Don't call me baby

Slutligen kommer jag fram till den punkt då det enda som kvarstår är att på knä en meter framför tv'n vråla ut glädjen över att pucken hamnar i mål.

Efteråt åt jag, maten hade blivit lite kall. Ölen lite avslagen och inte alls så intressant som när jag i första periodpausen skuttade till ICA för att handla den. Jag har inte köpt folköl på år och dar; fick lov att skutta hem efter min legitimation.

När Sverige kvitterade hoppade jag och klappade i händerna. Mitt meddelande på Facebook, om vad jag gör just nu, orsakade ett oroligt telefonsamtal från Anders som var redo att ställa upp för en vän i nöd. "Mård sitter och skriker i sin ensamhet" kan naturligtvis tolkas som att jag mår dåligt och inte bara tittar på ishockey. Jag hann må rätt dåligt också. Outhärdlig nervositet.

Maximeringen av studentlivet fortsätter, och NH fick besök av tre flickor i varierande höjd och utformning på klackarna. Golvet fick slita lite, men inte så hårt som vi kanske hade hoppats. Mitt danshumör kommer och går, och musiken var inte helt övertygande. På slutet kom både den och vi igång, och jag viftade loss med armen Jennifer Lopez' style. Fyra utbytesstudenter med armarna om varandras axlar försökte sig på någon form av raggning i grupp, masspsykosen och en av deltagarnas "Hey baby" gjorde mig le. De tyckte att jag viftade med armen för mycket och ville även dansa med oss. Det lär ju hända. Don't call me baby.

En som inte kallade mig baby var en precis skitdryg Stockholmare som inte riktigt kunde hantera att man käftade tillbaka. En kille i min smak. Jag såg honom som ett socialt experiment, det slutade i rosévin och rosa kalsonger. För oss båda. Han är helt klart det snyggaste jag någonsin satt tänderna i. Därför kunde jag inte slappna av riktigt och accepterade inte hans komplimanger. Jag behöver en kurs. Men ett "baby" kommer jag aldrig kunna ta.