Töntig, tunn och stickande snö faller från Stockholms himmel. Betongen aldrig så grå som nu. Imorse blev mina tassande spår de första i snön på trappen utanför huset. Jag möttes av en tom lägenhet, och en lapp som berättade att min farbror rest till Korea (han skrev bara "Korea" men jag gissar på "Syd-") och väntas åter på fredag. Då är det två veckor sedan vi senast sågs; vi har gått om varandra länge nu.
Jag är tillbaka i det bekanta. Lokaltrafik, planeringsmöte, mobilen som ringer och jag räds inte att svara för att det skulle bli för dyrt. Jag vet inte om det är hemma, men det är mer hemma än tidigare. Sverige kommer alltid att vara det. Jag tycker mycket om Sverige.
Mina taxfreeshoppade örhängen med stora vita pärlor låter lite när jag rör mig. Min långa blå kofta luktar inte som den brukar. Jag längtar inte bort, men det var svårt att somna i natt. Mycket svårt. Båten arbetade sig fram mellan tidszonerna medan jag försökte greppa vad det var som hänt de senaste dagarna. Fem nätter har jag sovit i någon annans säng. Fem nätter har jag varit i någon annans land.
Det här är verkligheten, men den ser ut på ett annat sätt än när jag lämnade den för snart en vecka sedan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
ja vad ar verklighet. kanske hanger det samman med att verkligheten forandras sa snabbt. ibland forstar jag fortfarande knappt att jag ar tillbaka har.
Nej, precis. Vad är den för nåt? Är det den jag uppfattar, eller den jag faktiskt befinner mig i? Och vad gör det för skillnad?
Jag förstår att du inte förstår. Jag förstår det knappt heller. Men, det är ändå rätt!
Skicka en kommentar