Milkshake?

Live, direct from Stockholm, I give you quite a conundrum: ska vi åka till Göteborg eller inte? Det kommer kosta oss alla pengar vi äger och har, men vi vill vill vill. Beslut kommer att fattas inom kort. Risken är tyvärr stor att den enda milkshake jag ens få nosa på är den jag kan laga själv.

"I hate you so much right now!"

Och "Milkshake", baby. Kelis kommer till Way out west och jag tänker skaka till dess att det skummar om mig. Vågar man hoppas på fortsatt fint väder? Även om det inte vankas åker ser jag inte fram emot lera och hutter. Kärlek, glädje, sol, dans och öl ser jag fram emot. Skymning och gryning. Musik som jag aldrig har hört förut och artister jag aldrig trott att jag skulle få se. Och så Håkan. Igen. Att hålla sötnosen i handen, och prata med människor jag inte träffat förut. Se Göteborg. Det ser jag fram emot.

Jag har mellanlandat i Dalarna, och ska än en gång försöka packa ihop mitt liv i en resväska för att åka till Stockholm. Imorgon får jag kanske en livlina. Den ska jag hålla fast i.

Herrbesök före nio på morgonen

Han hade skorna på sig hela tiden. Jesper. Som besiktigade min lägenhet. Den gick igenom! Joy joy. De kommer inte och kontrollerar sen att man städat ordentligt. Det är upp till kommande hyresgäst att klaga om det inte duger. Ska se om personen ifråga vill ha min säng också. Tänk så bra det vore.

Internet fungerar väldans bra just nu, och jag hetsar mig runt bland sidorna. Tar upp hela pdf-tidningen från DN, byter bild på Fejan (efter klagomål) och tittar på Blocket efter biljett och säng. Mer finns inte att göra så här en torsdagmorgon i juli, när det bara är åtta timmar sedan jag gick och la mig. Somnade? Ingen aning. Men några timmar har jag i alla fall fått, för jag har drömt vansinnesdrömmar igen. Helt fruktansvärda. Värmen gör sitt, men något ligger nog och trycker. Och vill ut. Men jag hittar det inte riktigt.

Tvingar mig själv att vara vaken genom aktivitet. Äter frukost. Försöker tänka men det vill sig inte. Ska inleda den stora jakten på Ipren snart, och kommer antagligen att gå och lägga mig igen innan lunch. Herrbesöket kom mycket tidigt. Och fåordig var han också. Det är skönt med Norrland.

Umeå

Ensam i mycket varm och mycket liten lägenhet. Den (förhållandevis) stora och alltid kalla i Stockholm lämnades i tisdags. Mitt bredband är uppsagt, jag stjäl någon ovetande själs obevakade trådlösa då och då. När det vill.

Jag har ont. I ryggen och magen. Det botar Ipren. Det gör ont i hjärtat också. Det botar inget. Men han kommer hit på fredag. Han som botar allt.

Umeå lämnas nästa vecka. Det ska bli skönt. Jag ska centreras.

Kan inte sova, inte somna ensam, sitter därför med ett dokumentfönster och knappar in några ord i ett anfall av megalomani. Det är roligt att skriva. Och det är ju kul med kul, eller hur?

Äntligen

Han är trött men vill inte gå och lägga sig utan mig. Sveper in sig i ett påslakan och placerar huvudet på högen med rena kläder som ligger i soffan medan jag gör mig i ordning för natten.

- Mård?
- Ja...? (Går från badrummet)
- Om vi köper en större säng, ska den kanske stå här ute istället?
- Ja... Kanske.

Vi diskuterar sängplacering och dess för- och nackdelar. Jag går återigen till badrummet för att försöka bli färdig.

-Mård?
- Ja? (Suckar lite och kommer tillbaka till soffan)
- Jag är så lycklig nu.

Allt stannar upp och jag står bara och stirrar på honom till dess att jag lyckas ta mig samman. Sätter mig på soffkanten och ser honom i ögonen. Jag är också lycklig. Herregud. Jag visste inte att man kunde ha det så här. Men det kan man tydligen. Jag börjar förstå det. Äntligen.

Fikapaus

Det enda vi gör här är att äta. Fika. Mumsa. Likaså när jag jobbade i skolan. Vilken lyx att få lagad mat! Jag tycks ha gått upp två kilo. Hävdar att jag äter upp mig för vintern 2008, beach 2008 är redan förlorad. På fredag börjar konditionsträningen.

I torsdags bjöd jag Jo på fika. Det var trevligt.

