Den blodröda floden

En sällan efterlängtad gäst har kommit på besök, den här gången välkomnad med öppna armar. Man ska inte vara sen. Man börjar fundera då.

Ni tror kanske att jag duschat i över ett dygn nu, men så är inte fallet. Den nya delkursen har satt sina klor i mig; vi ska göra fem veckors arbete på ungefär tre, och jag försöker starta om hjärnan. Jobbade ikväll också, bevakade den största grejen hittills, 2000 människor var där och jag har deadline 12 imorn. Det var satans kallt (vi var i och för sig i en ishall...) och jag fryser fortfarande. Man glömmer ibland vilket privilegium det är att få vara på saker som andra människor betalar pengar för; jag får betalt för det istället, och ett event blir inte världens största grej utan ett jobb. Det gäller att njuta av det också, låta det rysa lite längs ryggen, stampa takten och applådera.

Under helgen besöktes jag av en vän från Uppsala som aldrig varit här tidigare. Vi har haft det så bra, och när hon på måndagen skulle åka så blev jag lite ledsen. Det har varit mycket enkelt, vi har båda gjort som vi velat, festat till vi inte orkat längre, hon har tränat, jag har sovit, hon har besökt regementet hon låg inne vid för 12 år sedan, jag har åkt iväg på film och mys. Vi har ätit, vi har pratat, vi har shoppat. Samtalen ville aldrig ta slut, och hon har lämnat efter sig en tradition med att äta ost och kex. Varför gör man inte alltid det?!

Nu ska jag lägga mig i sängen och njuta av smärtan i både rygg och mage, ett tag, till dess att min ipren kickar in.