En attendent

Försöker packa tre olika väskor. En ska stå kvar här i Säter, till dess att jag behöver sakerna, en ska fraktas till Lidingö och en ska få åka till Uppsala om några timmar. Försöker tänka ut exakt vad jag behöver imorn. Det går lite sådär, det mesta går lite sådär just nu. Jag har duschat, läser DN som pdf, har läst lite bok, ska nog titta på hästhoppning om ett tag på tv, kanske städa lite. Allt detta medan jag väntar. Jag är helt otroligt dålig på att vänta, och liksom Vladimir och Estragon vet jag inte riktigt vem jag väntar på. Men det skiljer sig på en punkt, deras Godot kommer aldrig, den som jag väntar på kommer om nån timme. Det är snabba ryck när man har geografin emot sig, och en massa annat också för den delen. Imorgon är det en ny dag, en ny stad och annat att tänka på, och ännu en dag till är det nytt år. Det är för stort. Just nu ägnar jag mig åt att sekunderna och minuterna ska gå.

Något mer profant: jag är mobillös från ikväll till imorgon eftermiddag. Nås hemma fram till 12 imorn.

Snygg

Jag går runt hemma och är sjukt snygg. Ögonbrynen har inte varit så välnoppade på... två år kanske, och Linda avslutade det hela med en "lätt make-up", med det häftiga mineralsminket. Det är läskigt dyrt, men jag sitter ändå och funderar på om det kanske inte vore värt det... Jag använder sällan smink, och de få gånger jag gör det vore det väl schysst mot ansiktet att förgylla det med något som arbetar med huden och inte mot? Jag ska sova på saken till imorn, bokstavligen, sminket ska inte tvättas av nämligen. Köpte hudvårdsprodukter till min kära bror som fyller år imorn, min devis är att gärna köpa presenter och paket i form av saker som mottagaren aldrig skulle köpa själv, och det har jag sannerligen gjort nu. Jag tror att det kommer bli bra för hans hud.

Annars går jag mest runt och fryser. Stort hus att värma upp, så mor och far ger blanka fan i det ibland. Verkar som att jag drar söderut på söndag; man kan köpa nyårsaftonsbiljetter på söndagkväll om man vill, och det vill jag nog. Eftersom min mobil har pajat, och jag nu lånar moderns, vill jag inte sitta mobillös i Uppsala alltför länge. Får låna en från Telia på måndagen. Apropå snygg så köpte jag nyårsklänning igår. Jag tror att den är snygg. Hoppas det. Har inte helt vant mig vid den, men den är skön och svart, det kan inte gå fel. Det är nästan så att den är värd ett par nya skor... Ska nu ta mig en kopp kaffe och se om jag kan klämma i mig deckaren jag hållit på med mycket länge. Ända sen i somras. Stötvis. Läser inget på månader och sen hundra sidor på en dag. Den är sexhundra sidor, har tvåhundra kvar. Gissar att jag är färdig imorn.

Ikväll ska jag och Johan äta på greken. Ska platta håret lite med julklappstången så har jag maximerat min snygghet. Undrar om greken är värd det...

Mellandag

Jag vaknade tidigt av väckarklockan. Har en julklapp inbokad snart, och behövde fixa grejer innan. Emla till exempel. Låter det mystiskt? Det är det inte. Fick presentkort på ansiktsbehandling av mamma (vi har en sjukt bra salong här i lilla Säter, som är konstant fullbokad) och när hon köpte den passade hon på att boka tid samtidigt. Smart. Emla är till för ögonbrynen. De ska plockas, och aldrig syntes en så strid ström av ofrivilliga tårar från mina ögon som när de utsätts för det. Första gången var outhärdlig, därav Embla, det är en lokalbedövande salva och räddningen.

Det är grått ute. Det blåser så att saker ramlar omkull. Jag har frusit i natt och spänt mig, ryggen gör mycket ont. Men snart får jag ligga i en mjuk stol (som en madrasserad tandläkarstol) i ett rum med harmonisk musik medan Linda fixar mitt trasiga ansikte. Det är inte häftigt att få finnar när man passerat 20-strecket, och vintertorrheten gör även sitt. Linda och jag spelade fotboll tillsammans en gång i tiden. Då var hon liten och ettrig och gav sig aldrig. Jag hoppas att det inte har förändrats.

