I Stockholm

I Stockholm reser man mycket. Att ta sig till jobbet på en halvtimme är inget konstigt, och strömmen av bilar till och från Lidingö är strid på morgonen. I Stockholm lägger man sin lästa tidning på tunnelbanetågen, handtaget under fönstren är tidningsställ. Man stressar gärna, springer till tåg och bussar, och tittar alltid lite längre fram än nödvändigt. Man ignorerar de som tigger, låtsas inte höra de som ber om en slant, och förklarar sen för sina barn att man inte ska hjälpa dem. För då blir det aldrig bättre. I Stockholm shoppar man. Äter ute. Fikar för en smärre dagslön och festar sent mitt i veckan. Det är inte en krona, utan fem eller tio, dyrare på matvaruaffärerna. I Stockholm har jag lite svårare att andas, näsan och ögonen kliar och huden är inte glad. Mitt ansikte har gått i barndom och jag har fått finnar värdig en målbrottskör.

I Stockholm finns det många radiostationer, många gratistidningar. Det finns många olika städer och delar i staden. Världar. Min tunnelbanelinje innehåller högt och lågt. Det bor lika många här som i hela Norrland. Jag kämpar för att behålla min dialekt, eller i alla fall inte acklimatisera mig för snabbt och radera ut den omgående.

Till Stockholm kommer nog snart vintern. Som Orup sjunger så har det blivit kallt, men han menar nog något annat. Människors kyla är kanske bara ett sätt att hantera det faktum att även om man ständigt är omgiven av andra så är man anonym. Ensam i mängden. Man väljer att ta avståndet för att på så sätt vara herre över sin situation. Man förstår kanske inte hur de andra människorna har det, hur de lever, i sina världar som är långt ifrån den man själv är i. Vill man inte närma sig? Kan man inte?

Jag är i Stockholm just nu, men känslan av att vara på safari sitter fortfarande i. Som en besökare. En alien. An englishman in New York.