I väntan på nyponsoppa

Jag är gladare. Oron bits ibland, men det mesta är lättare. Skavsår som inte märks, sömn som måste tas igen när migränen knackade på men inte förr, glassen som stals ur frysen kändes mer som en större anledning att hjälpa Anders komma bort ifrån korridoren än att sura över förlorad Magnum Strawberry White.

Anders har flyttat. Till ett partymekka nere på stan. Med badkar och balkong. Jag har simmat runt (nästan) i den förra nu på kvällen. Det är fantastiskt, jag vill aldrig vara utanför vattnet egentligen. Det är skönt i kroppen att den har fått arbeta, att hela jag är trött.

Jag har haft fina dagar i Uppsala, och fina nätter. Ett moln på min himmel är att K vill träffas imorgon, jag har inte lämnat något besked, men jag tror att jag kommer tacka ja. Och att det kommer gå bra. Om inte annat så får jag ta igen den glass jag blev bestulen på idag.

Uppsala känns. Rätt. Vi gillar varandra. För sex år sedan, när jag flyttade in hos min andra rumskamrat Stefan ställde jag mig på hans inrådan i kö hos Uppsala Hem. Mitt "men herregud, de har ju hur långa köer som helst!" mottogs av hans kloka "men tänk sen om en massa år då du vill bo någonstans med din kille, då har du det fixat!". Killen han syftade på var kärleken jag hade innan K, den första som skapade ett intresse för det finska hos mig. Den första som lärde mig finska.

Stefan hade rätt. Mina sex år kan faktiskt ge en bostad redan nu om man inte är så kräsen. Med eller utan kille. Om jag nu skulle vilja.

För något år sedan hade jag nog varit panikslagen vid framtidsscenariot som väntar mig, men jag har två backupplaner, en i Dalarna och en i Umeå, ställen att bo på och vänliga själar i kring mig. Och allt behöver inte hända på en gång. Just nu känns det viktigast att jag mår bra medan jag smyger mig ut i arbetslivet. Som jag och Anders konstaterade i lördags: Det är ju kul att ha kul.