I shall be released

Dylan sjunger från en hylla ovanför mig: "Any day now, any day now, I shall be released." Jag nyser och ögonen kliar. Det var inte ögoninflammation, jag är allergisk mot min nya linsvätska och kan inte köpa ny förrän på onsdag; det blir en jul i glasögon. Mamma blev knäpp i morse och flydde upp till mormor och morfars gravar i västerdalarna. I den kyrkan skulle det vara någon konsert på dagen, och det kändes viktigt för mamma att vara där sa pappa. "Desperation" karaktäriserade han hennes tilltag som. Det är första gången mamma inte är hemma när jag vaknar på julafton. Men alla måste göra det de kan för att klara av den verklighet som de befinner sig i. Förhoppningsvis har hon kunnat vara ledsen nu, så att hon kan njuta av resten av dagen.

Jag ska snart dra på mig kjolklänningen, pappa och bror ska stryka skjortor, sen åker vi. Det här känns inte riktigt som julafton, mycket har förändrats, jag har kanske tagit ännu ett stort steg mot vuxenheten detta år. Robert Z sjunger nu "Forever young", men han liksom jag vet att det inte är en möjlighet. Vill man röra sig framåt tappar man ungdomen på vägen.

God Jul people! Gör det bästa av denna gröna afton!

Väntande rum

Rummet börjar bli tomt. Inget personligt är framme längre; det syns inte vem som bor här. Om en timme åker jag taxi ifrån Ålidhem och lämnar rummet ensamt. Det kommer stå här och gapa i några dagar innan Martin ska fylla det med sitt liv. Martin läser teknisk fysik och verkar snäll. Han ville i alla fall hyra mitt rum i tre månader, vilket var alldeles perfekt för mig. Jag hoppas han kommer trivas.

Utanför fönstret syns gräset igen; inte en smula snö eller is är framme, solen ligger på och jag tror för ett ögonblick att våren är på väg.

Jag nyser, ögonen rinner. Men jag får inte klaga. Det kunde ha varit mycket värre. Jag har ändå lyckats städa och packa och tvätta, snart ska jag diska, och jag fixade alla julklappar redan i torsdags. Jag får framförallt inte klaga då jag i fredags festade i fjorton timmar. Jag avslutade med ett regelrätt maraton, från 16 på fredagen till 06 på lördag morgon. Och jag hade roligt precis hela tiden. Så därför får jag inte klaga, jag får bara bita ihop, och tänka att om åtta timmar är jag hemma. I ett annat rum som väntar, i ett hus jag inte riktigt kommer känna igen invändigt, mor och far har renoverat skiten ur det (och med skit menar jag exempelvis en brun heltäckningsmatta från 70-talet samt tokgula köksluckor).

God jul alla. Ta en extra mugg glögg och en extra pralin ikväll, det är vi värda.

You snooze...

Jag missade D-takten. Jäkla affischer som inte visar spelordningen, det band jag sett fram emot att se i över en månad spelade när jag satt på bussen. Jag hade vilat upp mig innan för att orka stå igenom spelningarna på den förvuxna ungdomsgården, och så blir det antiklimax istället. De två band jag såg var jag minst intresserad av utav de fyra, men de var faktiskt riktigt bra ändå. Jag har minglat lite i mitt nykterhet, pratat med folk, köpt en skiva, druckit vatten ur plastkopp. Det är bara min kropp som behöver få sig lite baskaggar nu, annars är jag rätt nöjd med tanke på att jag inte är pigg för fem öre. Det verkar som att något har svept in över Sverige och däckat halva befolkningen. Hör det ryktas från Stockholm om snorfloder (eh blä) och i Dalarna är min pappa hemma och är sjuk. MIN PAPPA! Jag tror nästan att helvetet har frusit.

På fredag blir det goodbyeparty på det vanliga stället, inte helt officiellt, men ändock. Det var visst nåt band som skulle spela också...

With a little help from my friends

Att flytta en hög med saker från punkt a till punkt b tar femtio minuter, och kostar inget förutom lite svett och hjälp från några vänner. Befrielsen är stor i efterhand, och symboliken lika så. Nu finns det inget kvar av det som tidigare var. Allt är på sin plats, allt är sagt. När en dörr stängs så öppnas ett fönster, men jag tror att räcker att mitt står lite på glänt ett tag. Vidöppet är det inte än, och jag vill inte ha det så heller. Men metaforen håller inte riktigt för scenariot att nån skulle krossa ens vidöppna fönster. Det kan man inte i teorin, men alldeles för väl i praktiken... Stänga det kan man i båda. Putsa det?

Nej. Nu går vi och äter. Försöker låtsas att det bara är vilken kväll som helst, men det känns som "sista natten med gänget", eller "sista måltiden" och allt sånt. Tiden går fort, sa Bull.