Avsaknad

Nu i efterhand är jag inte helt nöjd med det förra inlägget. Det kan bli så. När idén inte är färdig, inte tänkts klart. Inte är redo att formuleras i ord. Jag vet ju hur det känns inuti, men jag får inte riktigt ut det. Något som står klart är att jag under den här tiden, som kan liknas vid skärselden, limbon och kön till paradiset, har kommit många steg. Framåt och också in i mig. Jag har förstått saknaden. Att den är en avsaknad. Och vad den gör med mig. Jag har också förstått vad jag känner. Vad jag är rädd för. Och vad jag måste arbeta med.

Jag har förstått vad kärlek betyder för mig. Och vad jag är bra på. Vad jag vill.

Försöka. Dela. Lita.

Det har varit viktigt att göra det här. Stå ut och komma fram på andra sidan. Om några dagar får jag se kärleken igen. Jag vill kunna njuta av det. Hejdlöst. Med en förankring i verkligheten. Att nå fram till verkligheten är det viktigaste. Men jag behöver hjälp med att förstå. Det vet jag nu.

Tu me manques

Saknad.

Egentligen är det nog en känsla av att något är fel. Något fattas. Man är på fel plats. När man lyfts upp till punkten där det är rätt, helt, högre än man kunnat föreställa sig, och sedan fråntas det. Frivilligt eller inte. Då kommer saknaden. Inte bara av personen som plötsligt inte finns inom räckhåll, utan också av det rätta. Livet. Som vi vill att det ska vara. Som vi vet att det kan vara. Det personen gör. Ger oss. Inte bara personen i sig, utan det som vi blir.

Om jag nu vet vad som är rätt, varför befinna sig på fel plats? Varför leva fel?

Detta är saknaden. Avsaknaden av det som gör att vi kan lyftas upp. Dit där vi vill vara. Hemma. Inuti.

Lördag i Dalarna

Väcks av bror och broderflickvän som spelar dragspel och gitarr, och sjunger låtar från det glada 90-talet. "Where wild roses grow" är deras paradnummer. Ur ett könsperspektiv kan det kanske tyckas lite sådär.

På frukosten följer nybakat fika från ett av stadens två konditorier, utmärkta med skylt från föreningen "Sveriges bästa caféer och konditorier" och även i deras bok. Vi är lite bortskämda här. På fikat följer lunch, av principskäl. Vi ska ut till farmor på mer fika och behöver lite näring i mellan.

Vänstra sidan av munnen och halsen börjar ömma. Helt utan anledning. Sjuk? Nej, inte jag. Inte nu, och inte sen.

Kort meddelande på Fejan från pojkvän i Amsterdam. Jag saknas. Det gör han också.

Senare ska jag tampas vidare med Norman Mailer, och längta till Ajvide Lindqvist. Han följer som belöning på slitandet som den förstnämnda är att läsa.

Lördag i Dalarna. Det kunde likagärna vara tisdag, det är knappt någon skillnad. Men det har sin charm. Som semester. På det följer sedan allvaret. Hoppas jag.

Jag har snöat in på John Ajvide Lindqvist

"Mellan rummen finns rum som är större än rummen.
De ingår inte i värderingen, ty vi kan inte vistas där.
På gångstråken mellan parkeringsplatserna möter vi vår tillkommande.
Älskar, grälar, faller i glömska och dör.
Utan att märka när det händer.
Hinnorna som skiljer oss från vansinnet, fallet, monstren är så tunna.
Pappersväggar, bara."

Ur Pappersväggar, förordet

Mårdar på gränsen till sammanbrott

Eller vadå "gränsen". Jag har nått den. Är över den. Fulla vidden av det kommer att få sitt utlopp i nästa vecka. Sammanbrott gör sig bra i Stockholm tror jag.

Ska vi prata vidare om vidder så har vidden av min pankhet aldrig tidigare varit så här omfattande. Det märks inte när det gäller det vardagliga, som att köpa schampo och mat eftersom moderskapet fixar sådant, men det har en stor inverkan på det rumsliga; jag tar mig ingenstans. Annars brukar tåget vara mitt flyktfärdmedel by choice, men nu får jag bara kasta suktande blickar efter dem när de dundrar förbi.

Boken jag läser och ska få betalt för tar aldrig slut. Mor liknade dess sidor vid Särimner idag. Jag är benägen att hålla med. Vem sjutton kan gilla att läsa Mailer? Det är beyond me. Andra saker som är beyond är jag och vansinnet. Och regressionen.

