Paljon lunta, samt verklighetsflykt

Det snöar i Åbo. Klockan är även en timme mer här än i Sverige; det har gått förvånansvärt dåligt att anpassa sig till det. Jag gick upp halv åtta igår och det tog mig hela förmiddagen innan jag förstod att jag var vaken.

Finland är intressant. Som en blandning av Tyskland och Sverige. Jag har tidigare inte förstått komplexiteten i relationen mellan de finlandssvenska och de finska delarna. Eller ens vad det innebär att vara det ena eller det andra. Om finlandssvenskar ses som lite "snobbiga" av finskspråkiga finnar, hur ser man då på Sverigesvenskar? Indelningarna är intressanta, och jag undrar hur det känns att det språk alla förknippar med ens nationalitet inte är modersmålet. Blev den meningen vettig? Jag vet knappt nåt nu för tiden. Ord och tankar virvlar omkring mig. 

Jag har några gånger paniskt övervägt att resa härifrån snabbast 
möjligt, men att fly är inte en lösning. Jag vet inte ens vad det är jag vill lösa.

Det är härligt att vara här, men ju längre bort verkligheten är desto hårdare biter den när den gör sig påmind. Jag vill vara utan verkligheten ett tag till. Bara ett litet tag till.

Man har tagit mina ord, och ersatt min hjärna med bomull!

Nej, det har man inte. Men en gissning åt det hållet är inte så långt bort. Jag är trött. Jag är trött i kropp och själ, i nerv och lem. Jag har ätit lunch i solen idag, fått svårt att andas och insett att våren står i hallen och stampar. Jag har varit lite uppriven, och sen blivit ihopplåstrad. Väskan har packats, för en resa som jag inte vet när den tänker sluta. Jag har sett Queens of the stone age och dansat, sjungit, bangat. Bra var de. Kröp in i mig tillslut.

Jag önskar att jag kunde konservera mig till imorgon. Jag sitter och ser mycket snygg ut nämligen. Vidare önskar jag någon form av valium att stoppa i kroppen när jag bordat båten. Helst skulle jag bli avburen i medvetslöshet och vakna upp i en vänlig miljö. I Åbo. Det är dit jag ska.

Rent praktiskt har det varit en rätt händelsefattig dag, men jag har hunnit med högt och lågt, höger och vänster och nåt diagonalt också tror jag. Svårt att veta vad som föder vad; hönan och ägget och fan och hans moster, men det goda är ju att det faktiskt finns något gott i alltihop. Långt där framme, eller där inne.

Jag är så trött. Men upp klockan sex imorn ska jag. Finland ska drabbas av Mårdinvasion.

Söndagsblödig

Jag fyller år. Det har firats i dagarna... tre nästan. Tårta har ätits i hela fyra. De finaste vännerna samlades i Uppsala igår. Jag kan inte tacka er nog. Jag kan inte älska er nog. Utan er vet jag inte vad jag ska göra.

Något migränliknande har hållit mig i sitt grepp under dagen. Det har blandats med nervositet och hunger och utmynnat i utmattning. Men jag möttes av en universalmedicin hemma; ord från det sötaste.

"You lift my spirit, take me higher, make me fly, touch the moon up in the sky when you are mine..."
- Poets of the Fall, 'Lift'

Plötsligt släppte oron. Det ska inte bli läskigt att åka till Finland. Tiden kan inte gå snabbt nog.

En attendent, III

Startblock. Indragen anda. Klocka som tickar i bakgrunden. Jag är fylld med liknelser för det jag gör just nu, känslan av att vara oförlöst sitter i ryggen på mig, i magen, i hjärtat. Inget får något utlopp.

Arbetsprocessen är mer abstrakt än jag trodde. Man tar sig framåt på lite samma sätt som då när man skriver uppsats och efter att ha stirrat sig blind på skärm bok text plötsligt vill flyga upp ur badkaret med ett "Eureka!". En tröskel kan överskuttas, med sig över tar man något så sublimt att megalomanin ligger runt hörnet. Slutet av våren 2006 utbrast jag "Men jag är ett geni!" några gånger för mig själv i min ensamhet i ett rum med utsikt över Uppsalas tågstation.