You cut me open

När man hör Agnes & Måns (förvillande likt Anders och Måns?) på radion sjungandes "All I want for christmas" följt av originalversionen med allas vår Mariah så märks kvalitetsskillnaden tydligt. Tydligare, tydligast. Mariah sjunger skiten ur dem i sömnen. Innan deras framträdanden i etern har Leonard Cohen sjungit "Hallelujah" och några minuter efter får vi Jeff Buckley i öronen, görandes samma sak. Det är alltså söndag och Digilista i mina högtalare, och fördelarna med att de listar de mest nedladdade låtarna under veckan illustreras av exemplen ovan: nytt blandas med gammalt, allt som är bra kan knipa en plats.

You cut me open kommer ifrån tvåan, "Bleeding love" med Leona Lewis.

Jag blir alldeles för snabbt uppskuren. Framför allt läker jag långsamt, och hinner aldrig bli klar. Att säga att jag blöder kärlek vore att ta i, men jävligt ont gör det hur som. Det verkar vara dags för lite closure, bita ihop och ta sig igenom veckan, och göra det som måste göras. Eller så är det som veckans trettifemma, Enrique, säger; "Tired of being sorry".

Mats, my löööv!

"Jonathan, jag ser ljuset, jag ser ljuset!" Och så gråter man en skvätt, eller en stor, och tänker lite på livet och att det kanske är rätt bra ändå.

Ljuset för mig är just nu en man vid namn Mats, han är ett sånt ljus att jag kallar honom för "my löööv". Mats är verksam vid Forskningspolitiska institutionen vid Lunds universitet och ska få skänka klarhet, fakta och helt enkelt ljus åt den artikel jag hittills bara försökt gråta fram, men inte ens lyckats med en enda tår. Vinkeln har fått lov att ändras, då alla i ledande positioner vid universitetet behagar att inte ha en enda sekund över åt mig, innan de går hem på julledigt och äter ischoklad. Det är ju många julbord som ska klaras av nu, många som ska tackas för den gångna terminen, många julstjärnor och hyacinter som ska delas ut. Nej, jag är ogin. Det är inte deras, eller mitt fel, att den här kursen ligger så JÄVLA dåligt till att den omöjliggör en vettig arbetssituation. Vi gör det bästa vi kan av den givna situationen helt enkelt, men jag kommer sitta hemma imorn och läsaläsa/skrivaskriva istället för att gå och lyssna på baktakt, som jag faktiskt såg fram emot denna gång!

Jag ska prata med Mats på måndag. "Det är ju roligt att prata med dig" sa han när vi alldeles nyss bokade in intervjun. Tack Mats, det är roligt att prata med dig också.

Äventyr på ICA

Jag betalade precis med 63 kronor i mynt. Två tior, två femmor, en hög enkronor och resten femtioöringar. Killen efter mig i kön var inte glad. Pantade innan det en mycket liten samling pant, man kunde trycka på en "skänk bort pengarna" knapp på flaskorna, men inte på burkarna... Innan det såg jag en skock barn stå utanför själva affären och sjunga luciasånger mer eller mindre falskt, de var tydligen en musikklass, så försöken till stämsång var inte helt misslyckade. Men stackars målbrottslingar säger jag bara. Minns själv hur det var. Fjärdeklassarna har lucia på min låg- och mellanstadieskola, och just då tyckte min röst att den skulle jävlas, det är enda luciafirandet som jag lidit mig igenom.

Annars har december månad, från 1990 och fram till mitt första år vid ett universitet, präglats av vackra sånger i kör. Flickkören har onekligen låtit bäst. Blev några jular med blandad nationskör i Uppsala, men sen dess har jag varit tyst. I höstas fanns det inte en chans, och mitt hemmasjungande har antagit enorma proportioner (dock äger det mycket sällan rum i duschen). I framtiden hoppas jag hitta en kör att mysa med lite, det finns ju något där inne i mig som vill ut, och min röst gör sig mycket bättre i fyrstämmigt format.

Fuel for hatred

Hur hanterar du aggressioner? Jag har samlat mina på hög nu, och alldeles nyss så blev jag skogstokig. Helt blockerat skitförbannad. Dubbla baskaggar, gärna i kombination med storhetsvansinne och satanism, är ofta lösningen för mig. Snabbt och smärtfritt hittar jag en inre frid, något som kan tyckas paradoxalt i den ilska som representeras i den typen av musik.

