Ömsom vatten

Det regnar. Jag trodde tidigare under dagen att snön skulle ligga kvar; jag hade fel. Det regnar. Det hörs nästan hur kallt och ilsket regnet är, på gränsen till minusgrader, och det skulle göra ont på en om man gick ut. Jag vinklar upp persiennen för att se. Det gröna djuret som nyss vajade i vinden utanför mitt fönster ser nu ut som en blöt hund. Jag tycker lite synd om gräset. Det kan inte gömma sig, inte gå in i det varma nu när man behöver det som mest. Det gröna får vara kvar ute och tåla det som den får sig givet. Regn, snö och kyla. Jag släcker lamporna för att kunna se ordentligt. Bara min älskade kub från IKEA i andra sidan av rummet får lysa klart. Vägen är randig. Djuret har ett fryst lager ovanpå sig, nästan som glasyr. Det engelska ordet skulle passa.

Ni plattas ut. Längs med. Ingen sticker ut längre. Ingen river. Ingen lyfter mig.

Släpper jag också mig själv? Jag väntar på den stora acceptansen, det förlösande, men det kommer i små doser. Vet inte om något känns lättare; bara längre bort.

Jag pressar ihop mina läppar med fingrarna när jag tänker. Tittar på spegelbilden i fönstret som är lite randig av den uppvinklade persiennen. Sjukligt ansikte av ljuset från datorn. En undrande blick. Det drar kallt från fönstret.

Jag köpte resa idag. Vet inte om den bär hem, men den för mig helt klart bort. Bort ifrån något jag vant mig vid. Något som livet var. Eller hade kunnat bli. En enkel resa. Det har jag aldrig köpt tidigare. När jag återvänder vet jag inte, och jag vet inte var mitt hem kommer att vara. Det är så att man kan bli vansinnig för mindre.