Lika många gånger trodde jag att jag var en idiot som inte visste alls vad jag sysslade med; den känslan är inte lika återkommande längre.

Det kommer också genombrott av arten "varför har jag inte tänkt på det här tidigare?", hade ett sånt alldeles nyss och förvånas över att det självklara skulle vara så svårt att nå fram till. Lite kan jag skylla på min hjärna, vi laggar lite, hjärnan och jag, och framförallt har nog jaget inte förstått att hjärnan är lite halvdan just nu.

Väntan har omslutit mig. Invaggas då och då i en tro att detta är det varande, men den svindlande insikten om det som komma skall kastar mig snabbt tillbaka till det otåliga.

Awiwa Keller, som har skrivit en bok om väntan, chattade mycket symptomatiskt på DN med läsare idag. Jag hade nog behövt hennes tips.

Gravt lättpåverkad

En layoutare reciterade tidigare inledningen på Divina commedia. Jag fick slag och kunde inte arbeta mer. Tog lunch, har köpt fika till en jury samt läst tidningen. Man skulle kunna tro att jag är lite kärlekskrank. Fallet är nog så. Gravt.

Upprepning är kunskapens moder

Jag måste börja förstå. Eller åtminstone acceptera. Att upprepa kan vara ett steg på vägen. Jag åker bort med en båt nästa vecka. Till någon som skriver de vackraste ord jag någonsin fått.

"...jag ser fram emot det som den uppgående solen."

Skrev han. Jag kommer behöva läsa det här några gånger till tror jag.

Working girl

Det är måndag, och allt har publicerats i tidningen. Inalles sex stycken små mårdalster. Ett sjunde var i tidningen i fredags. Det har blivit sena nätter, långa dagar och skavsår efter öronpropparna. Jag fick ihop det, och är nöjd med min första riktiga festivalbevakning. Att jakten på japanskorna var tröstlös får jag ta, och att en text fått fel rubrik i tidningen är inte mitt fel.

Förutom Moa, Jensa och Irene som Moa bor med har jag träffat två personer. Gott så. Umeå stod stabilt och älven var vackert fryst, men någon vinter var knappt att tala om. Det borde vara 20 grader kallare än vad det är. Jag har nyst lite åt katter, lämnat in text klockan två på natten, ätit på gamla jobbet och tittat på tv. Jag har suttit med datorn i sängen och sedan drömt om någon.

Idag har jag rest med buss, flyg, tåg, t-bana och sen buss igen. Måste köpa mjölk och balsam på Konsum, sen tänker jag somna i duschen. Det är roligt att jobba.

Gäst

Sol. Den pudrade snön gnistrar. Blåser lite, men inte som igår. Då snöade det så där snett att det kom in i näsan. Jag dricker nyponte och låtsas inte om att halsen skaver. Att det gör ont i öronen. Snart ska jag flyga. Om en halvtimme går bussen och jag har inte packat än. Det, om något, går på rutin nu mer. Måste bara komma ihåg att packa ned öronpropparna.

Jag ska till Umeå. Recensera festival i helgen, bo hos Moa och träffa folk. Några marior, till exempel. Jag har inte varit i Umeå på två månader; vad kommer jag att möta? Det känns lite konstigt att inte ha ett hem där jag är skriven, i mitt hem bor Martin, och han hävdar att han trivs. Ska hämta post på måndag tänkte jag, men i övrigt hålla mig därifrån. Jag är gäst. Hos Moa, hos Umeå.

Hjärtat springer ifrån mig ibland. Jag hinner inte med. Det blir paus i helgen, paus och dubbla baskaggar. Som gäst.

"Shine on...

Jag vet att jag borde försöka. Jag borde försöka leta inom mig nu. Har gett mig en chans, och är inne i processen. Får jag bara flyta med? Jag skulle vilja ha en paus från det ständiga arbetandet med mig själv. Skapandet. Varandet, eller levandet, skulle vara välkommet att befinna sig i. Plötsligt upptäcka att man hamnat någonstans.

Jag kan tycka att det är spännande med det nya; just nu vet jag inte vad som kommer hända, men hur som så ser jag fram emot förändringen. Det lyfter mig, håller mig i handen. Går med mig framåt och räds inte.

