Luften mellan raderna

Har ni tänkt på allt som inte skrivs, när man väljer att skriva? Med ett ord så står plötsligt tusentals andra utanför ordens gemenskap, man väljer bort när man väljer. Jag kan tycka att många av mina inlägg är oskrivna, de sitter mest i mitt huvud och väntar på att komma ut, jag känner dem i bröstet ibland när jag inte riktigt kan andas, och ofta når jag inte fram till dem. Orden. Vet inte vilka de är eller vad de vill.

Jag har nog varit rädd att tömma ut orden. Att behandla ett ämne, en gång för alla, och sedan inte kunna göra det igen. Man kan inte skriva det ultimata inlägget och sen gå vidare, så jag tror därför att det inte blir något alls, av mycket. Många författare skriver om samma saker om och om igen, på olika sätt, en del känns igen, tonen, teman, drivet framåt mot något, den röda tråden eller det outtröttliga arbetet med att försöka gestalta något så att andra människor förstår och känner. Igen sig. Samma sak. Jag tror inte att man någonsin kommer till en definit punkt där det tar slut: vi rör oss och saker och ting får nya utseenden, nya vinklar. Varför räds jag då?

Det svåra är att börja. Det är lättare att sluta: man vet att det är bedrägligt och att "slutet" aldrig är ett egentligt slut, på sin höjd ett avbrott innan nästa kapitel.

Vad vill jag då skriva? Att jag är rädd. Rädd för att inte bli färdig med det som skulle varit färdigt. Rädd för att börja med det nya, något jag inte alls vet vad det är eller var det kommer leda mig. Rädd för att terminen ska försvinna medan jag vrider huvudet åt sidan för att titta ut genom fönstret. Rädd för att det som återstår för mig efter dessa år av slit endast är arbetslöshet och en känsla av att det inte ska finnas plats för mig.

Jag är rädd för att sträcka ut handen. Jag är så rädd för att det inte ska bli bättre. Jag är rädd att jag inte kommer orka.

Vad saknas? Vilka ord hamnade vid sidan? Jag är också glad. Någonting varmt sitter inuti mig, på en röd plyschfåtölj har det slagit läger, röker cigarr, läser tidningen, viker ned den ibland och ler som någon klok och äldre människa skulle göra som vet. Godmodigt. Jag bär runt på det och hoppas att det inte kommer försvinna. Välkommen. Välkommen till mina rader.