Försov mig, och så nackspärren tillbaka på det. Jag ger upp. Wake me up when november ends.
Edit 16.04: Tv'n är död, kroppen hämmad, aptiten borta; man ska inte fråga om det kan bli värre...
Edit 16.30: Man skulle kunna gissa att jag aldrig blir hel därför att jag aldrig kan slappna av och bara tänka att jag ska läka. Det skulle kunna vara så. Eller så är det för att jag bär satan inom mig. Jag kommer bli vansinnig om jag inte får göra något vettigt imorgon.
Edit 17.05: Jag är nog redan vansinnig. Lider inte av hjärnbrist (veckans MR-skämt på röntgen för någon vecka sedan enligt Erika), men nåt är det. Jag hade ju en vilja; försvinner den med förlusten av aktivitet? KAN DET INTE BARA SLUTA GÖRA ONT SÅ ATT JAG KAN GÖRA DET JAG VILL FÖR JAG VET ATT JAG VILL NÅGOT! Jag brukar göra det. Borde. Måste. Annars ger man upp på riktigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Jag försov mig förra veckan. Första gången på över två års tid. Kändes väldigt konstigt.
Det förstår jag. Låter konstigt... Men ibland behöver man sova helt enkelt.
Hmm..är det nackspärren som plågat dig så länge? Hur länge har du haft så?
Peter M: Ja, det är över en vecka nu, det går inte över.
så!
nu är det dax att boka tid på vårdcentralen.
basta!
Söta stjärnan: de ville inte ha mig. De tycker att man ska behandla sig själv en massa först. Och sen pratade sköterskan nåt om att jag kunde ringa en sjukgymnast och be om råd. Men är det status quo imorn så ringer jag igen.
stackars stackars. det gör så ont. hoppas det är bra nu.
anne: tack, bättre och bättre dag för dag.
Skicka en kommentar