Eller vadå "gränsen". Jag har nått den. Är över den. Fulla vidden av det kommer att få sitt utlopp i nästa vecka. Sammanbrott gör sig bra i Stockholm tror jag.
Ska vi prata vidare om vidder så har vidden av min pankhet aldrig tidigare varit så här omfattande. Det märks inte när det gäller det vardagliga, som att köpa schampo och mat eftersom moderskapet fixar sådant, men det har en stor inverkan på det rumsliga; jag tar mig ingenstans. Annars brukar tåget vara mitt flyktfärdmedel by choice, men nu får jag bara kasta suktande blickar efter dem när de dundrar förbi.
Boken jag läser och ska få betalt för tar aldrig slut. Mor liknade dess sidor vid Särimner idag. Jag är benägen att hålla med. Vem sjutton kan gilla att läsa Mailer? Det är beyond me. Andra saker som är beyond är jag och vansinnet. Och regressionen.
I övrigt står jag helt bakom tanken med "A room of one's own", ordagrant, och blir nästan lite ledsen när jag inser att jag snart inte kommer ha något dylikt. Någonstans. Vad ska det bli av mig?
Jag behöver upplyftning, dito -piggning och mental sysselsättning. Vill ni göra en god gärning? Rädda en Mård. En Mård i nöd. Beyond gränsen till sammanbrott.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar