Öppen föreläsning

Jag konkurrerar tydligen med en massa andra föreläsningar idag. Klintberg ska prata om klintbergare, och nåt sällskap pratar om Laestadius samma tid som jag ska berätta om rasbiologiska institutet. Vill man titta på mig så får man det. Klockan 19.00 på forskningsarkivet uppe på universitetsbiblioteket. Jag tror att jag har bra saker att säga nu. Och snart är jag kanske nere på 45 minuter...

Inte riktigt som Sisyfos

Jag börjar närma mig. Den heliga 45 minutersgränsen kommer allt mer inom räckhåll (i telefonen med Erika tidigare under kvällen blev det långt över en timme) och jag tror snart att jag vet vad jag faktiskt vill säga med föreläsningen. Många darlings har killats, men jag är så trött nu att jag inte riktigt orkar bry mig. Ögonen kliar. Tjock i huvudet. Ont i bröstet. Det kommer på något sätt gå imorgon. Efter en genomläsning på papper ska jag ringa Anders. Han försökte tidigare idag prata med mig om pathos, logos och ethos som den retorikintresserade lilla vän han är, men istället för att röra mig framåt så fastnade jag då på föreläsningens allra första rader, mitt "anslag", och insåg utöver det att min avslutning var fruktansvärd. Japp. Så jag lämnar finliret till imorn.

Nu har jag huggit, filat och raderat, och blivit mer vän med mina ord. Accepterat det faktum att Carolina Rediviva inte skickat bildmaterialet jag beställde för två veckor sen, och tänkt på en alternativ powerpoint presentation. Det är mycket ord. Jag tror folk behöver nåt annat än mig att titta på ett tag. Jag kommer inte vara snygg. Jag kommer vara rödflammig och lite svettig.

Det är dags att lossa käkarna och krypa ned i sängen. Tänka på något trivialt. Om mindre än tjugofyra timmar är det november. Hur gick det till?

"Yes" is the opposite of "no"

Ibland kan man besluta saker utan att riktigt behöva tänka på hur det ska omvandlas till praktik, besluten fattas och det rör de beslutsfattande inte i ryggen hur de som ska anpassa sig eller påverkas av besluten ska göra för att kunna fortsätta med sina liv. Jag försöker motverka det genom att ha med mig ett mikro- och ett makroperspektiv i det jag gör. Det fungerar oftast bra och gör att de beslut jag själv fattar är genomtänkta och genomförbara för mig själv och de människor jag ibland har makt över.

Sen ibland så fattar man beslut som i allra högsta grad rör en själv, och allt bara försvinner. Jomenvisst kan jag hålla föreläsning, i idévärlden vore det jätteskoj och det är ett hedrande uppdrag, men nu sitter jag här och ifrågasätter hela min mentala kapacitet. Hur tänkte jag när jag tackade ja? Hur föreställde jag mig att arbetet med att göra om min uppsats till en föreläsning för andra människor att förstå skulle gå till? Övervägde jag ens den möjligheten att jag faktiskt inte skulle klara av det? Betänkte jag det faktum att nya saker och att uppträda inför en publik med rädslan att misslyckas får mig själv att må så illa att jag vill kräkas? Sket jag helt sonika i detta och sa att "Ja men jag får väl bita ihop och skärpa mig" och "Det är klart att det blir bra på nåt sätt"? Känner jag inte mig själv alls eller vill jag mig illa?

Hur det än är så måste jag ikväll ha en föreläsning att framföra per telefon till min stackars referensgrupp, Erika och Anders, för om jag inte testar den på dem först går jag nog in i väggen imorn. Och stannar där. Jag ska hålla en föreläsning om ungefär 26 timmar, jag ska prata i 45 minuter och sen vara redo att svara på frågor. Detta kommer att hända. Jag kommer stå där, människor kommer att lyssna på mig, och jag måste innan känna att jag är förberedd så att jag inte upplever hela morgondagen som en enda stor vandring mot en avrättning. Andra människor säger att det kommer att gå bra, att jag kan ämnet och att jag vet vad jag sysslar med. Jag önskar ibland att jag var andra människor. Eller att jag kunde lita på det de sa.

Har du lite kreativ ångest till övers får du gärna bidraga. Själv har jag bara okreativ dito just nu. Samt ost och knäckebröd.

