Jag är gladare. Oron bits ibland, men det mesta är lättare. Skavsår som inte märks, sömn som måste tas igen när migränen knackade på men inte förr, glassen som stals ur frysen kändes mer som en större anledning att hjälpa Anders komma bort ifrån korridoren än att sura över förlorad Magnum Strawberry White.
Anders har flyttat. Till ett partymekka nere på stan. Med badkar och balkong. Jag har simmat runt (nästan) i den förra nu på kvällen. Det är fantastiskt, jag vill aldrig vara utanför vattnet egentligen. Det är skönt i kroppen att den har fått arbeta, att hela jag är trött.
Jag har haft fina dagar i Uppsala, och fina nätter. Ett moln på min himmel är att K vill träffas imorgon, jag har inte lämnat något besked, men jag tror att jag kommer tacka ja. Och att det kommer gå bra. Om inte annat så får jag ta igen den glass jag blev bestulen på idag.
Uppsala känns. Rätt. Vi gillar varandra. För sex år sedan, när jag flyttade in hos min andra rumskamrat Stefan ställde jag mig på hans inrådan i kö hos Uppsala Hem. Mitt "men herregud, de har ju hur långa köer som helst!" mottogs av hans kloka "men tänk sen om en massa år då du vill bo någonstans med din kille, då har du det fixat!". Killen han syftade på var kärleken jag hade innan K, den första som skapade ett intresse för det finska hos mig. Den första som lärde mig finska.
Stefan hade rätt. Mina sex år kan faktiskt ge en bostad redan nu om man inte är så kräsen. Med eller utan kille. Om jag nu skulle vilja.
För något år sedan hade jag nog varit panikslagen vid framtidsscenariot som väntar mig, men jag har två backupplaner, en i Dalarna och en i Umeå, ställen att bo på och vänliga själar i kring mig. Och allt behöver inte hända på en gång. Just nu känns det viktigast att jag mår bra medan jag smyger mig ut i arbetslivet. Som jag och Anders konstaterade i lördags: Det är ju kul att ha kul.
2008/04/29
2008/04/27
Dalom och Västerbotten
"Han aktade sig för att titta alltför glupskt. Det var ödemarksbons kännetecken framför andra: gloendet."
Ur Din tjänare hör av Sara Lidman
Jag och Anders kallar den för "Skävestirren", men den är applicerbar på alla invånare i socknarna i kring Säter.
Ur Din tjänare hör av Sara Lidman
Jag och Anders kallar den för "Skävestirren", men den är applicerbar på alla invånare i socknarna i kring Säter.
Ambivalenshjälp
Valde mellan Säter, Borlänge och Falun igår men inget kändes självklart. Min mor kläckte den självklara idén, pappa skulle billedes ta sig till Sigtunas nejder där orienteringstävling och kungen huserade, och tre timmar senare satt jag i gemyt i goda vänners lag med moderns vinflaska öppnad i Uppsala. Jag och Anders slutade, som sig bör, kvällen på Palermo. Ikväll bär det av igen, vi ska se Det är kärlek på något teknisthak, jag är skeptisk, men kanske får jag lära mig om saker som imploderar i rymden och hur man på bästa sätt öppnar en konservburk.
Jag vill också tacka Wengelin.org för bokningsverksamheten.
Nu ska jag skrapa bort det värsta och sen jaga frukost.
Jag vill också tacka Wengelin.org för bokningsverksamheten.
Nu ska jag skrapa bort det värsta och sen jaga frukost.
2008/04/25
Madeleinekaka
Jag köpte precis Magnum Mayan Mystica och Nescafé Espresso under min i övrigt mycket nyttiga runda på ICA. Det kan vara så att jag saknar min praktikredaktion. Och det är fortfarande inte en bra glass.
2008/04/24
[det som inte kan skrivas]
Jag träffade ALL förra veckan. Över kaffe och samtal om musik, litteratur, vad vi gör, och livet. Hon är dubbelt så gammal som jag, och ändå är vi lika på många sätt. Jag försökte beskriva vad jag och pojken i Åbo har, men det är svårt.
Jag beskrev känslan av att ständigt tycka att jag måste bestämma mig. Känslan av att det måste definieras. Redas ut. Passa in i en mall. Det är ett mycket svårt vanemönster som jag aktivt måste arbeta med för att inte inordna denna relation i. Vi tar det stegvis, vi provar, känner, skrattar och gråter tillsammans. Fascineras över det nya och oförklarliga som vi har, att vi känner så lika, att vi vill så lika. Möts i fullständig hängivelse när vi är på samma plats. Jag förundras över att jag om och om igen tror att det är dags att "en gång för alla" sätta ned foten. Jag kan inte göra det, jag vill inte göra det. Det är bra som det är, så varför kan jag inte njuta av nuet? Jag vet faktiskt inte var det kommer sluta, men jag har lämnat punkten då jag kunde säga "hur det än blir så är jag glad att vi träffades". Det handlar inte om ett "blir", vi har ett "är", vi är mitt inne i det, och det betyder så mycket.
Att kunna lita på någon igen är smärtsamt; jag kan inte fullt ut göra det än, men det hopp som denna pojke inkarnerat har redan haft en avgörande betydelse för mitt liv.
