte hur man gör. Jag orkar inte. Inte än.

Under tedrickandet

Det finns få saker som gör sig så bra på dalmål som ”ickeuttryck”, det är uttryck som lika gärna kunde fått vara osagda, sånt som inte har någon betydelse. Jag kommer att tänka på ett sånt idag när jag ser Konfucius citerad i DN: "Att veta när man vet något och att veta när man inte vet något - det är kunskap". Sådana visdomsord kommer inte från Dalarna. Vårt eget ihopsnickrade på gymnasiet lyder istället: "Det man inte vet, det vet man inte!". Gärna med betoning på så många stavelser som möjligt.

Med posten idag fick jag inte mindre än fyra räkningar från Västerbottens landsting. Det behövde jag inte. Mina pengar minskar så drastiskt nu att det gör ont. Jag ska klara mig på 4000 i juli. Augusti vill jag inte ens tänka på. Jag kommer att behöva låna pengar om hyran ska kunna bli betald, och om vi ska kunna göra vår resa till Italien. Jag och Erika ska till Italien. Så är det bara.

Om ett tag ska jag våga mig ut i solen. Bok ska läsas, kroppen ska brännas. Nästa vecka ska jag flyga söderut. Jag ringde idag till DN's automatiska kundtjänst för att adressändra tillfälligt, nåt som man får göra på sommaren om man vill ha tidningen med sig nånstans. Det var roligt. Ärendet gick smidigt som fan, men jag tvivlar på att de vet vart jag vill ha tidningen istället. De brydde sig mer om datumen. På flyget kommer jag kanske inte att hålla i Nietzsche för första gången sen jag flyttade hit, ett utbyte ska genomföras och Frege ska ta plats i mina tankar. Jag undrar hur min understimulerade hjärna kommer att reagera.

Sverige Sverige älskade vän, en tiger som skäms, jag vet hur det känns...

”Sverige fosterland
Vår längtans bygd, vårt hem på jorden…”

Att lägga EM-kvalmatchen mot Island på Råsunda denna dag är ett genidrag. De enda gånger jag sjunger nationalsången är när jag är på Råsunda. Jag längtar dit nu.

Vad kan vi ha nationaldagen till? Vi är ju så sjukt nöjda, vi har det så himla bra på många sätt, och det vi firar är inte en befrielse från något. Det är ingen självständighetsdag, det är bara vår dag. Kan det inte få vara så då? Kan vi inte få vara lite nöjda. Sen, när man är klar med det, är det dags att definiera vad vi vill ändra på. För om landet är så öppet och tillåtande, torde det väl finnas utrymme till förändringar? Då borde vi få demonstrera, då borde vi få uttrycka missnöje, och då borde vi bli lyssnade på.

För att nationalister och främlingsfientliga rörelser inte ska kunna göra den här dagen till sin, måste motståndet få synas. De (Folkets marsch) marscherar i Stockholm, jag skulle också vilja marschera i Stockholm. Och inte bara som ett motstånd, utan också för att jag får det. Att gömma en del av motsatsparet är inte bra, de ska inte få gå i fred. Polisen väljer kortsiktiga lösningar; vänstern på Söder, extremhögern i norra stan. Så slipper de bråk. Precis just nu, under några timmar, har de löst problemet; de slipper bråk. Men att stävja det större, att se makroperspektivet och vara långsiktig, det lyckas de inte med idag. Vidare är det ett stort problem att extremvänstern väljer våld. Jag skulle föredra en tyst demonstration idag. En uppslutning kring ett motstånd, där man visar sin demokratiska röst. Finns det utrymme för subtilitet och eftertanke i denna situation? Jag tror inte det. Vi måste kunna få visa vårt motstånd. Med en talande tystnad. Alla har en röst, använd den. Stå upp för den. Rätt upp och ned. Som ett motstånd.

Jag är förvirrad, och frustrerad. Glad över att denna dag är röd istället för Annandag Pingst, glad för att jag bor i Sverige. Förväntansfull inför kvällens match. Sugen på att bära folkdräkten, men det skulle bli alldeles för varmt, och jag vågar inte ha den på O’learys (spill spill). Sur som fan över att dagen känns tacky. Sur för att man inte gör nåt vettigt av den. Sur för att jag skulle känna mig som en idiot om jag gick runt med en flagga i handen. Sur för att pojkar med sammanbitna käkar och stora kängor i denna värme tror att de har större rätt att fira än vad jag har. Fan vad sur jag är. Och förvirrad. Och så mår jag illa över fotbollsmatchen.