Den tid som givits mig

Jag kom hem tidigt i morse. Blev kvar efter att jag hade jobbat. Passet gick bra, jag är nöjd med min egen insats, men börjar bli trött på att ta all skit. Lyckades formulera för mig själv vad som är viktigt, vad jag vill få ut av jobbet, och försökte hitta en extra nivå att stå på. Utifrån. En nivå som gör det möjligt att inte ta allt på blodigt allvar. Man får tydligen vänja sig vid obefintlig uppskattning och ta smällarna det innebär att vara längst ned i en hierarki. Jag hittade en punkt utifrån vilken jag kan rycka på axlarna, göra mitt bästa, och arbeta för mig egen och gästernas skull. Jag hade tid att göra det lilla extra igår, och som det mottogs! Det är roligt med människor som blir glada. Kanske gjorde jag någons kväll bättre.

Vinden blåser i gräset utanför mitt fönster. Det ser ut som pälsen på ett stort grönt djur. Ett stort grönt djur som ligger stilla och vaktar. Väntar.

Att cykla hem var som en kamp. Vädret var emot mig, och jag var trött i kroppen efter en hård arbetskväll och ölen som intogs efteråt. Uppför den långa gång- och cykelbron hade jag sällskap av en annan tjej, jag insåg när vi kommit till sjukhusområdet att hon skulle in och jobba. Hennes dag började när min slutade. Hon måste ha njutit av den timme som kom tidzonen till livs under natten, så tidigt på morgonen brukar fem snoozeminuter i sängen vara som ett kungarike för en häst.

Tidsförskjutningen har gjort att det redan börjar bli mörkt här. Jag sitter och väntar på inspiration som aldrig kommer. Har fortfarande ingen vision om föreläsningen och börjar nu tro att jag får skriva den på rutin. Tidigare har jag inte tänkt på möjligheten att det skulle kunna gå åt helvete, men nu är jag rädd. Jag kan inte garantera att det inte blir värdelöst.

Bitterheten har greppat mig. Jag har idag tagit illa vid mig av den kärlek och lycka som påhittade karaktärer delat på tv, och orkar inte tänka på det faktum att sådana människor faktiskt finns på riktigt. Han som betecknats som "Han" kom in på jobbet på kvällen med sina vänner. En gnista fladdrar till inuti mig när jag ser honom, och därefter är det svårt att tänka på något annat. I motvinden och tröttheten i morse ville jag bara hem till honom, men jag tog mig samman och kämpade mig igenom blåst och längtan. Hittade en stunds ro på en bro (ofrivilligt rim) och tittade mig omkring på världen som sov, lamporna som var tända bara för mig, och ljuset som sakta kröp fram. Men det som då kändes rätt och betryggande har försvunnit. Jag vet inte vad jag vill med min tid. Det enda jag vet är att uppskattar att tid givits mig, och att jag fått vrida tillbaka klockan inneburit att hela dagen känns som en enda stor möjlighet. Kan inte låta bli att önska att jag kunde använda den till något mer konstruktivt.

Up to date

Det finns hugg, och hugg, och så finns det hugget som Vera fick igår. Det var det huggigaste hugget som någonsin skådats på NH. Innan hade vi haft en marathonliknande kväll, EPP (Efter Plugget Pub) med god mörk öl, middag på lamm och potatisgratäng som följdes av vitchokladsemifreddo hemma hos Maria innan vi, något avtroppade, trippade till NH för dans och span. Det blev ingen dans, men desto mer span. Och ett hugg, som sagt. Det fick räcka för oss allihop. Jag pratade med E på telefonen istället, han var på Söder och rumlade runt med en vän. Saknade honom lite då, och också lite nu. Det är faktiskt skönt med något tryggt, lite lagom, jag får acceptera och omfamna det.

Några övriga nyheter finns det inte. Tror jag. Men kom ihåg att ställa tillbaka klockan en timme i natt! Och tänk gärna på mig, jag slutar den tiden.

Nu över till sporten. Imorgon avgörs guldstriden i Allsvenskan, och jag får se om mitt tips går hem. För någon månad sen, när jag började ana att mina älsklingar -förra årets vinnare- inte skulle kunna upprepa succén, lämnade jag IFK som mest troliga slutsegrare. Jag är mycket glad att AIK inte vinner, men jag ser helst att inget Stockholmslag gör det. Vidare läste jag idag i DN (på pdf eftersom jag än en gång blivit bestulen, kanske, på den faktiska tidningen) att en rysk tennisspelare dömts att böta en massa pengar då man har sett onaturliga matchutvecklingar (nåt sånt) i hans senaste matcher. Han har helt enkelt spelat konstigt, och förlorat på konstiga sätt. Tänk vad svårt det måste vara att upptäcka något sådant, och också få igenom det till en dom. Slutligen såg jag precis reklamen för Hockeykväll, Wikegård och Lehmann levererar hockeyklyschor och min favorit blev "man kan inte åka runt och fylla år", eller något liknande. Jag förstår faktiskt vad de menar, men det är ju sjukt roligt.

