Jag vill kasta mina vapen

Anne skriver att hon är ordlös just nu. Litteraturen kvar i Sverige, och av hennes egna ord syns inte ett spår. Inte som hon brukade skriva. När man själv inte orkar, inte kan, så är andras ord den bästa medicinen. För att minnas att det finns ord. För att hitta känslan igen. Så idag får ni Karin Boye av mig. Jag vet nämligen inte heller om jag har några ord för tillfället.

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld
All den hårda fiendskapen
var min köld

Jag har sett de torra fröna
gro till slut
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös
Jag vill möta livets makter
vapenlös