Efter K har jag omvärderat mycket, under en period visste jag knappt vem jag var, så alla värden ställdes på sin spets. Jag firade nyår i leopardkorsett, hamnade på efterfester i okända områden, dejtade utan fasta ramar. Ägnade mycket tid åt att komma fram till hur jag levde, bara jag, och kunde efter ett tag börja titta dagar och till och med veckor framåt.
Jag är mycket rädd att jag inte har det villkorslösa kvar i mig, att det inte är möjligt för mig att kasta mig ut och lita på att fångas, men pojken i Åbo har visat att det går att prata. Att det går att vara sig själv. Att det går att njuta. Att det går att hitta rätt. Att hoppet finns.
Det är fortfarande svårt att beskriva detta i ord; det är symptomatiskt att det inte låter sig fångas i en definition. Vi är inte pojkvän och flickvän. Det skulle inte vara praktiskt genomförbart och det är heller inte något vi önskar oss nu. Jag övar mig på att vara. Att vila i det som finns. Att minnas det som finns. På andra sidan Östersjön. Men visst är det kärlek. En alldeles ny typ. Vår.
Jag beskrev känslan av att ständigt tycka att jag måste bestämma mig. Känslan av att det måste definieras. Redas ut. Passa in i en mall. Det är ett mycket svårt vanemönster som jag aktivt måste arbeta med för att inte inordna denna relation i. Vi tar det stegvis, vi provar, känner, skrattar och gråter tillsammans. Fascineras över det nya och oförklarliga som vi har, att vi känner så lika, att vi vill så lika. Möts i fullständig hängivelse när vi är på samma plats. Jag förundras över att jag om och om igen tror att det är dags att "en gång för alla" sätta ned foten. Jag kan inte göra det, jag vill inte göra det. Det är bra som det är, så varför kan jag inte njuta av nuet? Jag vet faktiskt inte var det kommer sluta, men jag har lämnat punkten då jag kunde säga "hur det än blir så är jag glad att vi träffades". Det handlar inte om ett "blir", vi har ett "är", vi är mitt inne i det, och det betyder så mycket.
Att kunna lita på någon igen är smärtsamt; jag kan inte fullt ut göra det än, men det hopp som denna pojke inkarnerat har redan haft en avgörande betydelse för mitt liv.
Efter K har jag omvärderat mycket, under en period visste jag knappt vem jag var, så alla värden ställdes på sin spets. Jag firade nyår i leopardkorsett, hamnade på efterfester i okända områden, dejtade utan fasta ramar. Ägnade mycket tid åt att komma fram till hur jag levde, bara jag, och kunde efter ett tag börja titta dagar och till och med veckor framåt.
Jag är mycket rädd att jag inte har det villkorslösa kvar i mig, att det inte är möjligt för mig att kasta mig ut och lita på att fångas, men pojken i Åbo har visat att det går att prata. Att det går att vara sig själv. Att det går att njuta. Att det går att hitta rätt. Att hoppet finns.
Det är fortfarande svårt att beskriva detta i ord; det är symptomatiskt att det inte låter sig fångas i en definition. Vi är inte pojkvän och flickvän. Det skulle inte vara praktiskt genomförbart och det är heller inte något vi önskar oss nu. Jag övar mig på att vara. Att vila i det som finns. Att minnas det som finns. På andra sidan Östersjön. Men visst är det kärlek. En alldeles ny typ. Vår.
2008/04/23
Dalom
Tåg i måndags. Fick fönsterplatsen och tittade på ett välbekant landskap jag aldrig får nog av. Tomt stort hus. Plantor som skulle vattnas (även växthuset är fullt av dem) och post som skulle tas in. All min packning från Lidingö hade åkt bil med farbror; själv gick min resa från Lidingö via Uppsala och en helg i wild-och-crazyhetens tecken.
På grön cykel med extra stor och kantförsedd pakethållare handlade jag blå mjölk och diverse förnödenheter. Gjorde gigantisk potatisgratäng och sjöng ugnen till. Tittade på sista Häxdansen. En mycket bra SVT-serie, jag kommer sakna Bosjös damlag. De har lyckats några gånger nu. SVT. En bra kortare serie per år de senaste... fem åren kanske? Små men naggande goda. Speciella och genomtänkta.
Har undervisat tisdag och onsdag på min gamla högstadieskola. I slutet av 90-talet var jag elev där, och några lärare är kvar. Min gamla klassföreståndare och engelsklärare fick en kram idag. Hon lärde mig mycket. Utmanade mig. Satte krav på mig. För att hon såg att jag kunde. Igår hade jag en blandad kompott av ämnen, det var kaos i sjuan och de tog tacksamt emot hjälpen. Jag hade bland annat de inte så Mårdanpassade ämnena biologi och algebra. Att räkna var en utmaning, men jag kan. Idag hade jag historia och svenska, men mest har jag praktiserat den stora konsten i disciplin. När jag kom hem läste jag i lokaltidningen om den dåliga miljön på högstadieskolan. Bråkiga och uppkäftiga elever. Lärare som går in i väggen. Jag förstår det.