Och så kommer här Mård med vädret. Det är kallt. Det blåser så att jag höll på att blåsa bort när jag kämpade mig till Apoteket tidigare, och jag tror att jag och min cykel kommer få en jävla resa till jobbet. Ska jobba kvällen/natten. Det ska bli skönt. Och mätt ska jag bli.

Det var allt för idag, det blir nog ingen senare rapport eftersom jag inte kommer vara hemma, så ni får hålla er ända till söndagens sändning. Eller skrivning. Nåt sånt. Tack för att ni lyssnade. Eller läste. Nåt sånt.

Nähe du!

Nej, jag väljer mina strider, och den här får vänta ett tag till. Luften gick nog inte ur mig, jag tog bara ett steg bakåt och log litegrann. Har haft en sjukligt effektiv dag, AU och sedan styrelsemöte, båda så fruktsamma och nyttiga att jag känner mig stolt. Mycket. Jag är nöjd med min dag, min insats, och överlag hur det ser ut nu. Bekvämt.

Har läst tidningen, och tittat på sporten. Fått i mig mat, några Lindt-rutor och en massa mjölk. Har nog inget mer att ge, alla ord har använts, all energi och all hjärnkapacitet har gått åt. Skulle gärna vilja skriva något här, skriva något till er, för mig, från mig, men det finns inget. När jag känner efter finns det ingenting som knackar på. Kanske i bröstkorgen, men jag orkar inte lyssna efter, känna efter, eller starta en dialog. Vi har inget att prata om just nu, vi har inget gemensamt uppdrag. Vi ska bara sova och låta helgen komma och svepa mig bort. Till NH, på middag, och sen kanske till NH igen. Först ska jag bara ha ett möte. Såklart. Och så lite skola kanske.

To my brain, with love...

Det blev plötsligt tomt. Jag gav upp. Är kanske redo för kamp imorgon, men all den ilskan jag nyss kände försvann plötsligt. Står jag över det? Choose your battles. Jag försöker övertyga mig själv att jag gör det för allas skull, men det är kanske bara för min? För mitt eget ego? Jag ska försöka sansa mig ett tag, bygga upp det på fakta, inte göra det personligt. Men är inte saker i mitt liv personliga?

K skrev igår på msn. Att bollen låg hos mig. Så jag ringde idag; vi pratade ett tag, bara allmänt, lite trevande och tåtrippande. Det gick bra. Sen skrev han detta på msn. "hej, tänkte bara säja att det var trevligt att prata med dig och jag gör det gärna igen snart.. om du vill prata något om vårat förhållande nu när vi fått lite perspektiv på det så är jag up for it. Kanske kan vara skönt. Blev ju lite 'casual' bara nu. ta hand om sig." Katharsis if you please? Det är så jävla dags nu? Jag blev småaktig och vägrar ge honom det. Jag slet som en jävla idiot i tre år. Jag behöver inga fler perspektiv. Jag behöver komma över en feg människa som inte vågade stå för vem han var. Jag vill absolut inte göra något lättare för dig nu. Jag vill vänta till dess att det kan hjälpa mig.

Ilskan kommer tillbaka igen. Det gör nästan ont i ryggen. Menschliches, Allzumenschliches.

Jag har många möten. Det tär på min hjärna lite, måste lära mig att släppa dem i mellan gångerna, men det är fortfarande roligt, det ger mig mycket. Har inte fått någon tydlig vision om föreläsningen än, men det kommer. Jag vet att det kommer. Jag och min hjärna. Det börjar lika en kärleksrelation. Lite love/hate, men ändå vet jag alltid att jag kan lita på den. Den levererar. Den är trygg. Beter jag mig väl så är den snäll tillbaka. Jag ska bara sova och äta så fixar den resten. To my brain, with love...

A relentless chase for sheep

Det spelar ingen roll hur utvilad man känner sig efter helgen om man ändå inte kan sova de två följande nätterna. Har sovit nu på morgonen, bättre sent än aldrig kan man tycka, men även om aldrig inte är ett alternativ så kan jag inte leva på detta sätt. Får gå upp de följande morgnarna även om jag inte sovit nåt och hoppas på att jag kan pressa in kroppen i en rytm som den själv inte alls vill ha. Pressa den till att somna någon jävla gång även om jag inte kan slappna av. Förhoppningsvis kommer jag vara så utmattad att det går.