I övrigt står jag helt bakom tanken med "A room of one's own", ordagrant, och blir nästan lite ledsen när jag inser att jag snart inte kommer ha något dylikt. Någonstans. Vad ska det bli av mig?

Jag behöver upplyftning, dito -piggning och mental sysselsättning. Vill ni göra en god gärning? Rädda en Mård. En Mård i nöd. Beyond gränsen till sammanbrott.

"Try not to breathe"

Ju högre upp, desto längre ned. Desto hårdare fall. Desto svårare att klättra upp igen.

Kanske.

"Desto" är ett rätt konstigt ord... Desto...

Jag får åka till Göteborg i augusti. På Way out west. Se Håkan igen. Och Sahara Hotnights. Igen. Neil Young och José Gonzáles, och Franz Ferdinand. N.E.R.D. Lykke Li och Broder Daniel. Det är bara de där två första som jag har sett tidigare. Allt det andra är nytt. Min Vera kommer med på lördagen för att se Håkan. Min H likaså. Eller hela helgen. Hoppas jag. Min söta H. Vi ska se Håkis. Igen. Kan man bli kär igen? Vi märker då och där. Andra helgen i augusti.

Ska ni med?

Ju fler desto roligare. Desto... Jag har nog förstört det ordet nu.

Natt till måndag

Natt tillsammans. Mycket bättre att vara vaken, njuta av tiden, än att sova bort den. Efter fyra går han in i duschen. När han kommer tillbaka ligger jag i sängen och försöker bli sömnig. Han har tandkräm i mungipan, och de korta hårstråna på huvudet gör mig lite blöt. Som vanligt.

Innan har vi druckit Santa Ines, han i stort glas, jag i litet. Spelat backgammon, lyssnat på musik. Pratat. Jag vill stilla min oro, eller en möjlig oro, och dubbelkollar att vi är överens. Om att det är seriöst. På allvar. Felsöker och kommer fram till barn, även där är vi överens. Fler än ett, och inte vänta för länge in på 30-området. För snabbt? Ja absolut, men det är rent teoretiskt vi pratar om saker. Jag vill inte upptäcka en bra bit in i relationen att vi inte kan fungera ihop på avgörande saker. Han vill bo kvar i Stockholm. Alltid. Jag tänker i mitt stilla sinne att det kanske ändras med tiden, och berättar vilka städer jag känner mig sugen på. Men att jag antagligen kommer hamna i Stockholm tillslut. Han har stått i bostadskö i 26 år. Bra att veta, när det pockar på. Fin är han. Erbjuder mig att bo hos honom även om jag inte har jobb. Det fungerar inte för mig, och bo ihop är för tidigt, men fint att höra ändå.

Jag slappnar av. Litar. Är mig själv och vi ler in i varandras ansikten.

Så i sängen innan han ska gå kramas vi hårt.
- Du är mer än vad jag vågat drömma om. Därför är det lite svårt att vänja sig vid det.
Han blir så glad att jag känner det ända in i mig. Bäddar ner mig. Pussar på mig. Kysser mig. Luktar på mitt hår. Tittar mig i ögonen.
- Jag är kär i dig.
Vacuumet sekunderna innan exploderar till lycka i min själ. Jag gråter och ler och skrattar. Innerliga kyssar.

Sen går han. Han kommer tillbaka till Sverige nästa vecka. Jag ler fortfarande.

s. 67

"... det omöjliga existerar på den yttersta kanten av tillvaron. Minsta felaktiga rörelse, minsta störning och det faller. Eller reser sig vrålande. Man vet inte. Man måste vara försiktig, ta hänsyn."

Hanteringen av Mård (inkl. Lost-spoiler)

Jag och den neurotiska sidan av mig är lite för tajta just nu. Det håller inte. När Sawyer hoppade igår kom en störtflod ur mig utan dess like. Som vore mitt nästa steg att be Noak fixa ihop en ark.
Min käraste H åker bort i nästa vecka. Ut i Europa. Det kommer att härda mig, och kanske kommer några uns vett att krypa in också. Det vore bra. Bit ihop till dess att jag vänjer mig.

16.11 imorn hoppar jag på tåget till Sthlm och placerar min bakdel i första klass. Billigare än vad det skulle blivit annars. Säger bara Sj-Prio. Innan dess har jag gjort min sista dag i sommarskolan. Man ska inte ta med sig jobbet hem, men hjärtat smälter när de trubbiga barnen efter snart två veckor bjuder på godis och berättar att de tycker att det är roligt att komma dit. När man ser att de anstränger sig. När de förstår. När det funkar bara av att man lyfter dem några centimeter över marken genom att säga "Du kan! Du förstår! Bra jobbat!".