Gör nåt bra av dagen, den är vår. Själv ska jag se på fotboll, och låtsas att jag är på Råsunda.

Surt

- Dåliga arbetskamrater som inte verkar vilja sköta sitt jobb. Att arbeta på restaurang i Umeå är inte glassigt och glammigt. Man ska vara svettig efteråt.

- Det helt monumentalt konstiga faktum att DN inte kommer till korridorer på helger! Jag blir lätt vansinnig och vill ställa till med scener. På helger har man ju faktiskt tid att läsa tidningen en hel timme, som jag vill! Det är mitt största helgnöje och det har jag nu blivit bestulen på. Jag ska få tre tidningar på måndagarna istället. Får man stanna hemma från jobbet/skolan då?

- Det helt monumentalt konstiga faktum att det bor ett barn, ett barn!, på fyra år i min korridor. Med tillhörande föräldrar. Barnet springer runt och skriker tidigt i korridoren varje morgon, så även denna. Jag har jobbat. Jag behöver sova. Och man vågar knappt öppna dörren i rädsla av att knocka den förbispringande krabaten.

- Puckon som skriver på DN debatt, det kommetas på bästa sätt här

Edit 4 juni, 17.57
- Mer surt är det att det inte finns nån konsekvens i tidningandet. Fick en i söndags, men ingen idag.
- Vidare bor det även ett barn på runda två år här. Blöja och bus i korridoren. Jag tror inte att det är sant.

Hejdå

Jag är dålig på farväl. Det blir aldrig tillräckligt, känns bara krystat, eller så gråter jag. Slutet av den här veckan har präglats av farväl. En av mina vapendragare åkte igår. I torsdags hade tvåorna avslutningsfest och ettorna var inbjudna. Det kändes lite konstigt att sitta där och uppleva något ett år innan det är dags för oss. Så här kommer det alltså vara sen, man slutar, flyttar ifrån Umeå till en osäker framtid. Några få stannar kvar här, men staden kan kanske försörja en tiondel av klassen. Högst. Festandet på Scharinska var trevligt. Två av lärarna blev dragna. Roligast var gänget på fyra killar som var där och beställde in hinkar med champagne. De trodde att det var ett bra sätt att ragga tjejer på, vi var lagom roade. När stället sen stängde trodde de att betala taxi åt tjejer var ett lika bra sätt. Vi var lagom roade. Jag betalade min och Veras taxi. Var de tog vägen vet jag inte och vill inte veta. Såg vi billiga ut? Jag är så dyr att ingen klarar av att betala, bara jag själv.

Taxin körde oss hem till mig där vi hämtade påfyllning, sen var det dags för sista efterfesten på Fysikgränd 25. Det var fullt där, på alla sätt. Jag och min klasskamrat Sebbe blev last men standing. Det sista jag gjorde var att sjunga/dansa/skrika till TKÜ med rumsinnehavaren, sen var det dags att gå hem. Solen var uppe, det var fruktansvärt idylliskt. Sängen intogs runt halv sex. Jag släpade mig upp vid elva för att lämna in nycklarna till lägenheten som jag flyttade från i tisdags. Jag var fortfarande full och luktade antagligen mystiskt. Jag åt frukost, och sov sedan mer.

På kvällen kom E hit. Vi gjorde absolut ingenting. Höll mest om varandra och ville inte att tiden skulle gå. Det gjorde den. Vi brukar ha svårt att skiljas, och idag tog det en hel timme. Jag grät lite, var för trött för nåt himlastormande, och allt har redan sagts som kan sägas. Halv nio cyklade han hem, han skulle åka söderut och sitter antagligen fortfarande i en bil. Det känns konstigt nu. Jag skulle kunna skriva ett helt blogginlägg bara om honom, jag sparar nog det, men man kan säga att han har varit räddningen den här terminen. Det tog många månader att inse det, men det avslappnade och kravlösa vi har haft var precis det jag behövde, och mer därtill. Jag är förvånad över hur snabbt tiden gått, och hur lätt allt har varit med honom. Vi har absolut inte setts ofta, nån gång i månaden bara, men hur mycket det betytt kan jag inte beskriva. Jag är redo att gå vidare nu, så tack Emil, och hejdå.