Exjobbet putsas på stundtals. Jag har köpt dammsugare på Sveriges bästa konditori. Min bror var hemma och vände fyra timmar mitt på dagen när jag jobbade; han har åkt nordväst till och väntas åter på fredag. I sommar kommer han tillbaka till Sverige och stannar här, Irland blev inte som han hade tänkt sig.
Solen skiner och näsan fräknas. Jag uppskattar friheten på cykeln. Känner en ledsamhet inom mig som jag hoppas kunna sova bort. Ska läsa Sara Lidman och fundera över järnvägen. Den mäktiga järnvägen.
Utanför åker tågen förbi. De mullrande godstågen påminner om industrin i kommunen nästgårds. Jag blir glad av tågen. När jag hör dem vet jag att det finns liv, fastän jag är ensam i det stora huset.
På grön cykel med extra stor och kantförsedd pakethållare handlade jag blå mjölk och diverse förnödenheter. Gjorde gigantisk potatisgratäng och sjöng ugnen till. Tittade på sista Häxdansen. En mycket bra SVT-serie, jag kommer sakna Bosjös damlag. De har lyckats några gånger nu. SVT. En bra kortare serie per år de senaste... fem åren kanske? Små men naggande goda. Speciella och genomtänkta.
Har undervisat tisdag och onsdag på min gamla högstadieskola. I slutet av 90-talet var jag elev där, och några lärare är kvar. Min gamla klassföreståndare och engelsklärare fick en kram idag. Hon lärde mig mycket. Utmanade mig. Satte krav på mig. För att hon såg att jag kunde. Igår hade jag en blandad kompott av ämnen, det var kaos i sjuan och de tog tacksamt emot hjälpen. Jag hade bland annat de inte så Mårdanpassade ämnena biologi och algebra. Att räkna var en utmaning, men jag kan. Idag hade jag historia och svenska, men mest har jag praktiserat den stora konsten i disciplin. När jag kom hem läste jag i lokaltidningen om den dåliga miljön på högstadieskolan. Bråkiga och uppkäftiga elever. Lärare som går in i väggen. Jag förstår det.
Exjobbet putsas på stundtals. Jag har köpt dammsugare på Sveriges bästa konditori. Min bror var hemma och vände fyra timmar mitt på dagen när jag jobbade; han har åkt nordväst till och väntas åter på fredag. I sommar kommer han tillbaka till Sverige och stannar här, Irland blev inte som han hade tänkt sig.
Solen skiner och näsan fräknas. Jag uppskattar friheten på cykeln. Känner en ledsamhet inom mig som jag hoppas kunna sova bort. Ska läsa Sara Lidman och fundera över järnvägen. Den mäktiga järnvägen.
Utanför åker tågen förbi. De mullrande godstågen påminner om industrin i kommunen nästgårds. Jag blir glad av tågen. När jag hör dem vet jag att det finns liv, fastän jag är ensam i det stora huset.
Berger
Jack Berger i Sex and the city, författaren som dejtar vår hjältinna och dumpar henne på en post-it, gör mig alltid vansinnig. Det hade kunnat vara så bra, men blir så fel. När serien gick ville jag inte förstå det, och efteråt har jag trott att det kanske var någon annan, men jag har nu förstått att K var "min" Berger. Skillnaden mellan mig och Carrie var att jag stannade hos min i två och ett halvt år. Och han lämnade mig inte med en post-it. Han gjorde det över telefonen. När jag ringde honom.
2008/04/22
[det som inte går att sägas]
Jag somnar med tanken på kärlek. Jag somnar med känslan av kärlek. Jag somnar med synen av kärlek. Jag har den inom mig. Kärleken. Och han finns där när jag blundar. Han känns när jag blundar. Jag tappar andan när jag blundar. Han är aldrig långt borta. Jag behöver inte vara ensam. I själen.
Och ändå finns det något som inte går att uttrycka med ord. Det som bara går att förstå när vi är tillsammans. Det som bara kan berättas med huden och ögonen. Med värme och andetag. Med delade hjärtslag.
Och ändå finns det något som inte går att uttrycka med ord. Det som bara går att förstå när vi är tillsammans. Det som bara kan berättas med huden och ögonen. Med värme och andetag. Med delade hjärtslag.
2008/04/20
Natten
Tårar, skrik, ångest. Ilska mot den bästa vännen, ilska mot sig själv. Nederlag. Upprepat ett destruktivt mönster.
Så vaknar jag. Sms från den bästa vännen, "Hej min lilla sockerstråle! Vill du ha lunch av mig idag?". Skillnaderna mellan dröm och verklighet har aldrig varit så stora, men drömmens ångest sitter kvar. Det får aldrig bli verklighet.
Så vaknar jag. Sms från den bästa vännen, "Hej min lilla sockerstråle! Vill du ha lunch av mig idag?". Skillnaderna mellan dröm och verklighet har aldrig varit så stora, men drömmens ångest sitter kvar. Det får aldrig bli verklighet.
2008/04/18
Vad skulle Keanu Reeves ha gjort?
Jag blir lite lätt rasbiologisk ibland. Lite urskiljande. På Apoteket slår det mig: om jag inte hade haft alla mediciner, skulle jag överlevt? För hundra år sedan, vad hade hänt med mig? Blind hade jag varit också. Och allergisk. Man hade kanske skickat mig till Schweiz, på kurort, om det hade funnits pengar. Visst, det är mycket anakronistiskt av mig att tänka på det här sättet, men ynkligheten blir aldrig så tydlig som när jag står där med kölappen i handen och väntar på något som ska få mig att klara av dagen som en vanlig människa.