...you crazy diamond"

Bueno

Vaknade till solen. Blå himmel. Såg ett flygplan genom takfönstret. Blev pigg i huvudet ganska snabbt; var det redan när jag slog upp ögonen, och låg kvar i sängen mer av princip. Nattens sms värmde fortfarande. Värmer fortfarande. Fick skjuts med farbror till tunnelbanan, och hann med ett tidigare tåg. Kanske två tåg tidigare än vanligt. Jag dansade lite när jag väntade på att hissen skulle komma ned i huset där jag arbetar. Gör praktik.

Nu försöker jag få ihop en resa till Amsterdam; bokar jag och sällskapet idag kan vi få Alla-hjärtans-dagrabatt. Något bra ska väl komma ur det påfundet. Sen lovar jag att ställa till med stora scener om de tvivlar på vår lesbianism. (Nej, man behöver nog inte vara ett par per se, men behövs det så tvekar jag inte en sekund!)

Planer

"...bara lite existens i varierande grader av tystnad..."

Kan det bli bättre?

Otippat

Överst i papperskorgen under diskhon: ett kort ifrån spelet Våghals. Det var "konsekvens", för övrigt. Men jag vågade inte vända på det och se vad det stod. Vad har min farbror gjort i helgen egentligen?

Stockholmsnatt

Jag överskattade Stockholm igår och missade sista tunnelbanan. Jag trodde att de var neverending, eller på något vis att de åtminstone måste gå så pass länge att man hinner äta upp sin tunnbrödsrulle på medborgarplatsen i lugn och ro. Som vi gjorde. Sällskapet åkte söderut; jag skulle åt norr. Inga pengar kvar på kontot, mobilens batteri nästan dött.

Men vi kan börja med hockey. Globen är skitstort! Svindelkänsla när vi letade efter våra platser. Häftigt var det, en riktig upplevelse, och mycket roligt. Vi vann! Äntligen! Spännande in i sista perioden där Sverige tillslut avgjorde. Tog sig samman. Började spela. Jag kan rekommendera hockey i Globen.

Middag ute i Tyresö med kursare. Gott, trevligt. Sen började en resa mot ett bisarrt mål. När vi nått tunnelbanan noterade jag att den var förvånansvärt full, för att vara en tunnelbana som åker från stan och inte till, en lördagkväll runt elva. Alla skulle av på vår station. Definitionen av ”alla var där” bredde ut sig framför oss, bland annat killen från förra fredagen, nu utan sleazemundering, vimlade förbi. Jag började ana oråd när jag såg att det var kö in tillbaka till t-banestationen. Synen som mötte oss kan bäst liknas med festival. Trodde att jag skulle vara skonad från fenomenet i stora staden Stockholm, men festen som skulle hållas på Konstfack måste ha varit det häftigaste som hände denna lördagkväll. Eftersom alla var där, men de inte släppte in några fler försökte alltså alla ta sig därifrån. Perrongen var full, och massan attackerade tunnelbanans vagnar med ett skrik. Först skrattade jag, men det utbyttes i skräck när jag för en sekund blev rädd att jag skulle krossas i en folkmassa på gröna linjen. En hjälpande hand från en klasskamrat slet mig bort mot sätena, jag kom undan med blotta förskräckelsen och blåmärken i ryggslutet.

Blev Debaser Medis, dyrt inträde, men roligt på dansgolvet. Åttiotalet är tillbaka med råge. Ont i benen idag.