Min bror tipsade om Sage Francis, och idag är det följaktligen han som gäller. Har även hittat vad brodern ska ägna sin framtid åt: syntes av kolhydratstrukturer. Jag vet inte vad det innebär, men det känns bra att kunna svara något på den konstanta frågan om vad han ska göra på Irland.

Dricker te nu. Ska läsa tidningen och förbereda mig för möte sen. Det känns som att den här dagen redan är förbi.

"Hur många rutor...?"

Det blev fem. Karl Fazer. Jag tror att det räcker.

Lyssnade på P3 soul när jag åkte hem från jobbet igår, och hann med en hop med låtar av Wiley och Dizzee Rascal. Inte vanligtvis min kopp te säger du? Nej, det har du rätt i, men jag är inte den som är den. Så idag har jag varvat "Cause I now how I feel about you now" (som satt sig hårdare än knäck i kastrullen på julafton) med "Where's da G's" som igår fick mig att hoppa runt på bussen och digga sådär med huvudet som alla skallar faktiskt gör. Grime ska nåt tydligen kallas. Jag vet knappt vad det betyder, but I like it. Min bror gick loss och skickade låten nedan till mig. Faiblessen har säkert gått över till imorn, men börjar jag kalla er för niggas and hoes är det dags att ta ned mig på jorden igen.

Ah, les contrastes, les contrastes

Några minuter efter att jag postat förra inlägget kommer Mustasch's nya låt "Bring me everyone", nummer 25 på Digilistan idag. Den inleds med raderna
"I hate to be in love
I don't like being fine
When I'm at worst
Is when I really feel alive
And I can't stand to see
You happy people smile"

Kontrasten är frapperande! (det blev f.ö. te istället för kaffe nu, kändes mer passande)

"Cause I know how I feel about you now"

Sugababes nya hit måste vara det käckaste man kan höra just nu. Jag är pigg och vaken sen halv elva, utvilad och mätt, har handlat på ICA redan och ska snart koka mig kaffe. Lyssnar på Digilistan min söndagstradition trogen, och jag minns inte senast jag hade möjlighet att faktiskt ägna två timmar åt det.

Alla ord vill ut nu. Jag har ingen hejd. Vet inte varför det plötsligt känns bättre; jag har kanske släppt några bitar genom att säga det högt? Jag sitter och känner mig lite nöjd, och det är mycket ovanligt.

"When a man loves a woman" spelades när jag var på ICA. Tänk att ha det där, den stora självuppoffrande fantastiska världsomvälvande kärleken. Att låta hela livet ta sin utgångspunkt i att man älskar. Jag har ingen möjlighet till det nu. Jag vet heller inte how I feel about you men jag börjar nog komma fram till det. Börjar få ihop det. Så nu vill orden ut. Så nu slappnar jag av och upptäcker att jag sitter och är lite nöjd. Jag gör det utan att tänka på det. Luktar gott gör jag också.

"Man blir ledsen, besviken och förbannad" III

Ja. Det har snöat. En dag senare än förra året. Det ligger inte kvar på marken, och var över på kanske en halvtimme, men ändå; det har snöat. Jag blev skitförbannad och är det fortfarande. Måste ställa in mig mentalt på denna annalkande istid, men jag är inte redo alls. Hur ska man vara det efter en vår som aldrig kom, en sommar som var ett skämt, och en höst som varade alldeles för kort tid?

Både min hjärna och min kropp upplever just nu hur otroligt härligt det är att inte vara bakis, alls. Jag var med på förfest igår, första gången nykter på I don't know how long, och drog mig mot hooden när sällskapet skulle ut på punk-karaoke. Det hade inte varit värt inträdet, skrän och fulla människor gör sig bäst i sällskap av likasinnade och nån sån var jag inte. Sprang till bussen, missade den, men fick skjuts av världens snällaste taxichaufför som tyckte synd om mig, och skulle till min gata!

Natten avslutades med att jag drack te, i nästan alla bemärkelser, och jag finner mig själv än en gång tänkandes på engelska i tid och otid. Min hjärna är lättpåverkad. Jag kom hem mycket sent, men känner mig ändå utvilad. Nu ska jag äta och sen åka till jobbet. Det ska bli kul, ha!

Edit 13.00: Det snöar igen, det kommer nog hålla på så här nu gissar jag...