Vad vill man lägga sina sista 500 kronor på? Ja! Piller och ögondroppar! Folk är glada över sol och vår, fåglars kvitter och blommors knopp. Det är jag också. Men det ligger en influensatyngd över mig. Det är svårt att andas. Kliar i halsen, i ögon i näsan. Det är bra att det finns ett Apotek. Jag överlever ju, varje år.
Så jag tar mig ett blått piller. Ett blått piller om dagen. Inte som Keanu.
Vad vill man lägga sina sista 500 kronor på? Ja! Piller och ögondroppar! Folk är glada över sol och vår, fåglars kvitter och blommors knopp. Det är jag också. Men det ligger en influensatyngd över mig. Det är svårt att andas. Kliar i halsen, i ögon i näsan. Det är bra att det finns ett Apotek. Jag överlever ju, varje år.
Så jag tar mig ett blått piller. Ett blått piller om dagen. Inte som Keanu.
2008/04/17
Ur annans mun
Även om jag skulle ha varje människas uppmärksamhet, omtanke, kärlek; sorgen är inte sådan att den låter sig tröstas bort.
Hela inlägget kan vara det bästa han skrivit. Läs gärna.
Hela inlägget kan vara det bästa han skrivit. Läs gärna.
2008/04/16
"Got an itch in my cosmic pocket"
Sweden rock, baby! Fick mail om att jag beviljats ackreditering idag. Jag ska banga till Satyricon, vicka lite på rumpan till Mustasch, sjunga till Blue Öyster Cult, undvika Sabaton, stampa tvåtakt till Testament, gråta till At the gates och få överdos på läder och nitar till Judas Priest. Bo i tält, bli svettig och lerig, dricka öl ur plastflaskor och smyga runt backstage i jakt på Satyr.
Är ni på?
Är ni på?
2008/04/15
Piece of me
Jag berättar fortfarande inte. Jag redogör.
Jag har lite att redogöra för nu:
Blåmärken på händer och armar, på knän, på smalbenet, ett mycket stort på vänstra skinkan. Ett långt märke som ser ut som ett skärsår på höger överarm. Bula i bakhuvudet. Ont i ryggen. En tå som är förlamad på något mystiskt sätt. Ont i nacken.
Jag lägger mig i. Står inte och tittar på. Och de största skadorna åsamkade jag mig själv när jag istället för att hjälpa någon upp från golvet halkade lika illa själv.
Fräknarna smyger sig fram. Blommar ut. Håret är mjukt efter Göteborgs vatten. De höga varma svarta stövlarna har bytts mot bruna spetsiga lågskor. Den långa gröna rocken mot kort svart skinnjacka. Varm halsduk mot luftigare.
Hämtade min nylagade mobil idag, men den fungerar fortfarande inte helt bra. Det är inte lika roligt med samtal och sms utan den, efter nästa lagning ska jag få en ny.
Kyssar där en fingerar överbett och den andra underbett kan rekommenderas. Det är mycket roligt. Men det har varit lite mycket nu. Av det roliga.
Jag sjunger högt. För mig själv. För Lidingö. Det är ett hälsotecken ifrån min sida. "...men jag har börjat fundera. Det här känns nästan alldeles för bra. Det kommer aldrig att fungera. Det är så det brukar va'."
Idag mailades 13000 tecken in till ett magasin som tänker trycka dem. Med Mo's bilder till. Det största jag gjort och det sista jag lämnar ifrån mig gratis. Min förra praktikplats har även beställt en recension av mig, och en artikel som ska skrivas i sommar. Det innebär pengar.
Små bitar av en Mård. Ett Mårdliv. "Har man förstått mig?" frågar sig Nietzsche i Ecce homo. Kan man göra det på enbart bitar?
Jag har lite att redogöra för nu:
Blåmärken på händer och armar, på knän, på smalbenet, ett mycket stort på vänstra skinkan. Ett långt märke som ser ut som ett skärsår på höger överarm. Bula i bakhuvudet. Ont i ryggen. En tå som är förlamad på något mystiskt sätt. Ont i nacken.
Jag lägger mig i. Står inte och tittar på. Och de största skadorna åsamkade jag mig själv när jag istället för att hjälpa någon upp från golvet halkade lika illa själv.
Fräknarna smyger sig fram. Blommar ut. Håret är mjukt efter Göteborgs vatten. De höga varma svarta stövlarna har bytts mot bruna spetsiga lågskor. Den långa gröna rocken mot kort svart skinnjacka. Varm halsduk mot luftigare.
Hämtade min nylagade mobil idag, men den fungerar fortfarande inte helt bra. Det är inte lika roligt med samtal och sms utan den, efter nästa lagning ska jag få en ny.
Kyssar där en fingerar överbett och den andra underbett kan rekommenderas. Det är mycket roligt. Men det har varit lite mycket nu. Av det roliga.
Jag sjunger högt. För mig själv. För Lidingö. Det är ett hälsotecken ifrån min sida. "...men jag har börjat fundera. Det här känns nästan alldeles för bra. Det kommer aldrig att fungera. Det är så det brukar va'."
