Ett år av ensamhet

"I'm a trysexual, I'll try everything once"
-Samantha Jones, SATC

Jag har provat. Musiker fastän jag svor att "aldrig mer en musiker", trummisar lär ju inte vara lika farligt som basister med självhävdelsebehov och storhetsvansinne, tänkte jag. Det var inte lika farligt. Bara annorlunda. En AIK:are, igen, fastän jag svurit "aldrig mer" om det också. Män som pratat olika typer av engelska och män som pratat olika typer av svenska. Unga män och äldre män. Män som haft barn och män som var som barn. En del män blir som pojkar när det kommer till vissa saker.

Dejtat med te och små små steg. Hittat någon krogen. Tackat nej till italienare. Fått reda på att jag varit "den andra kvinnan" när det redan var för sent. Blivit skitsur. Blivit arg. Inte förstått. Gett mig hän, tagit det piano. Gett upp, bumerangats tillbaka. Gått vidare. Ryckt på axlarna. Gråtit. Jag har gjort allt, allt utom att snegla ordentligt på den delen av befolkningen som kallas kvinnor. Det är kanske dags nu. Eller dags för en kille med längre hår än jag. Vi hade likadana tandborstar. En bra start.

"Ett år av ensamhet" låter nog värre än vad det är. Jag vill leva ensam. Men, det blir lite ensamt att vara ensam ibland. Då är det bra att världen står kvar därute. Då är det bra att den välkomnar mig och försöker ge mig det jag vill ha. Även då jag knappt vet det själv.