En attendent, III

Startblock. Indragen anda. Klocka som tickar i bakgrunden. Jag är fylld med liknelser för det jag gör just nu, känslan av att vara oförlöst sitter i ryggen på mig, i magen, i hjärtat. Inget får något utlopp.

Arbetsprocessen är mer abstrakt än jag trodde. Man tar sig framåt på lite samma sätt som då när man skriver uppsats och efter att ha stirrat sig blind på skärm bok text plötsligt vill flyga upp ur badkaret med ett "Eureka!". En tröskel kan överskuttas, med sig över tar man något så sublimt att megalomanin ligger runt hörnet. Slutet av våren 2006 utbrast jag "Men jag är ett geni!" några gånger för mig själv i min ensamhet i ett rum med utsikt över Uppsalas tågstation.

Lika många gånger trodde jag att jag var en idiot som inte visste alls vad jag sysslade med; den känslan är inte lika återkommande längre.

Det kommer också genombrott av arten "varför har jag inte tänkt på det här tidigare?", hade ett sånt alldeles nyss och förvånas över att det självklara skulle vara så svårt att nå fram till. Lite kan jag skylla på min hjärna, vi laggar lite, hjärnan och jag, och framförallt har nog jaget inte förstått att hjärnan är lite halvdan just nu.

Väntan har omslutit mig. Invaggas då och då i en tro att detta är det varande, men den svindlande insikten om det som komma skall kastar mig snabbt tillbaka till det otåliga.

Awiwa Keller, som har skrivit en bok om väntan, chattade mycket symptomatiskt på DN med läsare idag. Jag hade nog behövt hennes tips.