Down with the underground

Ett tag hängde jag med i undergroundscenen i Umeå. I en kvart eller så. Började få koll, några kontakter och knew the places to be. Nu är jag lost som en kantarell i en snödriva (samt skrynklig och kall) och har helt missat att det är ihopslängt ett schysst event imorn. Likaså har jag missat eventet som är om två veckor, och en massa annat som händer.

Jag måste ha en agent som säger åt mig att det är dags att vässa pennan och ta fram spiralblocket, nån inifrån, ett kid som är down with the underground. Jag är helt klart för gammal, för långt bort i från, och kanske för mycket tjej. Eller så tillhör jag etablissemanget? Jag är kanske kulturelit i någons ögon? Det vore hysteriskt. Sen kommer jag bli stämplad som kulturvänster. Vad som följer efter det får motsatsen utvisa.

Senast jag var på Verket hade jag ont i en vecka efteråt. Vi får se hur morgondagen artar sig.

Med arlakon på bröstet

Jag är ledig. Jag är helt otroligt värdelös på att vara det. Jag har fixat och donat hela eftermiddagen med möten som ska organiseras, viktiga papper som ska läsas, saker som ska tyckas och planer som ska planeras. Vidare har jag haft det sista undervisningsmomentet på delkursen, sista uppgiften har nagelfarits, och nu sitter jag här. Iklädd den krympta vita tröjan prydd med den röda arlakon på bröstet, och vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig stressad hela tiden, det är som att jag tror att jag borde göra något, jag lyfts framåt om och om igen i både tanke och kropp, på väg mot något påhittat, för jag kan helt enkelt inte förstå att jag inte har något att göra. Inget som ligger över mig. Ingenting just nu.

Har resultatlöst sökt efter Henrik Strömblads mail på Viasats hemsida. Det är omöjligt att få tag på karln, så om du googlar dig själv, käre kommentator, och hamnar här, var vänlig kommentera eller skicka ett mail så vi kan diskutera saken. Journalist á journalist. Jag är fortfarande skitsur över utbrottet. Eller så söker jag efter något att göra.

Jag ska jobba i helgen, och det är riktiga lyxpass. Mat får jag också. Och en slant att köpa godis för. Guld, som man brukar säga. Nykterheten ska svepa sitt kristallklara skimmer runt mig, och jag ska återfödas som en bättre människa efter helgen.

Det hugger till i ryggen ibland fortfarande. Hade jag haft ett badkar hade jag lagt mig i det och inte gått upp förrän jag var helt relaxad (och antagligen rödflammig och uppluckrad), men vad gör man utan badkar? Jag har druckit te och läst tidningen. Ätit en muffin och bokat tvättid. Skulle nog behöva en ansiktsmassage. Det gör ont i kindben och käkar. Stänga av datorn har jag hört ska vara en bra start. Ska prova det en dag.

Bakåt, framåt

Det gör ont i ryggen igen. Uppe, under revbenen, på baksidan av hjärtat. Det gör ont. Jag har haft ont i framsidan till och från under dagen, och ännu inte kunnat slappna av tillräckligt. Det är som om nån tryckt in en sten där, på högkant, som ska sitta ovanpå revbenen. Den blir större och ibland mindre. Den bör försvinna så att jag kan sova sen.

Det har ändå gått framåt idag. Mycket. Jag har saker att arbeta med, och det känns faktiskt spännande. Manifestet är inne, nästan sex förvirrade sidor. Imorgon kommer jag märka om de är så förvirrade eller inte. På måndag börjar nya kursen. Jag ser inte alls fram emot det. Jag är nog nästan rädd för det.

Samtidigt gör Nordirland mål på Råsunda.
"Vilket mål, vilket mål!" Skriker Glenn Hysén.
"Ja vilket helvete att han gör mål där!" Skriker Henrik Strömblad.
God journalistik? Gränsen för sportjournalisterna har successivt flyttats, och här nåddes nog min gräns. Svär inte när motståndarna gör ett fint mål. Svär inte. Acceptera att de gör ett mål när Sverige klantar sig. Glenn har rätt, det var ett riktigt fint mål. Och för helvete, svär inte.

Lååångsamt lååångsamt

Jag gör i princip allt annat, och det samtidigt. Kollar mailen nåt så otroligt ofta, och likaså Fejan. Jag satte ut annons om mitt lilla krypin för några timmar sen, mest för att sondera terrängen lite och hoppas på att det kanske finns nån som redan nu vet att den vill bo här i januari. Har fått fyra svar på bara några få timmar. Jag tror att det kommer lösa sig på något sätt i alla fall. På Fejan händer det inte mycket just nu. Åtminstone inte det jag vill ska hända.

