Vad händer om det är ni som är de normala?

Klarar man någonsin en jämförelse? Hela världen kryllar av briljanta personer, och det finns en oändlig mängd "å ena sidan" och "å andra sidan" att ösa ur. När man väl börjar jämföra är det svårt att sluta. Ju längre bort ifrån sig själv man kommer, desto mindre blir jaget. Desto mindre värd verkar man, desto orimligare tycks hela ens existens. De val man gör, hur man lever, hur man ser på saker, vem man är.

Jag har aldrig varit bekväm med tanken på jämförelser. De får mig att känna mig mindre värd än alla andra, för att inte säga värdelös.

Vägen jag har valt liknar inte många andras. Det gör också att resultatet blir annorlunda. Men jämförelsen mellan mina klasskamraters närmaste framtid och min börjar stå mig upp i halsen. Jag vet att jag skapar pressen till stor del själv, men att höra hur de ska börja tjäna 20'000 i månaden och har fått löneförhöjningar på en massa tusen gör mig... Ledsen. De sitter och pratar om sina pengar på ett sätt som om det vore... vilken sak som helst i världen. Och som att de stora summorna i sig har egenvärde. Jag försöker få livet att gå ihop, ha mat och kunna betala räkningarna. Lära mig att tänka några veckor framåt. Kanske en månad.

Kan hända är jag bara känslig. Man kan inte gå runt och ta hänsyn till allt hela tiden, då skulle det aldrig hända något, och jag är glad för deras skull. De förtjänar varje krona, blod svett och tårar har tagit oss fram till denna punkt. Det är bara min oro som sipprar fram, och min tystnad. Jag kan inte delta i deras sammanhang. Jag kan inte relatera till vad de pratar om. Och framförallt kan jag inte klaga över att jag inte får vara ledig något i sommar för att jag "måste" jobba. Det är arbetslöshetens moment 22; vi som inte har jobb har inga pengar att använda på all fritid vi har, och de som arbetar har pengar men ingen fritid.

Jag tycker mycket illa om pengar. Jag tycker mycket om sysselsättning och stimulans. Men i en jämförelse väger det alltid över mot att kunna äta sig mätt. Betala räkningar. Klä sig. Ha tak över huvudet.

Nästa vecka ska våra exjobb opponeras. Det känns fruktansvärt. Jag vill inte bli jämförd mer nu. Jag vill fortsätta på min egen väg. En väg jag är så säker på är den rätta. Egentligen. Den klarar en jämförelse; jag vill inte leva på något annat sätt, men varför glömmer jag det? Varför måste jag berättiga min existens i mina egna ögon? Varför jämför jag när äpplen och päron inte är gjorda för det?