Jag är arg på västerbottens läns landsting, jag är arg på idioter som tar upp min tid i onödan utan att vara insatta, ha argument för sina åsikter eller ens en gnutta tanke på hur verkligheten faktiskt ser ut, jag är arg på människor som inte tar sig framåt utan att dränera andra, jag är arg på en organisation som ger blanka fan i studenterna och lägger en enormt stressande arbetsbörda på oss veckan innan jul och jag är heligt arg på mig själv som inte tar tiden till mig själv, som inte lyckas krysta ur mig en enda rad på en vecka, och som inte vet hur jag ska lösa problemet jag har framför mig. Just den biten hjälper det inte att gå runt och vara arg på sig själv för, men jag hoppas att erkännandet här ska ta mig framåt, och att jag innan jag sluter mina blå i natt har formulerat en tanke, ett anslag och några meningar på det tomma dokumentet som hånfullt stirrar på mig.

Nu har jag fått lite sextakt i öronen också. Jag vill tatuera in Frost över ryggen. (Fem poäng till den som vet vilket band jag talar om, behöver ni ledtrådar? Och behöver jag tillägga att satanismen är en biprodukt och har inget egenvärde för mig i den musik jag lyssnar på?)

You're so vague

Jag undertecknade tidigare idag ett mail med orden "ordförande för..." samt "chefredaktör för..." och lite kronologi uppå det. Det är stora ord. Sen när jag stod och diskade lite senare tänkte jag "jaha, här står ordföranden och diskar". Undrar om kungen gör så? Eller statsministern? Eller... Madonna? "Jahapp, här står Madonna och diskar." Jag tror det. Jag tror också att statsministern och hans fru leker kinky lekar ibland där HON får vara statsminister och han får krypa runt och städa och diska och feja och hämta barn, eller vad en statsministerfru nu gör. Sjukvårdslandstingsråd? Jaså, ja försök att gestalta det med värdighet, Freddieboy!

Jag har, i enlighet med hur gemene student bedriver sin utbildning, aktivt inte pluggat under hela eftermiddagen, utan läst tidningen, sjungit till QOTSA, diskat lite och lämnat in papper för andrahandsuthyrning av mitt rum/lägenhet (var går gränsen? Det är 20 kvadrat och kokskåp vi talar om liksom).

Ikväll ska jag bada badkar (hurra!) och återigen skrämmas av nazgûls och allt annat läskigt, denna gång för sista gången, innan det blir dags igen!

Det är alldeles för många utropstecken i detta inlägg inser jag nu, och skriver därför en alibi-rad helt utan dylika, stilbrott i all ära, men ni lär ju känna igen er också.

This town ain’t big enough

Umeå har blivit för litet. Man stöter på folk överallt, och riskerar att stöta på någon som redan blivit stött på av en vän, även om avsikten inte var att stöta alls. Det har hänt förut, och nu nästan igen. Jag känner mig trött, vissa saker få bero och bedarra, men vad förlorar man?

Min familj har varit här, i fredags drack jag och bror alkohol och igår umgicks vi och åt julbord på kvällen. Fint julbord, dyrt, gott, bra. I garderoben möttes vi av en käck kille som ville hänga in våra jackor. Jag hann fundera en sekund innan jag insåg att det var mitt halloweenragg som stod där och var trevlig mot min familj. Jag bet ihop och skötte det rätt bra tycker jag, med tanke på att det var så otippat att jag höll på att ramla av jorden lite. Vi konverserade innan jag gick, han är konstig på ett sätt som jag gillar.

Jag har aktivt undvikit att plugga hela helgen, men nu ska jag sätta mig med en avhandling som jag och en kursare ska försöka pitcha, mycket fiktivt, och skriva en artikel om. Helst vill jag titta på sport, eller en film, eller käka pizza, eller bada badkar… Varför välja?

Det kom ett brev

Jag har ont i huvudet. Sitter nästan och kisar. Det smällde till när jag steg innanför dörren. Eller om det var när jag öppnade kuvertet från Västerbottens läns landsting. Jag kommer få vänta "9-12 månader" på allergiundersökning. De har gjort en prioritering av mitt ärende utifrån uppgifterna de fått av den remitterande läkaren. Jag känner mig sparkad på. De såg att jag försökte hänga mig kvar, försökte att inte tappa hoppet och ge upp, försökte att orka vidare, och så sparkar de ned mig. När jag sedan ligger ned sparkar de på mig lite till. Jag kommer få hjälp tidigast när jag antagligen flyttat härifrån och skrivit mig på en annan ort, och vid ett annat landsting. Då ska allt börja om igen. Hur länge ska jag ge det? Två år, är det rimligt? Det har ju varit jävligt så pass länge nu, så jag kan kanske fortsätta ha det så ett tag till? Hur ska jag inte börja gråta? Hur ska jag inte få ont i huvudet?

