Déjà vu all over again

Jag finner inga ord. Vet inte var jag ska börja. Orkar inte känna efter. Om en och en halv timme ska jag vara på stan, uppklädd och sminkad och redo för sittning. Min första i Umeå. Jag ska hålla mitt första tal i egenskap av mitt ämbete, jag ska ha på mig min finaste kjol för första gången i år. Jag har nu fått i mig mat och ska tvätta bort mascaran som blandats med salt i mitt ansikte. Jag ska trippa iväg på mina älskade klackar och lämna bekymren i asfalten när jag går. De kommer ha letat sig tillbaka hem till mig i natt, men må så vara; bara de lämnar mig i fred under kvällen.

En dag kommer det vara värt det. Till dess försöker jag. Och ger inte upp. Utan att jag förstår hur jag orkar.

Intet/Mångalen

Intet jobbat, intet pluggat, intet shoppat. Intet steg framåt taget.

Idag har jag betalat mina räkningar. I tisdags när jag skulle gå loss på stadens butiker köpte jag te. Punkt. Jag och Mo hamnade på tidningen och träffade cheferna, gick sedan till restaurangen och träffade chefen. Sen drack vi öl. Igår pluggade jag. Fastnade i ett strömavbrott som släckte ned hela tolvan och hela fjorton, men efter en timme skådade vi åter ljuset. Jag somnade efter 03 i morse, snurrade runt runt runt och kom ingen vart i timmar innan. Fem dylika senare vaknade jag. I skolan idag tänkte jag snett. Eller om det var igår när jag läste. Det blev i alla fall inte som det skulle, och jag vet inte riktigt vad som händer med min hjärna. Nattens fullmåne får ta skulden för sömnbristen. Men mer då? Vad är det som håller mig tillbaka? Den jagande mården har stannat upp. Läsa kan jag, men jag litar inte på att jag förstår till fullo. Skriva kan jag knappt. Inte det jag borde. Att jag inte kan shoppa förvånar mig inte, nya tag imorn, med siktet inställt på saker jag behöver borde jag kunna lyckas med något.

Jag har det inte i mig nu. Jag kan inte slänga mig ut och hoppas på det bästa. Men ett pyttesteg ned från tröskeln? Jag gör det nog utan att märka det. Små små steg. Liten liten Mård.

När klockan slår tolv...

	07-09-25	LÖN	2 798,00
	07-09-25	LÖN	910,00
	07-09-25	CSN	7 364,00

Så jävla härligt! Här ska det shoppas!

Sudda sudda sudda

Nej, jag står inte ut med att ha inlägget nedan som mitt senaste. Kaffet kokas, jag har tagit mig samman.

I fredags blev jag bjuden vin från en flaska som blev till två, av en främling som jag ändå kände. Spännande. Vi hamnade på korridorsfest när natten blivit lördag och träffade en mycket disparat blandning människor. Höjdpunkten var en finstämd "Smelly cat" och en amerikans försök att ragga på en svenska, på svenska. "Titta på stjärnorna" lät som titta på "Titta på Tjernobyl".

Igår sov jag mest. Såg "Elektra" på tv som fått oförtjänt dålig kritik. Jennifer Garner som slåss och är svår och sammanbiten, plus Luka från Cityakuten och massa ninjande asiater är utmärkt lördagsunderhållning.

Idag har jag lyssnat på Digilistan, hamnade plötsligt i en åldersmässig gråzon då en upphottad Pandora-hit spelades, men i övrigt inget intressant. Bruce Springsteen fyller år idag, kan meddelas i alla fall. Nu ska jag plugga och njuta av en fullskalig söndag utan baksmälla eller kebabsuktan. Highlife Mårdstyle.

Hon/han

Hur FAN kunde du vara otrogen? Hur FAN kunde du lämna mig? Jag som älskade dig. Jag som älskade dig så mycket. Jag som älskade dig så mycket att jag uppoffrat halva mig för dig. Jag som älskade dig så mycket att jag ville leva med dig. Jag som älskade dig så mycket att jag inte visste hur man åt utan dig, sov utan dig, andades utan dig. Hur i HELVETE kunde du tro att du fick göra så mot mig?

Det har gått över ett år nu. Jag upplever sorgen och chocken igen genom Winnerbäck och Miss Li. Det går nog över så fort det kommer en ny låt på radion. Jag är lite förvånad själv över min reaktion. Man ska tydligen inte underskatta kraften av själsliga ärr. Men kaffe läker det mesta idag, så var det inte för ett år sen.