Har pratat med min bror lite. Han är rolig. Det börjar kännas nu att han ska flytta. Jag är rädd, och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Han måste ju få flytta, och egentligen kommer det inte få så stor praktisk betydelse, det är ju inte så att vi hälsar på varandra då och då, vi ses mest hemma på sommaren och julen. Men, han är min enda bror. Den enda jag har. Någon som jag växt upp med. Någon som känner mig mer än vad jag kan tro, någon som jag vet vem han är oavsett hur livet ser ut. Någon som är jag. Han är jag lika mycket som jag är han. Tänk om han försvinner? Försvinner jag också då? Det måste vara fruktansvärt för våra föräldrar att släppa taget om oss, man gör det såklart successivt, men deras känslor måste säkert vara mer påtagliga. "Jag har skapat den här människan, och så tänker hon/han flytta!" Att bli mamma är inte direkt något jag längtar efter, eller ens funderar på, men med den rollen kommer man antagligen att förstå sina föräldrar mycket bättre. Det är så dags då...

Det jag egentligen bör göra just nu är att skriva klart sista examinationsuppgiften för den här delkursen. Den är lätt abstrakt, och min hjärna har inte lagt ned nog med energi i frågan för att bara kunna släppa loss och skriva fritt. Jag ska sätta mig och tänka lite nu, sedan sova på saken, och hoppas att snilleblixtarna har mognat när jag imorgon slår upp mina blå. Ibland får jag faktiskt snilleblixtar. Det är spännande. Tänk vad man har inom sig.

Frimurare? Bastuklubb? Korplag? Piratpartikonvent?

Det kryllar av dem utanför fönstret. Kryllar. Unga män (pojkar) i grå overaller med märken på, nästan alla av dem är cykelburna (pojkarna alltså). De har parkerat sina åkdon i en fin rad längs med vägen, och ska nu ned i bastun gissar jag, för att dricka öl och göra sånt som pojkar i grå overaller gör när de träffas. Vad kan det vara? Vad står det grå för? Jag är förbryllad men hyser en förbjuden längtan att smyga ned för källartrappen för att undersöka, och kanske till och med deltaga. Tillåter de flickor i sitt sällskap? Skulle jag kunna vara en av dem? De har öl i handen, några av dem kryper upp ibland för att ta sig en rök. En stor del av dem saknar märken helt märker jag nu, är de kanske nya i sällskapet? Är det dags för initieringsrit? Det finns redan en flicka bland dem, kort med långt ljusbrunt hår. Någon sätter sig i en kundvagn modell mindre och så beger sig hela gänget härifrån, ut på äventyr. Äventyr med öl i hand och overall på kroppen. Jag har en känsla av att detta inte är det sista jag kommer att se av denna grå och homogena massa idag.

...jag har även ny mobil

Jag har kommit hem. Världen var så vacker när jag flög. Små små ljus som formade en verklighet för många många människor. Att flyga ovanför er i mörkret gjorde mig nästan glad. Ja, glad. Jag log och tittade ned, ja ned, och tänkte att det finns hopp. Det var fint; det svarta med vita och gula ljus, och mitt leende. Tror jag.

Mamma kom till Uppsala i lördags under dagen. Vi pratar så mycket nu. Jag saknar mamma. Blev lite ledsen när hon åkte.

Jag har träffat alla jag ville träffa i helgen. Allihop. Ni är mina finaste vänner, och även om jag är sjukt nöjd med min ensamhet på mina 20 kvadrat just nu så är det tråkigt att ni är långt bort. Det vore roligt om ni var tillgängliga lite oftare, men det finns tillfälle för det i vår. Jag undrar bara vad jag kommer lämna. Det vet jag inte än, och det är inte så lång tid kvar att ta reda på det. Men jag känner det redan. Något som kanske kunde ha varit.

Tu me manques

"...får man inte göra, inte bra, ompapa"

Jag skrev igår under the influence of vin och öl. Det har aldrig hänt tidigare, tror jag, och ska aldrig mer upprepas, tror jag. Ville bara dela nyheten med er, och kände mig nödgad att skriva nåt då jag lämnat en monumental cliffhanger efter mig.

Imorn ska jag dit, de finns på söder och jag har tittat på karta. Jag ska kanske träffa kusin, om hon har tid, sen bär det av till Uppsala för våfflor.