Idag mailades 13000 tecken in till ett magasin som tänker trycka dem. Med Mo's bilder till. Det största jag gjort och det sista jag lämnar ifrån mig gratis. Min förra praktikplats har även beställt en recension av mig, och en artikel som ska skrivas i sommar. Det innebär pengar.
Små bitar av en Mård. Ett Mårdliv. "Har man förstått mig?" frågar sig Nietzsche i Ecce homo. Kan man göra det på enbart bitar?
"Winter, spring, summer or fall...
...all you got to do is call, and I'll be there, yes I'll be there; you got a friend."
Visst finns det nästan bara töntiga låtar om vänskap? Vänskap är svårt, men ändå så lätt. Man vet att man har sina vänner, men att beskriva varför man har dem, varför de är viktiga och varför man inte vill släppa dem... Det gör jag själv för sällan. Och ändå finns det de jag skulle dö för utan att blinka. Som det mest självklara i världen.
Vänner behöver inte alltid förstå alla vänner som finns i en krets; mina har haft en tendens att ibland inte förstå varandra alls, men jag tycks nu ha haft tur till slut att ha pusslat ihop en grupp människor som är... beständiga. Egna. Men som ändå går ihop med de andra. Ingen är den andra lik och ändå så finns det något som binder dem samman.
En vän som jag dock har haft enbart för mig själv ska flytta nu. En speciell vän som det är lite svårt att konkret förklara varför han är så speciell. Men han är det. Vi är nog lika på ett nyttigt sätt. Även om vi träffas sällan sitter jag här och blir lite ledsen, men inget kommer nog att förändras. Han finns där, och jag finns här, om det skulle behövas. Göteborg är inte så långt bort och jag klarade ju bevisligen av att vara där en hel helg och ta mig hem, mer eller mindre, hel. Och ren. Vattnet var rätt bra där... Något att fundera på.
Och ja, jag kommer ha låten på hjärnan hela natten nu.
Edit 00.23: Jag är en dålig vän som nu ser att jag har missade samtal på min tysta telefon. Ringer dig imorn min vän!
Visst finns det nästan bara töntiga låtar om vänskap? Vänskap är svårt, men ändå så lätt. Man vet att man har sina vänner, men att beskriva varför man har dem, varför de är viktiga och varför man inte vill släppa dem... Det gör jag själv för sällan. Och ändå finns det de jag skulle dö för utan att blinka. Som det mest självklara i världen.
Vänner behöver inte alltid förstå alla vänner som finns i en krets; mina har haft en tendens att ibland inte förstå varandra alls, men jag tycks nu ha haft tur till slut att ha pusslat ihop en grupp människor som är... beständiga. Egna. Men som ändå går ihop med de andra. Ingen är den andra lik och ändå så finns det något som binder dem samman.
En vän som jag dock har haft enbart för mig själv ska flytta nu. En speciell vän som det är lite svårt att konkret förklara varför han är så speciell. Men han är det. Vi är nog lika på ett nyttigt sätt. Även om vi träffas sällan sitter jag här och blir lite ledsen, men inget kommer nog att förändras. Han finns där, och jag finns här, om det skulle behövas. Göteborg är inte så långt bort och jag klarade ju bevisligen av att vara där en hel helg och ta mig hem, mer eller mindre, hel. Och ren. Vattnet var rätt bra där... Något att fundera på.
Och ja, jag kommer ha låten på hjärnan hela natten nu.
Edit 00.23: Jag är en dålig vän som nu ser att jag har missade samtal på min tysta telefon. Ringer dig imorn min vän!
2008/04/14
Lefnadslust
Natt till 10/4, Åbo:
- Jag är ganska ovan med att få tillbaka det jag ger. Du hjälper mig förstå att jag är värd det.
Natt till 11/4, Åbo:
- Det kommer gå bra, jag vet det. Även om jag gråter så ler jag inuti. Jag kommer le. Men hur ska jag kunna lämna dig? Hur släpper man handen? Hur ger man den sista kyssen? Jag vet inte det, jag vet inte hur man gör.
Kväll 11/4, just hemkommen till Lidingö. Ett nytt mail. Mail med tack. "Du är på samma gång den starka energin i mig, och det lugnet som sveper igenom mig."
Vi är överens. Och vilar i det naturliga.
- Jag är ganska ovan med att få tillbaka det jag ger. Du hjälper mig förstå att jag är värd det.
Natt till 11/4, Åbo:
- Det kommer gå bra, jag vet det. Även om jag gråter så ler jag inuti. Jag kommer le. Men hur ska jag kunna lämna dig? Hur släpper man handen? Hur ger man den sista kyssen? Jag vet inte det, jag vet inte hur man gör.
Kväll 11/4, just hemkommen till Lidingö. Ett nytt mail. Mail med tack. "Du är på samma gång den starka energin i mig, och det lugnet som sveper igenom mig."
Vi är överens. Och vilar i det naturliga.
2008/04/08
I Finland
På övertydlig svenska:
- Jag tänkte ta bussen 20 över, ska du med?
På finlandssvenska:
- Nej, jag måste plugga... Och att jag tittar på tv nu visar
bara hur dum i huvudet jag är.
