Jag blir lite kär när jag ser Birgitta Ohlsson prata om solidaritet från talarstolen i riksdagen.
Finns det någon solidaritet kvar? Har det blivit "ute"? Har vi glömt hur man gör? Det är dags att reclaima det, ta det tillbaka, och använda det på nytt. Bör inte solidaritet vara en av de lättaste känslorna att känna? Räcker det inte med identifikationens grund, vi är alla människor?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Solidariteten är död. Om den fortfarande andas så rör det sig om några sista andetag. "Börat" räcker här inte till; bör implicerar möjlighet, men inte nödvändighet. Och identitetssatsens betydelse är alltför lätt att förminska, att blunda för. Kapitalismens ogräs har fått för starkt fäste, dess frö fått gro för länge. Och den maxim som därmed upphöjts till allmän lag är en, om inte strikt egoistiskt, så åtminstone en präglad av partiskhet. Det skulle krävas radikala och universella skiftningar i människor tänkande, något lags etiskt paradigmskifte, för en återuppståndelse. Och någon gång kommer väl också detta att ske, om man ska sätta något hopp till människan, och om vi inte förintat oss själva innan dess. Men inom vår livstid? Jag finner ett sådant scenario högst otroligt; jag kan ärligt talat knappt föreställa mig dess möjlighet.
Skicka en kommentar