Insane in the brain

Att väckas av redaktören som ringer och frågar efter recensionen gör att man blir lite knäpp. Jag hade inte missförstått honom, han ville bara ha in den så fort som möjligt till nätupplagan, men min deadline kvarstår. Har letat efter föda, och bara hittat knäckebröd. Besöket lämnade inte bara efter sig kex, utan också mjukt bröd, men nu har det tagit slut och det är bara att fejsa den hårda verkligheten igen.

Jag lägger lite ost på mackan, och märker hur hjärnan börjar komma igång, kroppen hittar läget där den ska skapa, och sinnena skärps. Det känns nästan i armbågarna, de vill börja skriva nu, och säger åt fingrarna att det är dags. Jag är lite dum i huvudet på morgonen, innan jag anpassat mig till att vara vaken, vet inte riktigt vem jag är och vad jag bör göra, men nu har jag hittat det.

Teet gör också sitt. Har fått det hitskickat från Uppsala. Varje år runt jul kommer det en speciell blandning, förr hette den "lussete", men de har döpt om det till "saffran och chili", det har även en stänk apelsin i sig, och är så nära knark man kan komma för mig. Det gör konstiga saker med min kropp och själ, och tar mig upp till en högre nivå. I februari brukar det ta slut i affären, och mitt förråd brukar sina i mars ungefär. Sen väntar åtta månaders abstinens innan det är dags igen.

Nu är klockan 11.55, och jag har precis mailat redaktören. Den förlösande känslan som man hoppas ska komma när man är färdig infinner sig inte riktigt; jag måste lära mig att hitta den, så att jag sen kan gå vidare med nästa uppdrag med friska tag. Lite mer te kanske, kära hjärna?

Den blodröda floden

En sällan efterlängtad gäst har kommit på besök, den här gången välkomnad med öppna armar. Man ska inte vara sen. Man börjar fundera då.

Ni tror kanske att jag duschat i över ett dygn nu, men så är inte fallet. Den nya delkursen har satt sina klor i mig; vi ska göra fem veckors arbete på ungefär tre, och jag försöker starta om hjärnan. Jobbade ikväll också, bevakade den största grejen hittills, 2000 människor var där och jag har deadline 12 imorn. Det var satans kallt (vi var i och för sig i en ishall...) och jag fryser fortfarande. Man glömmer ibland vilket privilegium det är att få vara på saker som andra människor betalar pengar för; jag får betalt för det istället, och ett event blir inte världens största grej utan ett jobb. Det gäller att njuta av det också, låta det rysa lite längs ryggen, stampa takten och applådera.

Under helgen besöktes jag av en vän från Uppsala som aldrig varit här tidigare. Vi har haft det så bra, och när hon på måndagen skulle åka så blev jag lite ledsen. Det har varit mycket enkelt, vi har båda gjort som vi velat, festat till vi inte orkat längre, hon har tränat, jag har sovit, hon har besökt regementet hon låg inne vid för 12 år sedan, jag har åkt iväg på film och mys. Vi har ätit, vi har pratat, vi har shoppat. Samtalen ville aldrig ta slut, och hon har lämnat efter sig en tradition med att äta ost och kex. Varför gör man inte alltid det?!

Nu ska jag lägga mig i sängen och njuta av smärtan i både rygg och mage, ett tag, till dess att min ipren kickar in.

Längesedan sist

Mycket? Ja. Skoj? Ja.

Nacken har blivit bättre kan det meddelas i alla fall. Ska se om min vän, som är massör, kan råda bot på det sista.

Min frånvaro har lett till att jag kan konstatera att jag är mycket aktiv på detta ställe som i folkmun kallas internet; ord väntar på svar, ord väntar på läsning, och många väntar på mina ord. Har tagit igen mycket läsning idag och också lämnat svar till några som väntat. Har lite svårt att få ned någonting här. Ska ta en dusch och reda ut trådarna lite, sen återkommer jag.

Läggdags

Jag luktar lite konstigt. Provade en hudcreme med brun utan sol i sig, och det luktar faktiskt mysko. Får använda den sparsamt, och kanske unna mig en lätt parfympuff innan jag går ut imorn.