Efter att vi mumsat mat var det dags för kollektivtrafiken. Ringde och väckte Anders som mobiliserade sig och hittade en buss från Stureplan åt mig. Jag hade åkt t-banan till Östermalmstorg och var mycket förvirrad när mitt letande inleddes. Kände efter ett tag igen mig och sprang sista biten. Något jag inte hade behövt. Bussen var sen, vägen hade proppats igen av en hord taxibilar som väntade på de utramlande bratsen. Jag hann bygga upp en avsky för klientelet när jag stod och väntade med dem, och ville bara skrika åt allihop att helt sonika hålla tyst. Tyst om pengar, tyst om lägenhetsköp, saker saker saker, dyr sprit, snygga tjejer, parfymer och fnitter. Vilka de träffat, vem som var full. Satt ihoptryckt med den enda personen som inte hade backslick och svart ulljacka på det lite större sätet längst fram i bussen. Forcerade asfalten den bit jag fick gå hem och ropade ut min avsky för hela Lidingö. Inte så fruktsamt, men just då tyckte jag illa om varenda en av öns invånare, och också det faktum att jag bor bland dem. Jag känner mig inte hemma. Somnade efter fem och vaknade elva. Idag är det bättre, men skillnaderna mellan den här världen, och världen jag läser om i boken om Tjetjenien är så diametrala. Det gör mig lite knäpp.

Mina

"No person in everything can shine, yet shine you did, for the world to see. All a man hath will he give for life? For life that’s lost bleeds all over me. I’d fallen before but it never hurt like this."

Jag struntar i att orden från början hör hemma i en låt; de är mina nu. Jag fick dem. Vad svarar man?

Ensam hemma, ettan alltså

Tomt hus. Jag har inte diskat, inte plockat undan tidningarna. Jag har sprungit runt naken, sjungit och spritt ut mig på soffbordet. Med saker, alltså. Tvättat. Hängt det rena lite överallt i lägenheten. Jag är ensam hemma fram till på måndag kväll, och det är en underbar känsla.

Såg idag en film som jag ännu inte kan prata om. Den var för bra. För nära. För... nej, det går inte. Men se den, In to the wild. Av Sean Penn. Det är nåt med hans filmer.

På vägen hem, från ännu en sista stund med en nyfunnen vän, gick jag genom Lidingö centrum. Det stod en piketbuss parkerad alldeles mitt i, utan någon synlig anledning. Vanliga människor tänker säkert "Polisen, okej, jag går runt", men jag tänkte "Undrar vad de gör här, bäst att titta lite". Det var inget i görningen, vad jag såg. Men det känns bra att veta.

Jag har fått lite ont i huvudet. Biter ihop käkarna hela tiden. Smärtar mitt i pannan. Bör sova, men det blinkar till ibland på min datorskärm. Annans ord; mycket roligare än sömn.

Desecrate

Ett enda sidospår från det basala, och jag faller ihop. Sov inte i natt, och idag är jag en icke-operativ organism. Drack en kopp kaffe, och det blev nådastöten. Jag är inte tillbaka på ruta ett, men att varje dag ska vara ett arbetande stör mig. Jag efterfrågade något lättsamt, inte strävsamt!

Det blir hockey på lördag. Tre Kronor fick redigt med spö i tisdags, mot Slovakien, men jag hoppas att de skärper till sig. Ikväll ska de möta Ryssland, DN's rubrik indikerar snarare att det är krig på gång än låtsasturnéring i ishockey; "Kapten Kenny redo för ryssen". Krig kan det vara, men inte i "LG Hockeygames". Jag undrar när Ryssland kommer sluta stå för något farligt? Jag gissar på aldrig. Dock tänker jag inte ägna torsdagskvällen åt den matchen. Det är dags för högintressanta semifinaler i Afrikanska mästerskapen i fotboll, och det vore väl själva fan om jag inte kunde hitta nån liten stans på hela internet som vill visa matchen för mig. Imorgon är det ännu en spännande semifinal; På spårets första ska avgöras. Jag, för att citera min och Erikas vän Hanna: slänger ut ett mete så får vi se om nån betar: På spåret, anyone?

Jag kan inte låta bli att tycka att det känns som att jag har skändat min farbrors lägenhet. Förlåt mig farbror, för jag har syndat....

Hockey, anyone?

Någon som vill gå på hockey i helgen? Det är nåt jippo, innan VM, men jag har aldrig varit på hockey i Globen och blev sugen.