Flykten från hönsgården

Det pågår ett eurodisco i lägenheten ovanför mig. Jag har nu tvättat färdigt, så jag kan fly till Fysikgränd istället. Mycket välkommet. Handlade på ICA idag så mitt konto består av 58 kronor. Jag ska få vin på Fysikgränd. Också mycket välkommet. Det springer runt ett barn i korridoren. Undrar om han gillar studenthelg-stilen?

Trevlig helg people!

"Tänk inte på rosa elefanter!"

Vad tänker du på? Rosa elefanter? Jaha, det var märkligt. Jag försöker, aktivt, att inte tänka, att inte höra av mig, på och till honom. Eller honom. På honom som gör att det skär. På honom som gör att jag vill springa. Till. Och från. Det aktiva gör att jag tänker på det. På allt jag inte bör tänka på. Jag motar bort impulser hela tiden; det är så lätt att bara klicka upp en ruta på msn, så lätt att bara slänga iväg ett sms, så lätt att ringa. Som så många gånger förr. Och sen skulle jag sitta där. Utan att veta vad jag skulle göra, vad jag skulle säga. Vilken ände börjar man i? Tror jag att nåt är lätt, eller blir lätt? Tror jag att jag förstår mig själv?

Jag ska fortsätta tänka på rosa elefanter, bita ihop om och om igen, och kanske fantisera ihop nåt som jag får tänka på istället. Leonardo di Caprio. He's a keeper. Helt ofarlig och otroligt abstrakt. Han får bli mina drömmars man.

På bottenvåningen

Jag läser. Spenderade mitten av dagen, 11-13.30 på hoodens café med ett sällskap som liksom jag inte kunde sluta prata. Det kändes som början på något. Jag förvånas över hur olika vi är på papperet; hon moderat och religiös, jag varken eller. Men vi har många beröringspunkter och gick båda igång på ett gemensamt bokprojekt. En vacker dag. Efter tre koppar kaffe flög jag hem, flög runt i tvättstugan och sen vitt och brett på internet. Nu har jag börjat plugga, kommit halvvägs till morgondagens seminarium och känner mig rätt nöjd. Jag läser, aktivt.

Jag tittar genom persiennerna på folk som går och cyklar förbi, många ser så hurtiga ut, men de tittar konstigt på mig. Jag tittar nyfiket tillbaka. Håret är i vägen när jag läser, när jag lever, men knut och svans tär på stråna, så det blev Björn Borg-frisyr. Mitt breda bruna hårband skänker mig ingen stor snygghet, men det är inte därför jag är här, så jag tittar tillbaka in i blickarna. Öppnar ögonen lite extra. "Räds mig inte, det är av rent ergonomiska skäl jag ser ut så här!"

Så har jag det idag. Varken mer eller mindre. Snart är det helg och mitt konto innehåller 214 kronor. Jag kommer umgås med mig själv imorgon.

Säter i bilder, augusti

Trädgårdsgolvet. Sommarens frukostplats.

Sköldpaddor. Istället för pälsdjur.

Bitar av grönskan.

Fjäril. Mamma ville ha kort på den.

Johan på stammisfiket, MA's, som saknar sin like i övriga Sverige.

Light-rubbning av mina cirklar

Jag har ingen mjölk. Jag vet inte när det senast hände.

Har mailat några stycken, pratat med en på Ordfront som var så otroligt trevlig att jag genast vill åka dit, men absolut inte fått tag på Luleå, ironiskt nog.

Har inga planer till helgen, vilket känns skönt. Moa ringde och försökte skapa några, nåt kommer vi att göra, men inget stort och dyrt hoppas jag. Nästa helg blir det stort och dyrt X 2.

Att jag diskade igår medförde att jag idag kunde leva mitt liv som en vanlig människa som tar kopp och tallrik och sånt ifrån en kökshylla och inte måste diska innan jag ska laga mat eller dricka kaffe. Det är kanske så man ska ha det?

Jag måste köpa mjölk nu. Vissa rubbningar är hälsosamma, men att vara utan mjölk vet jag inte hur man gör.

Börja

Jag sitter och försöker börja. På slutet. Att jag ser det som slutet är nog anledningen till att det inte går att börja. Jag vet inte om jag kommer bli knäpp. Ge upp. Gå in i nån liten vägg och helt sonika stanna i den ett tag.