Igår var det trevligt, mycket trevligt. Bra middag, bra sällskap, bra på NH med dans och öl, och så fick jag pussas lite med E innan det var dags att gå hem. Vi har skurit ned på kontakten, men inte slutat träffas helt. Var på bio i augusti, Die Hard 4.0 är bättre än vad man kan tro, och har setts lite i september. Fick igår ännu en gång frågan om varför vi inte bara blir tillsammans, förstår att det kanske verkar lite konstigt att vi inte är det när man ser oss, men det är något som saknas. Det där lilla extra. Det där som gör att man tänker på någon en hel dag utan att riktigt vara medveten om det. Eller så är han kanske för trygg. För tillgänglig. Det kan vara så, men det är fortfarande något som saknas. Något som man inte vet att man letat efter förrän det fastnar i bröstkorgen.

Nytt

De sa ja. Ska träffa dem på fredag, men, de sa ja. De sa ja.

Jag har varit funktionär idag, jag har varit på middag på kvällen (så jävla gratis) och sen var vi på NH. Det var trevligt. Vi dansade. Billig öl. E var där.

Nu ska jag och sällskapet sova (hon är bara ett besök...). Imorn är ännu en dag som kommer gå snabbt. I helgen blir det Uppsala. Ja jävlar, Uppsala.

...ännu värre

Blev nu otipsad om att välja mitt backupalternativ. Den existentiella krisen är maximal, och Albinonis adagio passar snarare som tema. Helvete. Ja, nu svor jag också. Så stor kris är det.

Judgement day

(Föreställ er någon typ av filmmusik, exempelvis temat till Hajen)
Imorgon kommer jag få ett samtal från chefredaktören på en tidskrift som är högst intressant. Jag pratade med honom idag, igen, och han ville ha en längre text av mig (hittills har jag skickat några kortare exempel.) Imorgon ska de ha möte om vem deras praktikant blir, och det är efter det som samtalet ska komma. Samtalet som bestämmer min framtid. Slutet är nära.

På spaning efter den tid som flytt

Det är först nu som jag slappnar av. Nu har jag en sekund över, en hel kväll faktiskt. Gick upp tidigt i fredags och skrev klart sista examinationsuppgiften, efter seminariet försökte jag sova men det gick ungefär lika bra som på natten. Jobbade mellan 17 och 03, första passet på två månader. Gick bra. Jag är nöjd. Det gör ont i kroppen, mina sköra akademikerhänder fick ta en massa stryk, och mina fotknölar syns inte. De var röda och uppsvällda igår, och idag täcks de av maffiga blåmärken. Men kroppen är glad ändå, det var skönt att slita. På lördagen var det dags igen, men med förändringen att det var ett kort pass och att engelsmannen jobbade i köket. Jag har bestämt mig för att välja mina strider, och eftersom det inte var något problem att arbeta tillsammans låter jag nu allt bero. Han överkompenserade i början med att vara trevlig, men det kändes ändå okej. Blev en Hövels för dricksen. Det är som en pint kärlek.

Efter tidtabellsmissar och ihopstressad göra sig i ordning- ritual befann jag mig än en gång på fysikgränd. Till denna var jag vinprovidern (Lindemans kan rekommenderas). Kvällens mål var en fest på andra sidan campus, och den syn som mötte mig när vi öppnade lägenhetsdörren kommer jag aldrig att glömma. Man vande sig vi de nakna överkropparna efter ett tag, men jag undrar vad som krävs för att jag själv skulle slänga trasorna och shaka loss? Väste till mitt manliga sällskap "If you leave me, I will kill you", så det gjorde han inte. Det kvinnliga sällskapet såg jag stötvis, hon är den mest sociala människa jag träffat, och jag var inte alls upplagd för att hänga med i hennes umgängestempo. Ser fram emot nästa festtillfälle, då ska jag vara laddad och inställd på "orgie-mode", minst. På vägen hem hamnade vi bland löven under ett träd i hooden. Det var mycket vackert och rekommenderas också. Man ser ju sällan träden underifrån.

Sen sov jag. Sov sov sov. Det har inte blivit så mycket sovande den senaste veckan. Nu är det dags att läsa klart kompendiet, tre texter på engelska, innan det blir måndag och nytt seminarium. Jag vill mest dricka kaffe och krypa in under en filt för det är så kallt här. Men mest av allt vill jag hångla med någon.

Fejan/Nyllet

Beroendet vissa har utvecklat är såklart inte hälsosamt, det sprider sig som en löpeld, men jag ser nu snabbt fördelarna. Det gör sitt jobb. Jag spenderade gårdagskvällen med att plugga, och skriva långa meddelanden till en kille jag gick i mellanstadiet med. Mellanstadiet. Höll på att ramla av stolen när jag såg hans kort. Den söta, men gängliga killen hade blivit ett helt hus. Ett helt hus! Han jobbar som brandman och tränar tydligen en massa, men varje gång jag tittar på kortet blir jag lite rädd. Är det verkligen han?