Kommer att ha besök hela helgen; från fredagens eftermiddag fram till måndagens kväll. Det är lång tid, och jag har redan planerat en paus på söndagkväll; "Sagan om de två tornen" ska ses på annan ort tror jag. Jag vet att min vän inte behöver konstant underhållning, och jag vet att vi kommer kunna roa oss när vi vill, men jag känner mig lite spänd inför det hela. Har ofta svårt att slappna av med andra människor, men hoppas att vi snabbt ska hitta en ambitionsnivå för helgen. Hon vill nog mest chilla vilket jag helhjärtat ställer upp på. Chillandet ska blandas med aktiviteter, såklart, men det finns inga måsten och det är skönt.

Jag har städat och tvättat, disken fick vänta som vanligt, men jag måste ju ha nåt att se fram emot imorgon också? Mitt hem ser nog så fint ut som det kan, men om man jämför med hennes stora, luftiga och centrala två och en halva står den sig slätt. Vi lever i skilda världar, men ändå är vi så lika på fundamentala sätt. Det är kanske så för alla människor?

Nu blev det vitt och brett, dags att sova. Imorgon väntar möte, en lärares disputation, utvärdering av kursen och därefter Umeå-klassikern Epp, Efter Plugget Pub. Sen blir det pizza och punk. Med en Mård som luktar lite sådär.

SM i obegåvad

Dra er igenom hela; det blir inte bättre. Det är inte stor journalistik, men jag misstänker att det mesta är ordagrant återgivet och just nu sitter jag och undrar vilka som skulle vilja att den här människan hade politisk makt, och i förlängningen kunde bestämma över ditt liv.

Jag ger upp

Försov mig, och så nackspärren tillbaka på det. Jag ger upp. Wake me up when november ends.

Edit 16.04: Tv'n är död, kroppen hämmad, aptiten borta; man ska inte fråga om det kan bli värre...

Edit 16.30: Man skulle kunna gissa att jag aldrig blir hel därför att jag aldrig kan slappna av och bara tänka att jag ska läka. Det skulle kunna vara så. Eller så är det för att jag bär satan inom mig. Jag kommer bli vansinnig om jag inte får göra något vettigt imorgon.

Edit 17.05: Jag är nog redan vansinnig. Lider inte av hjärnbrist (veckans MR-skämt på röntgen för någon vecka sedan enligt Erika), men nåt är det. Jag hade ju en vilja; försvinner den med förlusten av aktivitet? KAN DET INTE BARA SLUTA GÖRA ONT SÅ ATT JAG KAN GÖRA DET JAG VILL FÖR JAG VET ATT JAG VILL NÅGOT! Jag brukar göra det. Borde. Måste. Annars ger man upp på riktigt.

Nescio

Vilken version vill ni ha? Den yttre eller den inre? Den påtagliga, synbara. Den som vi kan se och uppleva, den som är lättare att klä i ord. Den organiserade, kronologiska. Eller den opolerade? Den som ställer lika många frågor som den själv försöker besvara. Den som inte riktigt vill infinna sig i fingrarna, den som man nästan måste lida fram. Den osäkra, den oavslutade.

Fredagen var någon typ av gränsland, och jag vet inte om jag någon gång kommer återvända. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra faktiskt, men försöker att vara saktmodig. På kvällen blev jag bjuden på middag, denna gång av Vera, och jag mumsade potatis som om jag aldrig tidigare ätit mat som lagats i ugn. Hennes danshumör var på topp, så jag vallade henne fram och tillbaka till NH; det var trevligt, en stunds lugn och ro på en stol bland folk som hade roligt, ett leende, några skratt och en vän som blev glad. Vägen hem var kall, jag frös en bra stund innan jag äntligen somnade.

Lördagen ägnades åt en Mård makeover. Shoppade på den shoppingfria dagen (fick jag reda på i efterhand) och lyckades riktigt bra. Två basplagg, och så ett plagg där de lärde fortfarande tvistar huruvida det är en kjol eller klänning. Den har i alla fall hängslen, och det tog mig tre försök i provhytten innan jag förstod hur den skulle sitta. Innan kommersen tog fart klippte jag håret och blev mycket snygg, det gäller bara att orka styla sig själv nu också. Några spontana beslut senare hamnade jag (iklädd kjol-klänningen) och Vera på Nydala, bra förfest med bra människor. Oväntat inbokades eventuellt ett framtida möte ordförande till ordförande, detta på bussen ned till stan.

