"Nu går horisonten vilse i mig"

Lite ont gör det. Hugger till. Jag har så mycket att bekämpa. Trycka ned. Övertyga med rationella argument. Jag behöver påminnas, om och om igen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det här. Problemet är mitt, inte hans.

Allt försvinner varenda gång jag fäller upp luckan på mobilen. Med ett klick. Så är han där. Det finaste jag sett. Då vet jag. Då kommer jag ihåg. Då ler jag och slappnar av, tänker på hur lång tid det är kvar till dess att vi ses och drömmer om hur fantastiskt det kommer bli. Bara av att se honom. Då skulle ni veta vad sms:en gör med mig.

Jag har aldrig upplevt en kärlek av den här arten tidigare. Inte en genomförbar. Inte en som jag förstår. En kärlek som inte är tärande. En som är enkel och självklar men ändå lyfter mig högt och högre om och om igen. En som växer för att vi växer. En som är ett "vi". Jag vill bara gå mot den röda solnedgången. Möta horisonten. Livets makter. Vapenlös.