Barn är fina. Förstör dem inte.

Jag tänker sluta förstöra för mig själv. Det blir roligare så.

Hanteringen av odöda

Försöker tänka på annat. Hålla modet uppe. Sysselsätta mig. Häller upp ett glas öl, men dricker färdigt ur flaskan först ändå. Old speckled hen. Prisar pappas goda ölsmak. Som vi delar. Prisar att pappa har pengar och vett att ha god öl hemma. Vett har jag också, men inte pengar. Tar fram den nya boken som legat till sig ett tag. Nu är det dags. Få saker kan sluka min hjärna och tid så som böcker.

På första raden står hans namn. Henning. Han heter så. I efternamn. Men det har blivit hans tilltalsnamn. Min pojkes. Min mans. Och där på första raden stirrar hans namn emot mig. De följande fyra sidorna handlar om Henning i Stockholm. Ödet ligger någonstans och asgarvar åt mig nu. Vrider sig runt och tycker att det är skitroligt. Själv går jag upp i atomer. Imploderar.

Efter sida fyra handlar det istället om David. Magnus. Och Eva. De namnen har jag ingen speciell relation till. De skapar inget i mig. Men skadan är redan skedd. Flykten uteblev. Henning finns överallt. I huvudet, i själen, i känslorna. Och nu också i bokform.

"Nu går horisonten vilse i mig"

Lite ont gör det. Hugger till. Jag har så mycket att bekämpa. Trycka ned. Övertyga med rationella argument. Jag behöver påminnas, om och om igen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det här. Problemet är mitt, inte hans.

Allt försvinner varenda gång jag fäller upp luckan på mobilen. Med ett klick. Så är han där. Det finaste jag sett. Då vet jag. Då kommer jag ihåg. Då ler jag och slappnar av, tänker på hur lång tid det är kvar till dess att vi ses och drömmer om hur fantastiskt det kommer bli. Bara av att se honom. Då skulle ni veta vad sms:en gör med mig.

Jag har aldrig upplevt en kärlek av den här arten tidigare. Inte en genomförbar. Inte en som jag förstår. En kärlek som inte är tärande. En som är enkel och självklar men ändå lyfter mig högt och högre om och om igen. En som växer för att vi växer. En som är ett "vi". Jag vill bara gå mot den röda solnedgången. Möta horisonten. Livets makter. Vapenlös.

Kan det bli roligare än så här?

Jag tror inte det.

(Men det skulle ju kännas bättre om det låg lite längre bort från verkligheten...)

Iakttagelser från en journalistarbetsdag

- Det går alldeles utmärkt att koka espresso i perkulator. Just add one cup extra och värm mjölken i micron.

- Gräset bör klippas och sköldpaddornas vatten bör renas, arbete till onsdag och torsdag. Idag ska blommorna vattnas. Mina fingrar är inte ens i närheten av gröna, snarare svarta som döden, men mammas växter är mina dagisbarn denna vecka.

- Post"jag har en ny kärlek"-chocken har inte lagt sig än. Men det är rätt mysigt. Längtan svider inte. Den skuttar lite inombords bara. Den räknar ned dagarna. Den får mig att le.

- Folk mailar på Facebook och undrar om kärleken. Fick frågan vem "denne pojkvän/flickvän är". Så klart och så enkelt. Fint.

- Det är varmt ute, bikinin gör Norman Mailerboken lättare att läsa, men jag har aldrig tidigare varit med om något så svårtuggat och samtidigt ointressant. Jag lovade två veckor; nu har det gått över fyra och något slut i sikte har jag inte. Läs inte hans sista bok. Ta någon tidigare om ni prompt måste.

- Lönen för allt junijournalistande kommer att bli fin. Jag går plus. Fantastiskt.

- Rasbiologin går i staccato, men 4000 tecken är inte mycket, så det verkar rimligt att skriva så. Stundtals flödande i kortare stycken. Bör bli färdigt i natt. Letar ständigt efter "grejen". Vill ni läsa den sen? Det vore roligt. Ska säga till att de slänger upp den på hemsidan.

- Jag har redan bränt läpparna. Efter en kvart utomhus.

- Kurs för övningskörningshandledare är bokad till nästa vecka. På torsdag ska synen kollas. I augusti börjar intensivkursen. För första gången tänker jag vara den i relationen som har körkort.