Jag hade fått till en "Mård + 3" på en lista, tack!, och vi (Vera, min giiirl och hennes karl) blev än mer tacksamma då vi såg att kön utanför Plaza liknade ett skämt. 20 meter lång, och människor stod ungefär fem på rad och tryckte sig framåt i blötsnön. Vi trippade in, förbi två utposteringar, och njöt sedan av en helkväll på mycket olika vis. Jag blev last person standing i sällskapet, och hamnade med en whiskeyflaska i ett rum med ett nytt sällskap. Natten avslutades nästgårds, där jag kokade min speciella glöggblandning (starkvinsglögg med konjak, och hjortronglögg köpt på ICA).

Idag har jag varit stillsam. Ätit pizza. Tänkt. Tittat på Sagan om ringen som skrämmer livet ur mig fortfarande. Imorgon är det måndag. Är vi redo? Nescio.

Tillförsikt

Efter min tappra tur till ICA idag blev jag alldeles slut och förstörd igen, jag har inget tålamod och bör ta det lugnare än vad jag gör. Fick oväntat besök på kvällen av Mo och Vera som bjöd på macka med brie, pepparkakor och hjortronglögg. Mycket gott och uppiggande alltihop. Vi tittade på fotbollen, och jag kunde inte hålla mig stilla i min exaltation.

Jag insåg tidigare idag, att även om jag är rädd för framtiden, så ser jag fram emot nyårsafton. Förberedelser, matlagning och bakning, sammanförandet av vänner, köpandet av snygg klänning (jo det är nog dags för en sån...), champagnen och festandet all night long. Jag ser fram emot middagen på fredag, att klippa håret, fika och strosa på stan på lördag, och att anordna middag hos Mo nästa lördag. Babysteps, babysteps. Jag ser även fram emot starten av På Spåret. På ett sätt som inte är av denna värld. Likaså gör min bror samt mina föräldrar, och vi har redan börjat planera hur vi ska kunna se det när de kommer och hälsar på om mer än två veckor. Det kan vara världens bästa program.

Follow the yellow brick road

Det kändes lite bättre igår kväll, men idag är det status quo igen. Måste ha sovit på ett ymnigt sätt inatt, för när jag vaknade var framstegen borta och nacken som betong. Jag ser lite ut som roboten i Trollkarlen från Oz när jag rör mig. Duschade precis, för första gången på... nej, jag tänker inte berätta, och det tog nästan tio minuter mer än vanligt, men jag gjorde det! Väntar på ICA-leverans från min barmhärtiga samarit, och lever på en cocktail av Ipren och Alvedon, man ska tydligen ta dem tillsammans.

Jag har ingen riktig ork över till att tänka, men fick in en recension igår, och har all tid i världen åt att läsa tidningen, så alltid nåt. Nu ska jag blåsa håret, och nacken också, det kanske hjälper. Drömde riktigt konstiga drömmar i morse, bland annat att jag var på två festivaler på samma kväll vilket hade kostat mig multum men jag mindes inget av det för jag var så full, och letade desperat efter min kamera för att se om det där fanns några bevis på att det verkligen hade hänt (allt detta i drömmen). Reste på många vägar, som inte bar någonstans, men jag gissar att hjärnan kompenserar för det faktum att det längsta jag tagit mig sen i lördags är till postlådan och dörren. Har man ingen yellow brick road, eller en road överhuvudtaget, får man nöja sig med de imaginära.

Collateral damage

"Är din kropp ute efter dig tro?"

Frågan kom från en kursare, efter att jag än en gång fått förklara att jag inte kommer dyka upp i skolan den följande dagen. Denna gång på grund av ett akut nackspärr. Nackskott. Jag vet att jag förut brukade säga "Jag har nackspärr" om minsta lilla spänning, men det ska jag sluta med. Det här är nackspärr på riktigt, the real stuff, och det gör så satans ont. Domningar ut i armarna, kroppen stel och trött av smärtan, huvudet trött av att hela tiden ha ont och spänna sig. Jag skulle skriva klart min artikel i förmiddags, hade kommit halvvägs en halvtimme innan deadline, drog upp axlarna och lutade huvudet bakåt för att sträcka på mig, så lät det som om jag brutit nacken av mig själv. Jag bara fastnade. Skrev klart artikeln på någon sorts extratank, la mig sedan i sängen och kom inte ur den på fyra timmar. Blev för en stund rädd att jag vid vuxen ålder skulle kissa på mig för att jag inte skulle komma upp ur sängen.