- Okej, kommer du sen?
- Jag vet inte, det beror på.
- Okej, vi har Salmiakki, om det hjälper?
- Nej, det hjälper inte. Det blir bara värre.
- Ja men det är väl bra?
- Ja men jag måste plugga, det är ännu en anledning att strunta i det.
- Vi har en låda vin också...
- Nej, ni har ingenting, ni har ett korsord och inget mer!
- Du skulle bara veta vad jag kan göra med ett korsord...
- Nej jag vill inte veta vad du kan göra med ett korsord!
Jag skrattar och går tillbaka till mitt rum, dricker ur den till mig givna lapin kulta som jag öppnade i duschen (passade utmärkt i tvålkoppen och var på behörigt avstånd från vattnet). Jag luktar gott. Jag är rätt snygg. Skippade dock klänningen, inget overkill.
Jag har pusslat reportage under dagen, har en fjärdedel kvar av recensionsboken. Ser ljuset i tunneln. Regnet öser ned i Åbo. Öser. Snett. Metallica är mitt soundtrack på eftermiddagen, antagligen inspirerat av min bror. "...and justice for all" är en bra och underskattad skiva. Vi ska fira min pojkes födelsedag ikväll, en dag för tidigt. Innan jag går till bussen ska jag locka rumsgrannen med tjejerna på festen också. Samt kaka. Vem kan tacka nej?
- Jag tänkte ta bussen 20 över, ska du med?
På finlandssvenska:
- Nej, jag måste plugga... Och att jag tittar på tv nu visar
bara hur dum i huvudet jag är.
- Okej, kommer du sen?
- Jag vet inte, det beror på.
- Okej, vi har Salmiakki, om det hjälper?
- Nej, det hjälper inte. Det blir bara värre.
- Ja men det är väl bra?
- Ja men jag måste plugga, det är ännu en anledning att strunta i det.
- Vi har en låda vin också...
- Nej, ni har ingenting, ni har ett korsord och inget mer!
- Du skulle bara veta vad jag kan göra med ett korsord...
- Nej jag vill inte veta vad du kan göra med ett korsord!
Jag skrattar och går tillbaka till mitt rum, dricker ur den till mig givna lapin kulta som jag öppnade i duschen (passade utmärkt i tvålkoppen och var på behörigt avstånd från vattnet). Jag luktar gott. Jag är rätt snygg. Skippade dock klänningen, inget overkill.
Jag har pusslat reportage under dagen, har en fjärdedel kvar av recensionsboken. Ser ljuset i tunneln. Regnet öser ned i Åbo. Öser. Snett. Metallica är mitt soundtrack på eftermiddagen, antagligen inspirerat av min bror. "...and justice for all" är en bra och underskattad skiva. Vi ska fira min pojkes födelsedag ikväll, en dag för tidigt. Innan jag går till bussen ska jag locka rumsgrannen med tjejerna på festen också. Samt kaka. Vem kan tacka nej?
2008/04/07
Det är viktigt att segla
-Är det bara du?
-Ja, det är bara jag.
Vikinglines terminal, incheckning, 3/4, 07.20
DN har dirigerats om ännu en gång, för dyrt att ta med den till Finland, så mamma och pappa får en tredje tidning varje morgon nu. Posten börjar bilda hög i Umeå, ingen öppnas, räkningarna som inte kommer via internetbanken väntar tålmodigt på betalning. Ett hem står tomt. Vad är ett hem utan invånare? Är det ett hem fortfarande?
Lidingö har varit viktigt. I april kommer jag efter Åbo, och besöket i Göteborg, alternera mellan Uppsala och Dalarna. Sedan blir det Umeå. Sedan? Nescio. Jag hoppas på ett fortsatt runtresande i juni, bevaka festivaler och leva hand ur mun.
Jag har en trygghet i Säter, det gör sökandet möjligt under en tid. Jag är ute på en resa, och det är alldeles tillräckligt med mig själv. Inte så bara.
-Ja, det är bara jag.
Vikinglines terminal, incheckning, 3/4, 07.20
DN har dirigerats om ännu en gång, för dyrt att ta med den till Finland, så mamma och pappa får en tredje tidning varje morgon nu. Posten börjar bilda hög i Umeå, ingen öppnas, räkningarna som inte kommer via internetbanken väntar tålmodigt på betalning. Ett hem står tomt. Vad är ett hem utan invånare? Är det ett hem fortfarande?
Lidingö har varit viktigt. I april kommer jag efter Åbo, och besöket i Göteborg, alternera mellan Uppsala och Dalarna. Sedan blir det Umeå. Sedan? Nescio. Jag hoppas på ett fortsatt runtresande i juni, bevaka festivaler och leva hand ur mun.
Jag har en trygghet i Säter, det gör sökandet möjligt under en tid. Jag är ute på en resa, och det är alldeles tillräckligt med mig själv. Inte så bara.
Texas?
Jag ska på fest på lördag. Med temat "Texas". Min garderob är en resväska; resten är i Umeå, och även där hade utbudet av utklädnader varit begränsat. Funderar på att skaffa ett intyg som visar att jag gift mig med min bror, mycket Texas, men mer då? Laura Bush och bandet Texas har flugit genom hjärnan, samt Dixie Chicks, men allt verkar mer eller mindre ogenomförbart eller skittråkigt. Och Texas hold 'em, hur klär man ut sig till det?