Jag gör pressokaffe. Lukten sprider sig snabbt på mina få kvadrat. Fick nyligen programmet för höstens föreläsningar på forskningsarkivet skickat till mig. Fyra stycken hittills, min är nummer tre. Ännu kan jag inte vara stolt och nöjd, jag måste arbeta med den stora texten först, planera PP-presentation och åka till Uppsala. Vilket datum passar er bäst? Första, andra eller tredje helgen i oktober? Ring och rösta! (eller skriv här)

Har blivit lite rädd för framtiden. Trodde inte att det skulle bli så, trodde att jag skulle hugga tag i den med allt jag hade och virvla bort med höstvinden. Men det går inte. Jag sitter här och kan inte börja. Tänk om ingen vill ha mig? Tänk om de faktiskt vill ha mig?

Jag ringer Luleå. Det är en bra början. Inte helt rätt, men ändå inte helt fel heller. Nu är kaffet klart.

Pro et con

Ska jag göra en lista? Erika tyckte det. Förr var det mitt sätt att organisera världen, hjärnan. Sällan känslor. Att släppa känslorna fria och ta dem på allvar gör man genom att säga dem högt. Jag har gjort det nu, börjat. Detta är nog ett tillfälle då både listor och känslor göra sig besvär. All bevisföring måste fram, analyseras och reflekteras över. Jag måste också komma ett steg vidare; om jag väljer ett av två, vad gör jag när jag väljer? Vad skapar jag då? Vad väljer jag bort? Vem gör jag mig till?

Potatis kräva dessa tankar. Jag återkommer. Men nu är det sagt och kan aldrig tas tillbaka. Under tiden; var skulle ni vilja spendera våren? Stockholm eller Umeå? Bygga vidare på något eller riva upp igen? Vara i rörelse eller vila ett tag?

Lyckans ost

Jag tycks ha tappat mitt humör. Arbetsdagen blev en riktig arbetsdag, jag har producerat och stampat lite avtryck, läst saker jag redan hade kunskap om, lett möte och fattat beslut. All energi jag hade gick nog åt. Jag har gjort matlåda på kvällen, duschat och drömt. Ibland svindlar jag till för en stund när jag tror att jag kanske skulle kunna vara kvar här. Bo i Umeå, söka praktik och leva här. Leva. Är jag för bekväm? Lat? Jag vågar nog inte försöka. I alla fall inte idag, och då skapar jag back-up planer. Men nöja sig? Mig? Det låter inte rimligt.

En tunn bok har kommit till min brevlåda. Hittills har jag bara läst dedikationen. Det är spännande att få någon annans ord med posten. Det är nog så posten ska fungera.

Snart ska jag bädda rent, lägga mig i sängen och titta i taket. Andas ut, känna efter, och sedan släppa måndagen. Bra idag var osten. Allerum är så god. Jag blir lycklig av min ost.

Bloody sunday

Bakis. Har inte fått nåt vettigt gjort efter att recensionen skickades in i morse. Ont i nacken, alldeles självförvållat, de dubbla baskaggarna får mig precis dit de vill. Tråkigt utan Anders. Tyst här. Jag är tyst.

Försöker att inte höra av mig till "honom" som dykt upp igen, efter att jag kom tillbaka från Italien hörde han av sig. Han försöker. Ångrar sig. Förundras över att jag ens pratar med honom. Saknar mig. Jag saknar honom också, anstränger mig för att inte tänka på honom; allt kommer till mig så snabbt igen. Tänker istället på arbetsveckan som börjar. Föreläsningar, seminarier, möten, läsa litteratur.

Försök inte få mig att vara den du vill att jag ska vara. Mitt tålamod försvinner. Mina ord försvinner.

Nietzsche is my co-pilot

I min lilla brevlåda låg idag förutom reklam och en räkning ett mjukt paket. Jag älskar mjuka paket. I mjuka paket ligger kläder. Frimärkena avslöjade avsändaren: de var Holländska. Det skickade var en jättefin t-shirt med ett tecknat tryck av min favoritmustasch. Han bar de karaktäristiska "flyga öppet-plan glasögonen" och en smal halsduk som fladdrade i vinden. Jag ska bära tröjan med stolthet imorn. Jag är så glad, och det är alldeles oförtjänt!

