Try not to breathe

Helt plötsligt blev jag ilsk. Så ilsk. Tokarg. Det har funnits bakom mig ett tag, lurat lite. Gömt sig bakom lyktstolpar, sovit under min säng, och nu kröp det in i mig. Jag är så jävla arg att jag fick lov att skrika åt första bästa i telefonen för att kunna få ned några ord överhuvudtaget. Jag är oresonligt arg. Mycket oresonlig, och ostrukturerad. Inte målsökande, bara himlastormande arg.
Ska jag försöka? Jag måste, annars kommer det sluta med nåt illa. Jag bör bli färdig idag så att fredagen blir en lättsam tillställning. Lättsam? Ja, jag vill ha det så nu. Inget krångel, inget drama, inga stora omvälvande känslor och ord. Inga funderingar, inget halsterhållande, inget jävla göra sig till. Och så sitter jag här i nyköpta byxor som inte är helt ergonomiska. Man kan inte sitta i dem för länge. Varför är kvinnor, i.e. jag, idioter? Varför köper vi kläder som inte går att använda på ett vanligt sätt? Tror jag att det blir bättre av att jag lägger ner över 1000 spänn på ytliga saker? Försvinner det att det gör ont? Försvinner förtvivlan? Jag trippar på tå kring mig själv för att inte väcka den mård som sover.

..........................................................................................

Nej. Jag var inte arg. Jag var ledsen. Har gjort upp med mig själv; nu rör jag mig framåt. Den unge man som, har någon klok konstaterat, bor i frysen gjorde mig ordentligt illa, och det måste jag leva med ett tag till. Imorgon blir det bra. Dubbla baskaggar, öl och en vän som jag inte sett på flera år. Och jag är fan jävligt snygg i de nya jeansen.