Resedagbok
Delade hytt med lång smal blond finska, boende i ett Harekrishnakollektiv i Nyköping. Hon läste mina texter i tidningen jag hade med mig, och tyckte att det var bra att hon fick öva sin svenska. Hennes reumatism gjorde sig påmind under resan, hon låg ner mest hela tiden, och jag frågade om jag kunde hjälpa henne med något. Detta återkom hon till flertalet gånger, utan att be om något, hon konstaterade mest att jag var otroligt omtänksam.
Handlade sammanlagt 7 liter sprit/vin, 3 kilo choklad, 1 platta öl samt mascara och balsam. Det har nu uppdelats på fem personer; till mig blev det en "Merci"-ask (trots den helt fantastiskt dåliga reklamfilmen) och en låda vin samt de ytliga produkterna.
Hjälpte en spanjor att förstå var han var och ta tåget till Helsingfors från Åbo. Han blev så lycklig över min stapplande spanska. "Ingen förstår mig här!" brast han ut och tog sig sedan för hjärtat av glädje efter mitt "de nada".
Hela fredagen ägnades åt flytt, min väns vänner har fått lägenhet tillsammans mitt inne i Åbo, ett fysiskt dagsverke kändes härligt i kroppen. I lördags var vi på spelning, Stam1na var slutsålt och draget var härligt.
I söndags jobbade jag lite, har fått recensionsuppdrag både för lokaltidningen och praktikmagasinet, två betalningar för samma bok. Excellent.
Finskan kommer tillbaka till mig mer och mer, och jag försöker så gott det går. Jag finner det fascinerande ibland att jag kan stå en meter
ifrån en människa, och faktiskt inte fatta alls vad den säger. Nära, men långt borta. Kroppsspråk hjälper mycket, det är något vi använder utan att tänka på det tror jag, så hittills har jag sluppit framstå som en idiot. Orden för "är du snäll och flyttar på dig" gick mig förbi, men gesterna som hörde till gick inte att missförstå.
Idag har jag tid för mig själv. Tog jag tid. Det är påfrestande att vara tillgänglig för umgänge hela tiden. Att agera i ett kontext där man är något för någon annan konstant.
Kaffe.
NB: Om konstiga radbrytningar förekommer, eller lustigt utseende på annat sätt, så är det den finska datorns fel.
Handlade sammanlagt 7 liter sprit/vin, 3 kilo choklad, 1 platta öl samt mascara och balsam. Det har nu uppdelats på fem personer; till mig blev det en "Merci"-ask (trots den helt fantastiskt dåliga reklamfilmen) och en låda vin samt de ytliga produkterna.
Hjälpte en spanjor att förstå var han var och ta tåget till Helsingfors från Åbo. Han blev så lycklig över min stapplande spanska. "Ingen förstår mig här!" brast han ut och tog sig sedan för hjärtat av glädje efter mitt "de nada".
Hela fredagen ägnades åt flytt, min väns vänner har fått lägenhet tillsammans mitt inne i Åbo, ett fysiskt dagsverke kändes härligt i kroppen. I lördags var vi på spelning, Stam1na var slutsålt och draget var härligt.
I söndags jobbade jag lite, har fått recensionsuppdrag både för lokaltidningen och praktikmagasinet, två betalningar för samma bok. Excellent.
Finskan kommer tillbaka till mig mer och mer, och jag försöker så gott det går. Jag finner det fascinerande ibland att jag kan stå en meter
ifrån en människa, och faktiskt inte fatta alls vad den säger. Nära, men långt borta. Kroppsspråk hjälper mycket, det är något vi använder utan att tänka på det tror jag, så hittills har jag sluppit framstå som en idiot. Orden för "är du snäll och flyttar på dig" gick mig förbi, men gesterna som hörde till gick inte att missförstå.
Idag har jag tid för mig själv. Tog jag tid. Det är påfrestande att vara tillgänglig för umgänge hela tiden. Att agera i ett kontext där man är något för någon annan konstant.
Kaffe.
NB: Om konstiga radbrytningar förekommer, eller lustigt utseende på annat sätt, så är det den finska datorns fel.
2008/04/03
Nu kör vi
Jag är vaken. Jag vet att jag har sovit för jag drömde. Men hur mycket? Någon timme bara. Pappas väska är packad, alla blev kläder torra tillslut. Nu ska jag bara diska och plocka ihop matsäck. Sen åker jag, till Åbo, igen. Vem kunde ha anat? Men det känns ju bra. Nu kör vi.
2008/04/02
Som vore resan till hoppet
Ord virvlar runt. Ord som varken är mina, eller som jag ens förstår; de är på ett annat språk. Ett språk jag bara har haft tillgång till genom andra. Vilja till genom andra. Det är konstigt att sjunga på sånger vars betydelse jag inte vet.
Lidandet resulterade idag i att jag släppte ifrån mig texten för första gången. Den har nagelfarits. De bitar jag var orolig för, de då jag berättar, var de som fungerade bäst, som fick "bra!" i marginalen. Texten blir publicerbar när jag knutit ihop den och vågat ta plats i den. Jag har funderat på det där ett tag. Redan första terminen, hösten 2006, fick jag "ordern" att börja berätta.
