"Under a serpent sun"

Tåg. Det är något med tåg. De väntandes blickar: "Jag ska inte stå här. Jag ska vara någon annan stans." I rörelse tillsammans. Jag tog fel på Pressbyrån, kaffet blev till dubbel espresso och hjärnan vaknar till, som om jag legat i koma. Det gör nästan ont i händerna, så mycket vill ut. Ögonen öppnas vidare. Jag tar in allt i kring mig, letar febrilt efter något att skriva på, bereder mig på att skrika "Är det någon som har papper och penna!? Det måste finnas en jourhavande sekreterare här!" men hittar det jag behöver i handväskan. Hjärnan vill kreera. Hela jag vill skapa. Jag vill få fatt i mig, utifrån orden. Jag vill utmanas, ta mig själv ett steg längre. Känner längtan i ryggen att få komma hem till mina halvfärdiga worddokument. Skriva ur mig. Se texterna för första gången för vad de till slut kommer att bli. Nå fram.

Skivan jag lyssnar på i mina vita hörlurar får mig alltid att vilja gå upp i atomer. Slita upp bröstkorgen och bara bli ett med musiken. Tittar ut genom tågfönstret på träd och åker. Genom smutsen kan man tro att världen ligger i ett dis. Solen värmer, jag blundar och börjar nästan gråta till ett gitarrsolo som lids fram i all tänkbar precision och känsla. Andas in och tar en till mun espresso.

Man är sig själv närmast. Ibland mer än vanligt.