Tänk vad spontana presenter kan göra skillnad. Plötsligt fick jag energi till att ta tag i en uppgift som ska vara inne imorgon. Jag ser fram emot att städa och få ordning i mitt lilla rum. Och redan nu vet jag vad jag ska äta ikväll.

Många rör på sig idag. Hanna åker till England för ett år som utbytesstudent, min bror åker till New York för att ladda om lite (han spontanköpte biljetter i tisdags, ett familjedrag?), och Anders har nu gått på en båt som ska kryssa honom och ett glatt sjörövargäng Finland tur och retur. Sen kommer han hit. Det ska vi fira. Jag själv börjar röra på mig både fysiskt och mentalt efter att ha legat i träda sen i lördags. Fan vad kul det är att göra saker!

Statement

För att undvika fortsatta missförstånd: Vart ska vi då? handlar inte om engelsmannen. Engelska är inte ett av de språk jag ibland drömmer på, även om det vore logiskt.

Lilla vän

Jag pratade precis med redaktören på en tidskrift jag suktar lite efter. Han sa att de har en åldersgräns för att kunna praktisera hos dem och undrade hur gammal jag var. Man måste vara 18. Jag ska inte ringa några fler samtal innan min hals har pusslat ihop sig. Jag överkompenserar min läckra whiskystämma och låter tydligen som en liten jävla gymnasist istället.

Jag minns

Jag minns vad jag gjorde den här dagen för sex år sedan. Jag satt i vardagsrummet i mina föräldrars hus i Säter och försökte plugga latin. Mitt vanliga M.O troget så hade jag TV'n på, och såg live den första nyhetssändningen. Jag ringde Erika och vi genomlevde det världsomvälvande tillsammans i telefonen. Som så mycket annat innan och efter det. Jag minns inte om vi hade latin som första lektion nästa dag, men det var svårt att bry sig om att böja facio, facere på bästa sätt, eller vad vi nu skulle göra. Det som slog oss då, och som sitter så starkt kvar i minnet idag, var att latinlektionen skulle hållas som om inget hade hänt. Inte ett pip sades om det som senare kom att bli känt som 9/11.

Nästa elfte september jag minns var jag i Eskilstuna. Året var 2003, det var innan jag och K ens börjat ses. Jag var inte hemma, hade inte min dator, inte min dagstidning och inte min tv, och fick inte reda på förrän på eftermiddagen att Anna Lindh avlidit av sina skador. Jag tror att klockan var ungefär halv två. Dagen innan hade jag rest från Uppsala för att träffa en pojke som gjorde mig glad då, och hörde nyheten på kvart i fem-ekot när jag satt på bussen på väg in till stan. Jag minns fortfarande att vi var mellan de två höga husen precis innan Stora Torget, där vägen blir smalare och Sko August fortfarande ligger, och att jag spetsade öronen och gick fram till chauffören för att kunna höra vad de sa. På tåget satt jag och tittade efter en man som stämde in på signalementet polisen lämnat ut.

Den här dagen för ett år sedan var jag i Umeå. Jag hade bott här i 16 dagar, och K hade gjort sitt första och sista besök. Dagen innan, på söndagen, hade han lämnat mig och Umeå, och ett uppbrott som varat sedan torsdagen var över. Jag hade ingenstans att bo än, så jag sov hemma hos bekanta till mina föräldrar. Det var den första dagen av många som jag vaknade upp bara för att inse att jag levde i en mardröm. Det var den första dagen av många som jag ville sova bort för att när jag sov var allt bra. Jag minns inte om jag åt något den dagen. Jag minns inte vad jag gjorde alls. Jag vet att jag grät. Jag vet att jag pratade i telefon. Men inget annat.

En vecka senare flyttade jag till området Ålidhem och en egen liten lägenhet, ett område jag fortfarande bor kvar i. Att få ett eget ställe att bo på var det bästa som kunde hända då, och min resa började på riktigt. Nu, ett år senare, kan jag tycka synd om mig själv. Den hösten var det jävligaste jag har gått igenom och jag förstår inte hur jag lyckades ta mig upp från badrumsgolvet, hallgolvet, vardagsrumsgolvet och köksgolvet, om och om igen. Jag minns att jag skrev till mig själv i min dagbok "Det verkar nästan som att jag har en vilja?" och det var den, och endast den, som släpade upp mig.

Jag vet inte om jag i framtiden kommer minnas vad jag gjorde idag, men det jag minns från detta datum tidigare år räcker och blir över. Jag hoppas att nästa elfte september kommer vara en lyckans dag.

