Insane in the brain

Att väckas av redaktören som ringer och frågar efter recensionen gör att man blir lite knäpp. Jag hade inte missförstått honom, han ville bara ha in den så fort som möjligt till nätupplagan, men min deadline kvarstår. Har letat efter föda, och bara hittat knäckebröd. Besöket lämnade inte bara efter sig kex, utan också mjukt bröd, men nu har det tagit slut och det är bara att fejsa den hårda verkligheten igen.

Jag lägger lite ost på mackan, och märker hur hjärnan börjar komma igång, kroppen hittar läget där den ska skapa, och sinnena skärps. Det känns nästan i armbågarna, de vill börja skriva nu, och säger åt fingrarna att det är dags. Jag är lite dum i huvudet på morgonen, innan jag anpassat mig till att vara vaken, vet inte riktigt vem jag är och vad jag bör göra, men nu har jag hittat det.

Teet gör också sitt. Har fått det hitskickat från Uppsala. Varje år runt jul kommer det en speciell blandning, förr hette den "lussete", men de har döpt om det till "saffran och chili", det har även en stänk apelsin i sig, och är så nära knark man kan komma för mig. Det gör konstiga saker med min kropp och själ, och tar mig upp till en högre nivå. I februari brukar det ta slut i affären, och mitt förråd brukar sina i mars ungefär. Sen väntar åtta månaders abstinens innan det är dags igen.

Nu är klockan 11.55, och jag har precis mailat redaktören. Den förlösande känslan som man hoppas ska komma när man är färdig infinner sig inte riktigt; jag måste lära mig att hitta den, så att jag sen kan gå vidare med nästa uppdrag med friska tag. Lite mer te kanske, kära hjärna?