Jag bestämde mig tidigare under onsdagen att vara den större människan, och skrev till en av mina bästa vänner från samma period. Det har blivit ett glatt återseende, och jag kan inte låta bli att fundera om detta är ett av få sätt för oss att faktiskt ta kontakt igen. Vi hade kunnat träffas på ICA när jag är hemma över julen, både jag och killen och tjejen som var min bästa vän, men vad hade det blivit av det? Vi hade antagligen hälsat, men mer då? Vidare hade vi kanske kunnat råka stöta på varandra ute någon gång, men det ska krävas mycket för att man på offentlig plats går fram till någon man inte pratat med sen förra millenniet (!) och avslappnat inleder en konversation om hur livet är. Jag är jätteglad att Nyllet finns. Det gör livet som by-utvandrare lite lättare. Och det ger oss en chans att möta dem vi aldrig trodde att vi skulle möta igen, för när väl första steget är taget så välkomnas man med öppna armar. Det är en häftig känsla.

Istället för musik; förvirring

Jag fick ingen DN idag. Det är få saker som förstör min världsbild och hela min dagliga livsföring som avsaknaden av dagstidning. Det renderade i försök att läsa på internet, något jag annars undviker och tycker mycket illa om då jag aldrig får den överblick som automatiskt kommer med papperstidningen. Det känns alltid som att jag missat något. Det skaver en massa, jag går runt och känner mig otillfredsställd, men det kompenseras lite av att jag hittade tillbaka till Strages lista.

Han räknar ned "De 100 största rockögonblicken på youtube", och nummer 92 är Gaahl ifrån Gorgoroth. Det är två videos, och den förstas inledande trettiotvå sekunder gjorde att jag skrattade så jag grät. Den andras avslutande minuter är lika roliga, och beskrivs på ett bra sätt på sidan av Daniel Josefsson från Close-Up. Läs först, titta sen. Förundras av den hjärna som sitter i Gaahl (som egentligen heter Kristian, såklart, de heter alla Kristian) och fundera över varför just Norge alstrat fram män av denna sort, om inte ett unikt fenomen så var de i alla fall först med det.

Ömsa

Trött. Ont i kroppen. Har spänt mig och nu känns det i axlar och nacke. Mår illa inuti. Och utanpå. Det sitter i halsen och i huden. I svalget, i magen.

Jag luktar vitlök. Vet inte om jag är mätt eller hungrig, men ätit har jag. Flera gånger.

Postade ansökan i dag till stället jag helst vill vara på. Ovant att använda brevlåda. Ska maila dem imorgon också och förvarna att mina arbetsprover kommer under dagen. Fick mail i morse från ett annat ställe som var intresserade, men som inte kunde lova att de skulle ge den fullständiga erfarenheten som en praktik ska ge, på grund av tajt ekonomi och organisationens utseende. De sysslar inte bara med tidskriften utan också föreläsningar och annat.

Det går ganska bra att inte tänka på någon. Någon alls. Ibland hoppar hjärtat till, kroppen blir alldeles varm, men sen går det över. Jag skakar av mig det, förnekar att det ska finnas någon substans i känslan och suckar lite. Biter ihop. Till helgen ska jag jobba. Långt pass på fredag, från eftermiddagen till dess att natten blivit lördag och även de som varit ute och festat är hemma och sover. Ska ta dagpasset på lördag, och sen vet jag inte. Funderar på att återgälda vinflaskorna, eller bara bli meddragen på något. Hänryckt. Hänförd. Det vore något.

Vill nästan krypa ur skinnet. Tror att för mycket ligger i startgroparna, och för mycket har avslutats. Hittar inget mellanting. Bara ytterligheter. Snart hinner jag ifatt.

Bra Lars, bra

Man ska inte tänka "bara fem minuter till, jag klarar mig utan snooze". Det gör jag inte. Jag missade morgonens föreläsning, försöker nu smälla i mig både frukost och lunch inom loppet av en timme samtidigt som jag funderar på vad jag ska fråga när jag gör min hittills ytterst oförberedda intervju som äger rum klockan 13.

Jag är inte speciellt hungrig, jag är inte speciellt laddad. Men kaffet är kokat i alla fall. I eftermiddag är det årsmöte, till dess borde jag ha kommit igång.