Med arlakon på bröstet

Jag är ledig. Jag är helt otroligt värdelös på att vara det. Jag har fixat och donat hela eftermiddagen med möten som ska organiseras, viktiga papper som ska läsas, saker som ska tyckas och planer som ska planeras. Vidare har jag haft det sista undervisningsmomentet på delkursen, sista uppgiften har nagelfarits, och nu sitter jag här. Iklädd den krympta vita tröjan prydd med den röda arlakon på bröstet, och vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig stressad hela tiden, det är som att jag tror att jag borde göra något, jag lyfts framåt om och om igen i både tanke och kropp, på väg mot något påhittat, för jag kan helt enkelt inte förstå att jag inte har något att göra. Inget som ligger över mig. Ingenting just nu.

Har resultatlöst sökt efter Henrik Strömblads mail på Viasats hemsida. Det är omöjligt att få tag på karln, så om du googlar dig själv, käre kommentator, och hamnar här, var vänlig kommentera eller skicka ett mail så vi kan diskutera saken. Journalist á journalist. Jag är fortfarande skitsur över utbrottet. Eller så söker jag efter något att göra.

Jag ska jobba i helgen, och det är riktiga lyxpass. Mat får jag också. Och en slant att köpa godis för. Guld, som man brukar säga. Nykterheten ska svepa sitt kristallklara skimmer runt mig, och jag ska återfödas som en bättre människa efter helgen.

Det hugger till i ryggen ibland fortfarande. Hade jag haft ett badkar hade jag lagt mig i det och inte gått upp förrän jag var helt relaxad (och antagligen rödflammig och uppluckrad), men vad gör man utan badkar? Jag har druckit te och läst tidningen. Ätit en muffin och bokat tvättid. Skulle nog behöva en ansiktsmassage. Det gör ont i kindben och käkar. Stänga av datorn har jag hört ska vara en bra start. Ska prova det en dag.