[det som inte kan skrivas]

Jag träffade ALL förra veckan. Över kaffe och samtal om musik, litteratur, vad vi gör, och livet. Hon är dubbelt så gammal som jag, och ändå är vi lika på många sätt. Jag försökte beskriva vad jag och pojken i Åbo har, men det är svårt.

Jag beskrev känslan av att ständigt tycka att jag måste bestämma mig. Känslan av att det måste definieras. Redas ut. Passa in i en mall. Det är ett mycket svårt vanemönster som jag aktivt måste arbeta med för att inte inordna denna relation i. Vi tar det stegvis, vi provar, känner, skrattar och gråter tillsammans. Fascineras över det nya och oförklarliga som vi har, att vi känner så lika, att vi vill så lika. Möts i fullständig hängivelse när vi är på samma plats. Jag förundras över att jag om och om igen tror att det är dags att "en gång för alla" sätta ned foten. Jag kan inte göra det, jag vill inte göra det. Det är bra som det är, så varför kan jag inte njuta av nuet? Jag vet faktiskt inte var det kommer sluta, men jag har lämnat punkten då jag kunde säga "hur det än blir så är jag glad att vi träffades". Det handlar inte om ett "blir", vi har ett "är", vi är mitt inne i det, och det betyder så mycket.

Att kunna lita på någon igen är smärtsamt; jag kan inte fullt ut göra det än, men det hopp som denna pojke inkarnerat har redan haft en avgörande betydelse för mitt liv.

Efter K har jag omvärderat mycket, under en period visste jag knappt vem jag var, så alla värden ställdes på sin spets. Jag firade nyår i leopardkorsett, hamnade på efterfester i okända områden, dejtade utan fasta ramar. Ägnade mycket tid åt att komma fram till hur jag levde, bara jag, och kunde efter ett tag börja titta dagar och till och med veckor framåt.

Jag är mycket rädd att jag inte har det villkorslösa kvar i mig, att det inte är möjligt för mig att kasta mig ut och lita på att fångas, men pojken i Åbo har visat att det går att prata. Att det går att vara sig själv. Att det går att njuta. Att det går att hitta rätt. Att hoppet finns.

Det är fortfarande svårt att beskriva detta i ord; det är symptomatiskt att det inte låter sig fångas i en definition. Vi är inte pojkvän och flickvän. Det skulle inte vara praktiskt genomförbart och det är heller inte något vi önskar oss nu. Jag övar mig på att vara. Att vila i det som finns. Att minnas det som finns. På andra sidan Östersjön. Men visst är det kärlek. En alldeles ny typ. Vår.