På väg

Sverige är dimmigt. Himlen låg, fuktig och grå. Fälten ser goda ut, om man hade varit en ko. När vi kommit till Uppsala har det blå trängt igenom, och solen skiner in igenom tågets fönster. X2000 går snabbt, men förvirringen är stor då tåget är utbytt mot ett med två våningar. Det är tre vagnar istället för sex. Och det skapar förvirring. En del vågade knappt stiga på tåget. Vad är vi rädda för? Att hamna fel? Ibland måste man hamna fel för att kunna hamna rätt.

Jag har glasögon och sängplatt hår. Hungern ekar i magen, men serveringsvagn saknas. Det är fint att titta på Uppsala. Allt vi åker förbi är faktiskt fint. Det är så just nu; ståtliga träd som kommer till sin rätt med röda och gula kronor. Rönnbären har ett bra år och lyser längs vägen.

Lurar mig själv och tänker att det bara är ett kort vikariat som jag åker mot, att jag kan räkna arbetsdagarna på två händer och så är det inget mer med det, men i stillheten lurar framtiden. Jag vet det. Att nästa vecka avgör om det ska bli en reporter av mig under ett halvår. Men jag låtsas. Att det är vilken resa som helst. Att målet är givet. Att slutet är inom synhåll. Det går ganska bra faktiskt. Till dess att jag känner efter lite. Lite för mycket. Jag har ju en chans att få göra det jag vill, klart det känns i kroppen.