Inte så pleasant

Jag vaknade tre gånger i går morse. Varje gång hade jag blivit sämre. När jag har feber blir jag riktigt dålig. Riktigt. Ingenting funkar. En gång i högstadiet hallucinerade jag vid 38 grader. Mina Ipren var slut, jag hade inget för halsen och kunde knappt svälja vattnet jag försökte pressa i mig. Min hjälte blev Vera. På kvällen kom hon och intog mitt rum med den auktoritet bara en stand-in mamma kan göra. "Lägg dig i sängen så gör jag soppa" domderade hon på den härligaste värmländskan man kan tänka sig. Jag hade inte så mycket att sätta emot; att gå och öppna dörren och släppa in henne hade tagit alla mina krafter. Soppan var fantastisk. Att äta Ipren var fantastiskt. Jag kunde sitta upp nån timme på kvällen och se på tv, vilket gjorde gott för alla delar av Mården. Jag har ont i ryggen av att ha legat i sängen så mycket.

I morse tänkte jag att jag skulle vara duktig och ringa till vårdcentralen för att de skulle vilja ge mig medicin, men de ville inte det. "Egenvård" sa den bitchiga tanten i telefonen som mer eller mindre verkade se ned på mig och tycka att jag fick skylla mig själv att jag knappt kunde stå, och än mindre ta mig till Apoteket och köpa det som behövdes. "Många är sjuka nu, så mycket studenter! Jag var själv sjuk i helgen" sa hon glatt. Tack då? På eftermiddagen, efter min sista ipren och dito soppskål, tog jag mig till hoodens centrum (50 meter bort) och köpte det som köpas borde.

Nu på kvällen har jag försökt hitta friskhetstecken i kroppen så att jag kan gå på föreläsning imorn. Det kommer nog inte att hända. Jag har verkligen inte tid med det här, men när har man någonsin det? Jag får omfamna sjukdomen, i alla fall en dag till, och siktar på en fullskalig torsdag istället. Men fyfan vad tråkigt det är.

Ett lördagsslut

Det blev fotboll, det var en bra match. Jag har skrikit och hoppat och lider lite med dem att det inte blev nåt mål. Nu har jag skickat in min recension och ska snart ringa nattchefen för att säkerställa dess framkomst och publiceringsbarhet. I övrigt har jag ont som fan i öronen och halsen, och har för att stävja detta tagit en Ipren. Min sista. Den som vill donera smärtstillande imorgon kan höra av sig. Jävla söndag. Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa lite skräp innan sömnen gör sitt intåg i korridoren. I andra delar av huset festas det, inte som att det var 1999, men väl som att det var vanlig sketen studenthelg.

Have a good night and a pleasant tomorrow!

Ett lördagsupplysande (dock en vecka gammalt)

Har efter hemkomst till Umeå fått reda på att, den numer förhatliga, engelsmannen pratat om våra förehavanden med några av mina vänner på jobbet. På ett mycket konstigt sätt. Samt mer eller mindre "bekänt" för vår personalchef att vi träffats och att han nu ångrar sig. Varför gör man en sån sak? Varför pratar man med personalchefen? Jag har absolut inga problem med honom, det gick över snabbt, så vad sysslar han med? Om han tänker ha problem med mig kan han vända sig till mig istället för mina vänner/vår chef. Jag blev lite varnad för honom innan, och det verkar stämma nu. Hans ego är tydligen för stort, och han beter sig som en gymnasist. Det var en kväll, ett sms, och sen inget mer. Get over yourself.

För mig är det egentligen ointressant vad han tycker, men jag vill kunna gå till jobbet utan att det ska kännas konstigt. Vad har han mer sagt till folk?

En lördagsparentes

Jag försöker. Försöker skriva recension om spelningen jag såg igår. Försöker städa och diska. Försöker bry mig om hemmet. Försöker titta på tv och läsa tidningen. Är ganska nöjd med att vara hemma ikväll, men om det onda i halsen inte ger sig kommer jag snabbt bli onöjd och uppsöka läkare. Jag har inte tid att vara sjuk.

