Sju sidor

Jag vet att jag åt, men jag har inget minne av smaken. Vet inte om jag är mätt. Jag slutade äta då det inte fanns något mer på tallriken; bara de hårda kanterna. Jag har inte fått något svar på mitt mail och jag bryr mig inte längre. Jag skulle inte kunna glädjas åt det. Jag har ingenting att arbeta med på jobbet just nu, ingenting förutom att läsa en bok jag ska recensera. Den handlar om Tjetjenien och jag kom sju sidor in i den innan jag fick lov att lägga tillbaka den i väskan. Den är på 359 sidor. Jag vet inte hur jag ska komma igenom dem. Utan att börja gråta. Utan att kräkas.

Det kommer att talas om den här boken, det kan jag säga redan nu utan att avslöja titel eller författare. Jag vet inte om den kommer få någon politisk betydelse, men fortsätter världen gå sin gilla gång efter publiceringsdatumet tänker jag bli vansinnig. Helt vansinnig. Ge bort alla mina pengar, åka till Tjetjenien och hämta med mig alla barn jag kan. Alla. De blir inte hjälpta av mina tårar, men jag är alldeles lamslagen nu. Jag står inte ut.

Vi har blivit för duktiga på att blunda. På att inte orka inse. Man vill inte att det ska finnas verkligheter som inte är som våra. Hur vi än har det, så är det varmt inomhus och vi har mat att äta. Genom panoramafönstret jag satt i under det som kallades för lunch såg jag söderbönorna trippa gatan fram. Såg de stora grabbgängen med män i olika åldrar, som inte bara tog upp trottoaren utan också mycket av den väg där bilarna vill åka, med jackorna härligt uppknäppta idissla maten på väg tillbaka till kontoret. Jag hatar alla människor just nu. Jag hatar. Jag hatar att världarna vi lever i är så diametralt skilda att vi om och om igen blir förvånade när vi påminns om hur jävligt andra har det. Jag hatar att det finns tid, utrymme och mental kapacitet som gör det möjligt för oss att köpa ny bil, käka semlor, gå på bio. Jag hatar maktlösheten. Den kommer göra mig vansinnig. Efter sju sidor.