Ett av de finaste ögonblicken förra året var när jag och min bror, efter en utekväll i Umeå resandes hem med bussen, hittade en låt på hans iPod som vi båda kunde. Mycket otippat var det en av David and the citizens och vi rev av hela till våra medpassagerares stora glädje. Jag går nu runt och sjunger till skivan där låten finns med.
Jag har sjungit sen jag kom hem idag. Till digilistan, till Zappa, sånger från när jag tog lektioner, och sånger som Andrew Lloyd Webber har skrivit, samt med David. Jag har sjungit i duschen. Jag brukar mycket sällan sjunga i duschen. K var en beryktad tvagningsartist, han tog i så att grannskapet nästan oroades, jag brukade försöka bli färdig innan honom (föga troligt) eller helt enkelt låta honom vara i fred. Själv tänker jag i duschen. Samlar mig, knyter ihop, formulerar tankarna i ord. Så när jag sjunger i duschen är det något speciellt. Jag är avslappnad, och inte så tung i sinnet. Det är något speciellt som gör att jag inte kan vara tyst. Skillnaden är frapperande. Jag kom på mig efter ett tag med att jag stod och sjöng, det var inget jag aktivt tänkte på, det bara blev så att sången ville ut.
Det vände lite efter samtalet med E. Jag sjunger fortfarande, men inga käcka bitar. Inget smäktande. Inga musikalstycken, och inget Billie Holiday. Till och efter diskningen har det blivit något tvärtom. Som David säger i låten:
Well, all thats very nice,
but this is still a song against life.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
min bror och jag har vid tillfälle kört Becks "Loser" samt Sinatras/Ankas "My way" det är trevligt att spontansjunga med någon som delat så mycket av ens tidiga referensramar
Verkligen. Jag och bror har inte delat så mycket musik under uppväxten dock, men vi delar otroligt många ord istället och kommunicerar på ett sätt som ingen annan förstår. Så att vi hittade en, otippad, låt som båda kunde kändes speciellt.
Skicka en kommentar