O tempora, o mores

Fredag: Halkade ned för trappan i lägenheten på morgonen. Släckte lampan innan jag gick ned, "jag gör det nu så har jag det gjort sen", och flög sedan. Fick en existentiell kris när jag låg på hallgolvet. Hur lång tid hade det tagit innan nån saknat mig om det gått illa? Jobbet skulle inte gjort det förrän på måndag, och min farbror hade antagligen hittat mig liggandes kvar där då när han kommit hem från helg i Dalarna. Erika och Mia hade saknat mig på fredagkväll, men de vet inte var jag är. Jag gissar att de tillslut mobiliserat min mamma i sökandet efter mig, som ringt till Annika som bor i husets första våning. Så, fredagkväll, tidigast, hade jag blivit hittad.

Det gick inte så illa. Jag tog emot mig med armar och händer, har ett härligt blåmärke på höger underarm, och hade träningsvärk igår som efter en diger workout. Nacken har gjort ont hela helgen, men jag tror att jag bara sträckt mig. Ensamheten och utsattheten gav mig en riktig bitchslap, och krisen varade hela dagen. Chefen föreslog trappkurs samt cykelhjälm i framtiden. Lämnade in filmrecension och drog sen till Uppsala för middag och TP. Vi tömde även en bag-in-box och än en gång gick jag hela vägen ut till Flogsta. Somnade i fotändan av sängen och vaknade kall och förvirrad med lampan tänd.

Lördag: Frukost/brunch/lunch med enköpingsbo. Köpte "Joe's garage", provade jeans men insåg att jag knappt visste hur man klär på sig och la ned det. Tåg tillbaka till Sthlm, hann vila i en halvtimme sen var det dags för teater. Engelskt gästspel på Kulturhuset. Fint. Bra text. Ack så tungt. Över två timmar med andras lidande. Tänkte mycket på mitt och K's uppbrott. Linjärt och kronologiskt som en berättelse. Jag har nog inte berättat den än, har gömt den lite och minnet av den då så tydligt både för ögat och inuti var smärtsamt. Men ändå något mer; det är över och jag älskar inte honom längre.

Efter drink hamnade jag på Valhallavägen, i klänning vars dragkedja varken vill åka upp eller ned. Den älskade ska tvångsintas hos lokal skräddare till dess att den är funktionell igen. Somnade framåt småtimmarna och drömde om Peter Forsberg.

Nu sitter jag och hör klockan ticka. Den stora lägenheten är tom så när som på en liten Mård. Pratade just med E, efter ett år har vi kommit till en punkt då det inte går längre. Det skär i hjärtat men jag vet att det inte finns något alternativ. Klockan tickar vidare. Jag följer med.