Jag försöker tycka att fotbollen som börjar om tre timmar är viktig, låtsas att jag ser fram emot den, men jag vet att om jag kommer bry mig så kommer jag bara att må illa av nervositet i 2X45 minuter och att risken är lika stor att jag inte kommer bry mig alls. Lägga ned och se en film i stället. Jag har legat och kramat kudden nu ett tag. På nåt sätt så hjälper det. Känns tryggt. Kudden säger inget elakt. Kudden vill bara bli kramad. Jag kan inte göra fel inför kudden; på sin höjd kan jag glädja den med att byta till nytt örngott.

Mina öron gör också ont. Jag har köpt glass, och tänker både ikväll och imorn äta hemula mängder vitlök. Jag dricker te. Det är lite kallt här. Jag vet inte vad jag väntar på. Under veckan längtade jag efter helgen, nu längtar jag bara efter måndagen. Att arbetsveckan ska börja igen och fylla min hjärna och min kropp. Jag behöver det profana.

Man kan tycka att jag framstår som yr nu. Det kan stämma. Jag hoppas att jag har feber att skylla på.

Clov

Finished, it's finished, nearly finished, it must be nearly finished. Grain upon grain, one by one, and one day, suddenly, there's a heap, a little heap, the impossible heap.

I can't be punished any more.

I'll go now to the kitchen, ten feet by ten feet by ten feet, and wait for him to whistle me. Nice dimensions, nice proportions, I'll lean on the table, and look at the wall, and wait for him to whistle me.

Adaptation

Om man inte anpassar sig så går man under. Nya förutsättningar för livet på alla möjliga plan är något vi ständigt utsätts för. Finner vi inte oss tillrätta i det nya för vi en kamp vi kommer att förlora; vi kan inte behålla det gamla eftersom det gamla är ohållbart. Vi kan inte behålla det gamla eftersom den grund som det gamla vilar på inte längre finns; nu finns en ny grund, något nytt att vila på.

Jag håller just nu på att anpassa mig. En del saker går bättre än annat. Den ”professionella” sidan av livet hittar sina platser, en del kommer naturligt. Den domesticerade sidan är fortfarande mitt uppe i att få en mening i livet. Äta? Sova? Tvätta? Handla? Städa? Diska? Att faktiskt gå och lägga sig, för att sedan gå upp ur sängen nästa dag, är en kamp jag för. Än så länge har jag solen med mig.

Annat är svårare. Förlåta sig själv. Leva med sig själv. Hela tiden. Var hamnar jag annars? Ska jag gå under? En del saker måste hanteras. De försvinner inte bara för att man blundar, men nu vill jag mest blunda. Är det kanske ett steg i anpassningen? Total förnekelse följs kanske av acceptans?

September all over again

Jag har just gjort min första intervju som ska tryckas, distribueras till en massa människor, och i slutändan generera i pengar på mitt konto. Med en man vars musik kryper in i kroppen på mig, upp i bröstet och ibland även halsen och munnen. Ja, det känns fan i munnen. Han är absolut ingen kändis i ordets vanliga betydelse, men i en subvärld väger han tungt.

Jag dricker skogsbärsyoghurt ur förpackningen och försöker titta på friidrotts-VM, det är gång just nu. Jag har stor respekt för idrottare; de kan saker jag inte kan och därför är det fascinerande att titta på dem. Men, gång? Lätta på stegen och spring!

Dave Grohl sjunger på MTV och jag slås än en gång av hans perfekta hårighet. Karl'n är bland det snyggaste man kan tänka sig.

På SVT-text läser jag att Centern lagt fram förslag på könsneutral värnplikt, eller som rubriken lyder "Centern vill att kvinnor ska tvingas göra lumpen". Är du själv nöjd med den, rubriksättarlen? Jag minns när min bror skulle mönstra, han ville verkligen verkligen verkligen inte göra lumpen, och gjorde upp stora planer för hur han skulle komma undan. Jag var fly förbannad när jag insåg att lagen kunde sätta honom i fängelse om det ville sig illa, men att jag glatt kunde skutta runt som om inget hänt. Hade han fått lov att göra lumpen, eller vägrat och blivit dömd, hade jag själv utsatt mig för mönstringen. Men vi slapp, båda. Hans fantastiska historia om sin ohälsa (helt påhittad) gjorde att ytterdörren snabbt öppnades.

Jag undrar när min puls kommer gå ned, och när jag ska fatta att jag ringt hem till en "idol" och pratat med honom i tjugo minuter, samt att han ville ge mig ett recensionsex av deras skiva när de spelar här nästa fredag så jag ska söka upp honom då.

Dags för kaffe.