Promenerar om natten. Tittar tveksamt under lugg på björkarna som sover. Kylan gör att det sticker i huden, men det är skönt att andas.
Klockan på pinne utifrån biblioteksväggen som ständigt gått fel står på tjugo över ett. Den tycks ha hamnat rätt, eller så fångade jag den i ett av de två ögonblick under ett dygn då den faktiskt visar den aktuella tiden.
Det är som om jag letar efter mitt liv. Det finns där, givet, jag har bara inte hittat det än. Jag måste plocka ihop mina bitar.
I Dalarna ligger min världskarta ihoprullad. Den var en inflyttningspresent för tre år sedan och följde av misstag inte med upp till norr. Bredvid står en Pink Floyd-affisch, också i en tub; den har aldrig tagits ur sitt emballage.
Jag har inte reclaimat mitt hem efter att jag återvände. Allt är undangömt, nedpackat. Det minimala förrådet fyllt upp till taket. Kläder, lakan och handdukar är kvar i Dalarna i en resväska. Hälften här, hälften där. Nästan. Skinnjackan väntar på att få åka på festival. Det var ju så längesen.
Umeå var bara till låns.
Jag vill hitta min plats. Slänga alla flyttkartonger. Organisera in mina kläder i garderober och på hyllor, hänga upp folkdräkten. Klä mina väggar.
Världen ska inte vara ihoprullad.
Inlägg
3 kommentarer:
äh, vaddå bara till låns? du kan väl rulla ihop umeå oxå å ta med när du åker. fast jag tror umeå skulle bli glad om du stannade.
Min värld är också hoprullad, hos min färäldrar, i Sthlm, men det blir mer och mer här. Jag vill packa upp mina böcker, min servis, och samtidigt har jag något nu som jag inte hade då. Fullständig frihet att röra mi över världen. Sommar i Dalarna?
Moa: Jo, det var till låns. Det är inte mitt. Stanna kan jag inte. Men kanske återvända.
Anne: Att försaka det materiella framför "fullständig frihet" kan tänkas vara värt det. Men ibland saknar man. Sommar i Dalarna ett tag, sen får vi se.
Skicka en kommentar