Sverige-Tjeckien, lördag 9/2 klockan 15.30
eller
Sverige-Finland, söndag 10/2 klockan 15.30

Nå? (Tjeckienmatchen är billigare än Finlandmatchen kan meddelas)

Sju sidor

Jag vet att jag åt, men jag har inget minne av smaken. Vet inte om jag är mätt. Jag slutade äta då det inte fanns något mer på tallriken; bara de hårda kanterna. Jag har inte fått något svar på mitt mail och jag bryr mig inte längre. Jag skulle inte kunna glädjas åt det. Jag har ingenting att arbeta med på jobbet just nu, ingenting förutom att läsa en bok jag ska recensera. Den handlar om Tjetjenien och jag kom sju sidor in i den innan jag fick lov att lägga tillbaka den i väskan. Den är på 359 sidor. Jag vet inte hur jag ska komma igenom dem. Utan att börja gråta. Utan att kräkas.

Det kommer att talas om den här boken, det kan jag säga redan nu utan att avslöja titel eller författare. Jag vet inte om den kommer få någon politisk betydelse, men fortsätter världen gå sin gilla gång efter publiceringsdatumet tänker jag bli vansinnig. Helt vansinnig. Ge bort alla mina pengar, åka till Tjetjenien och hämta med mig alla barn jag kan. Alla. De blir inte hjälpta av mina tårar, men jag är alldeles lamslagen nu. Jag står inte ut.

Vi har blivit för duktiga på att blunda. På att inte orka inse. Man vill inte att det ska finnas verkligheter som inte är som våra. Hur vi än har det, så är det varmt inomhus och vi har mat att äta. Genom panoramafönstret jag satt i under det som kallades för lunch såg jag söderbönorna trippa gatan fram. Såg de stora grabbgängen med män i olika åldrar, som inte bara tog upp trottoaren utan också mycket av den väg där bilarna vill åka, med jackorna härligt uppknäppta idissla maten på väg tillbaka till kontoret. Jag hatar alla människor just nu. Jag hatar. Jag hatar att världarna vi lever i är så diametralt skilda att vi om och om igen blir förvånade när vi påminns om hur jävligt andra har det. Jag hatar att det finns tid, utrymme och mental kapacitet som gör det möjligt för oss att köpa ny bil, käka semlor, gå på bio. Jag hatar maktlösheten. Den kommer göra mig vansinnig. Efter sju sidor.

En attendent, encore une fois

Jag sitter och väntar. Igen. På män. Det verkar vara ett återkommande drag? Jag väntar på mail från en man på DN och på chefredaktören så att vi kan ha möte. Jag klarar mig utan möte idag, bara jag får mailet. Bara jag får mailet. Bara han svarar. Bara han svarar något bra. Sitter man och tittar på inboxen hela tiden kommer den aldrig börja koka, men den måste ju till slut? Koka. Ge mig ett mail. Rätt mail. Ett bra mail.

"I want you, oh I want your soul"

- Det är inte ofta man träffar en tjej med substans!
- Substans?
- Ja, eh, eller, använde jag fel ord nu?
- Ja inte vet jag...

Han lyckades bli fascinerad över: det jag läser/gör, de mörka öl jag drack samt att jag lyssnade på hårdare musik än honom. Fredag på Anchor.

Spontanbeslut. Taxi. Mången resa ner för memory lane med Helena som jag inte träffat på tre och ett halvt år. Vi har både gemensamma bekanta och ex som är vänner; det fanns många trauman att dela. Det var fantastiskt roligt, men Anchor är kanske inte mitt ställe. Coverband med lyrisk publik som närmar sig medelåldern och män som hellre raggar fysiskt istället för verbalt (risken är överhängande att jag faktiskt kommer nita någon tillslut). Han ovan var varken medelålders eller fysisk, men inte helt lyckad ändå.

Jag lyssnar på Digilistan , Armand van Helden är tillbaka (sen i somras tror jag) och till hitlåten "I want your soul" dansar jag lite i köket medan jag kokar kaffe. Söndag, baby.

Under vaknandet

-Jag orkar inte bråka längre! Vad har jag gjort dig!?

Mummel hörs från kvinnan som försöker svara mannen. Det slår i en postlåda. Från bilen strömmar opera med Pavarotti ut över vägen och upp till mig. Det blåser mycket. Det är lördag på Lidingö.

Fredagslost

Råkade maila en redaktör på DN. Han svarade. Nu har jag mailat igen under mycken ångest och gnyende. Jag måste nog gå och lägga mig lite tror jag.