De senaste dagarna har jag i blogghoppandet funnit länkar till mig hos människor jag inte känner, människor jag inte visste läste, människor som inte kommenterar. Ni läser, länkar men kommenterar inte. Jag undrar om det är för att jag inte inbjuder till det. Nå, ska kanske inte koppla ihop detta in absurdum, men det slog mig lite nu.
Jag är glad, och nästan lite tagen, över länkarna. Och jag ska öva på mitt berättande. Inte bara "jag" här, och inte bara allt det där som inte är jag när jag arbetar.
Kroppen lyfter lite ibland, jag tappar andan när jag blundar. Om sju timmar ska jag gå upp. Om 20 timmar är hans hand i min. Hans ögon speglar sig då i mina. Hans leende är då smittsamt nära.
Lidandet resulterade idag i att jag släppte ifrån mig texten för första gången. Den har nagelfarits. De bitar jag var orolig för, de då jag berättar, var de som fungerade bäst, som fick "bra!" i marginalen. Texten blir publicerbar när jag knutit ihop den och vågat ta plats i den. Jag har funderat på det där ett tag. Redan första terminen, hösten 2006, fick jag "ordern" att börja berätta.
De senaste dagarna har jag i blogghoppandet funnit länkar till mig hos människor jag inte känner, människor jag inte visste läste, människor som inte kommenterar. Ni läser, länkar men kommenterar inte. Jag undrar om det är för att jag inte inbjuder till det. Nå, ska kanske inte koppla ihop detta in absurdum, men det slog mig lite nu.
Jag är glad, och nästan lite tagen, över länkarna. Och jag ska öva på mitt berättande. Inte bara "jag" här, och inte bara allt det där som inte är jag när jag arbetar.
Kroppen lyfter lite ibland, jag tappar andan när jag blundar. Om sju timmar ska jag gå upp. Om 20 timmar är hans hand i min. Hans ögon speglar sig då i mina. Hans leende är då smittsamt nära.
2008/04/01
Sargsläppning
Vi går vidare. Hat är mycket hämmande. Vi släpper det och försöker leva med oss själva. Det räcker. Fanns det kärlek? Något fanns, men jag vet inte när jag kommer förstå vad det var. Hejdå sargen.
Åbo, mon coeur
Förton [ska läsas som början på 40, med ett "-on" på slutet istället för "-io"] bollar och tankar i luften. Jag sov ungefär två timmar i natt, och några till i morse. Insåg runt ett när jag snott runt runt runt att jag inte kunde somna för att jag var hungrig. Disträ. Jag hade glömt äta på kvällen.
Jag glömmer saker nu för tiden. Då och då. Jag brukar inte göra det. Jag accepterar att det händer, men förvånas lite. Finns det mer jag inte minns? Avgörande saker? Det mesta löser sig, men det är intressant tycker jag. Jag behövde kanske det.
Hjärtklappningen igår ville inte ge med sig på eftermiddagen och kvällen. I flera timmar satt jag som en stressad gnagare framför datorn och trodde att jag skulle kunna skapa. Det blev inget alls av det. Bara en smärta som växte sig större i nacken, i käkarna, i huvudet och i bröstet. I ryggen till slut. En boll i taget, men om den här bollen är för stor? Om jag inte kan hantera den? Om jag har kastat upp den och nu när den är på väg tillbaka börjar jag inse hur gigantisk den är och att den kommer krossa mig om jag tar emot den? Känlsobollarna blev för många också. Men lugnet och tryggheten fann jag i tanken på, synen av, och rösten hos, honom som jag ska resa till på torsdag.
Även detta kommer jag klara. Sedan ska jag sitta på en båt i elva timmar och längta. Likt när favoritlåtar spelas på konsert ska jag skutta upp och ner, leendes och klappa i händerna när hamnen börjar skönjas. Åbo. Mon coeur.
Jag glömmer saker nu för tiden. Då och då. Jag brukar inte göra det. Jag accepterar att det händer, men förvånas lite. Finns det mer jag inte minns? Avgörande saker? Det mesta löser sig, men det är intressant tycker jag. Jag behövde kanske det.
Hjärtklappningen igår ville inte ge med sig på eftermiddagen och kvällen. I flera timmar satt jag som en stressad gnagare framför datorn och trodde att jag skulle kunna skapa. Det blev inget alls av det. Bara en smärta som växte sig större i nacken, i käkarna, i huvudet och i bröstet. I ryggen till slut. En boll i taget, men om den här bollen är för stor? Om jag inte kan hantera den? Om jag har kastat upp den och nu när den är på väg tillbaka börjar jag inse hur gigantisk den är och att den kommer krossa mig om jag tar emot den? Känlsobollarna blev för många också. Men lugnet och tryggheten fann jag i tanken på, synen av, och rösten hos, honom som jag ska resa till på torsdag.
Även detta kommer jag klara. Sedan ska jag sitta på en båt i elva timmar och längta. Likt när favoritlåtar spelas på konsert ska jag skutta upp och ner, leendes och klappa i händerna när hamnen börjar skönjas. Åbo. Mon coeur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
