Stockholmsnatt

Jag överskattade Stockholm igår och missade sista tunnelbanan. Jag trodde att de var neverending, eller på något vis att de åtminstone måste gå så pass länge att man hinner äta upp sin tunnbrödsrulle på medborgarplatsen i lugn och ro. Som vi gjorde. Sällskapet åkte söderut; jag skulle åt norr. Inga pengar kvar på kontot, mobilens batteri nästan dött.

Men vi kan börja med hockey. Globen är skitstort! Svindelkänsla när vi letade efter våra platser. Häftigt var det, en riktig upplevelse, och mycket roligt. Vi vann! Äntligen! Spännande in i sista perioden där Sverige tillslut avgjorde. Tog sig samman. Började spela. Jag kan rekommendera hockey i Globen.

Middag ute i Tyresö med kursare. Gott, trevligt. Sen började en resa mot ett bisarrt mål. När vi nått tunnelbanan noterade jag att den var förvånansvärt full, för att vara en tunnelbana som åker från stan och inte till, en lördagkväll runt elva. Alla skulle av på vår station. Definitionen av ”alla var där” bredde ut sig framför oss, bland annat killen från förra fredagen, nu utan sleazemundering, vimlade förbi. Jag började ana oråd när jag såg att det var kö in tillbaka till t-banestationen. Synen som mötte oss kan bäst liknas med festival. Trodde att jag skulle vara skonad från fenomenet i stora staden Stockholm, men festen som skulle hållas på Konstfack måste ha varit det häftigaste som hände denna lördagkväll. Eftersom alla var där, men de inte släppte in några fler försökte alltså alla ta sig därifrån. Perrongen var full, och massan attackerade tunnelbanans vagnar med ett skrik. Först skrattade jag, men det utbyttes i skräck när jag för en sekund blev rädd att jag skulle krossas i en folkmassa på gröna linjen. En hjälpande hand från en klasskamrat slet mig bort mot sätena, jag kom undan med blotta förskräckelsen och blåmärken i ryggslutet.

Blev Debaser Medis, dyrt inträde, men roligt på dansgolvet. Åttiotalet är tillbaka med råge. Ont i benen idag.

Efter att vi mumsat mat var det dags för kollektivtrafiken. Ringde och väckte Anders som mobiliserade sig och hittade en buss från Stureplan åt mig. Jag hade åkt t-banan till Östermalmstorg och var mycket förvirrad när mitt letande inleddes. Kände efter ett tag igen mig och sprang sista biten. Något jag inte hade behövt. Bussen var sen, vägen hade proppats igen av en hord taxibilar som väntade på de utramlande bratsen. Jag hann bygga upp en avsky för klientelet när jag stod och väntade med dem, och ville bara skrika åt allihop att helt sonika hålla tyst. Tyst om pengar, tyst om lägenhetsköp, saker saker saker, dyr sprit, snygga tjejer, parfymer och fnitter. Vilka de träffat, vem som var full. Satt ihoptryckt med den enda personen som inte hade backslick och svart ulljacka på det lite större sätet längst fram i bussen. Forcerade asfalten den bit jag fick gå hem och ropade ut min avsky för hela Lidingö. Inte så fruktsamt, men just då tyckte jag illa om varenda en av öns invånare, och också det faktum att jag bor bland dem. Jag känner mig inte hemma. Somnade efter fem och vaknade elva. Idag är det bättre, men skillnaderna mellan den här världen, och världen jag läser om i boken om Tjetjenien är så diametrala. Det gör mig lite knäpp.