Jag betalade precis med 63 kronor i mynt. Två tior, två femmor, en hög enkronor och resten femtioöringar. Killen efter mig i kön var inte glad. Pantade innan det en mycket liten samling pant, man kunde trycka på en "skänk bort pengarna" knapp på flaskorna, men inte på burkarna... Innan det såg jag en skock barn stå utanför själva affären och sjunga luciasånger mer eller mindre falskt, de var tydligen en musikklass, så försöken till stämsång var inte helt misslyckade. Men stackars målbrottslingar säger jag bara. Minns själv hur det var. Fjärdeklassarna har lucia på min låg- och mellanstadieskola, och just då tyckte min röst att den skulle jävlas, det är enda luciafirandet som jag lidit mig igenom.
Annars har december månad, från 1990 och fram till mitt första år vid ett universitet, präglats av vackra sånger i kör. Flickkören har onekligen låtit bäst. Blev några jular med blandad nationskör i Uppsala, men sen dess har jag varit tyst. I höstas fanns det inte en chans, och mitt hemmasjungande har antagit enorma proportioner (dock äger det mycket sällan rum i duschen). I framtiden hoppas jag hitta en kör att mysa med lite, det finns ju något där inne i mig som vill ut, och min röst gör sig mycket bättre i fyrstämmigt format.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Jag älskar att betala med mynt. Då hinner man byta några ord med kassörskan & inte stressa som man gör med kort. Jag lär helt enkelt folket bakom mig i kön att ta det lite lugnare när de handlar hehe.
Haha, hoppas de ser det så också=) Kassörskan igår stirrade mest på mig mycket oförstående när jag tryckte ned den femtonde femtioöringen. Hon ville inte byta några ord med mig; hon ville bli av med mig.
Skicka en kommentar