Prisade sedan mig själv för att jag i fredags lagat mycket spagetti och köttfärssås som var redo att micras, och ringde sjukvårdsrådgivningen. Den akuta smärtan kan sitta i ända till på onsdag. Smärtlindring och balans mellan vila och lite rörelse för att blodet ska åka runt i kroppen var medicinen. Jag är nära att ge upp nu. Strunta i allt. Bara sitta i min fåtölj - har hittat en ställning som fungerar, ibland får man sova sittande enligt sjuksköterskan jag pratade med - och låta världen springa runt där ute. Jag har egentligen inget annat val just nu, planeringsdagar med fakulteten och två arbetsutskott får jag helt enkelt missa, likaså ännu fler dagar av webbtidningsskapande. Min kreativitet började pyra igår igen, men nu är lusten än en gång skuren av. Jag är lite yr nu av trötthet och smärta. Och imorn ska en artikel av mig publiceras som inte blev det redaktören efterfrågade.

Den här helgen blev inte som jag hade hoppats. Får tänka tillbaka på fredagen som levererade mer än väl, och se de övriga dagarna som collateral damage.

Kickstart

Det är så dags att komma igång igen till helgen, men bättre sent än aldrig? Ger mig nu ut i världen (i.e. ned på stan här i Umeå) för att kanske landa i ett badkar (även om jag är ren) och beräknas komma hem... imorn, nån gång. Planerna för imorn innehåller jobb i skrivande form, att titta på fotboll och må lite dåligt, samt umgås med glada vänner och äta på det andra jobbet. Det är vad jag skulle vilja kalla för en bra helg. I alla fall på papperet, jag hoppas att praktiken överträffar teorin, det vore spännande.

Det kom ett mail från Danmark

"Kære Mård

Tak for din mail. Jeg har sendt den videre til
debatredaktionen, så den kan tage
stilling til, om de vil optage dit læserindlæg.

Med venlig hilsen,

Lars Halskov,
Læsernes Redaktør"

Nu är bara frågan hur jag ska få veta om jag
får vara med i tidningen, och när det i så
fall ska ske. Men, tack för gott samarbete Lars!
(Och nej, jag heter inte Mård)

Ilsk

Jag har legat i träda sen igår, men nu jävlar. Läste ett inlägg i DN av chefredaktören för danska tidningen Politiken, Töger Seidenfaden, om det danska valet. Inlägget illustrerades av en valannons från Dansk Folkeparti med texten "Sverige drunknar i utlänningar - de har ingen Pia Kjaersgaard". Jag blev så arg att jag skickade ett mail till Politiken med ett öppet brev där jag hälsade från Sverige att vi inte drunknar i utlänningar. Man får säga vad man vill om invandringspolitiken, men skrämselpropaganda undanbeder jag mig konsekvent. Ska påpeka att Politiken inte på något sätt stöder Dansk Folkeparti, inlägget var nyanserat och intressant, men det blev min första tanke att vända mig till dem.

Jag har också funderat på lösningar rörande boendet under min praktik. Jag har tre farbröder i Stockholm (de har alla samlats där nu) med olika möjligheter. Den första bor ute i Täby i ett hus, de har förvisso plats, men det känns lite långt att ta sig från Täby till Slussen varje dag. Den andra bor i en liten lägenhet i Hammarbysjöstad och är inget alternativ, jag skulle inte få plats där. Kvar är då den tredje som bor i en större lägenhet på Lidingö, han närmar sig sextio, ungkarl sen alltid ungefär, och jag vet inte hur pass i vägen jag skulle känna mig där. I samma hus bor pappas kusins förra fru, och hon har kanske ett rum till övers ett tag. Sen finns det kusiner och tremänningar utspridda på olika platser, men jag utgår ifrån att ingen har något överflöd av plats.

Har tittat lite på Blocket och kommit fram till att bostadsmarknaden i Stockholm är ett skämt som jag tänker försöka undvika mycket länge. Jag rör mig inte med några stora summor, betalar 2400 i Umeå för rum och internet och har inte möjlighet till så mycket mer än det. Att ringa pappas kusins förra fru och min äldsta farbror blir ett uppdrag för kvällen, efter lite sömn, lite städande och uppvisande av rummet för en potentiell andrahandshyrare.

Ska se om ilskan gör att jag blir färdig med min artikel idag också. Eller så använde jag kanske all min energi nu.

Ryck och rassel

Vad är bättre än ett avsnitt av "Grey's anatomy"? Två avsnitt såklart! Tack kanal 5 för att ni förgyllde min kväll. Har sovit mig igenom nästan hela dagen och har hopp för den snaraste framtiden. Men började fundera i mitt TV-tittande. En karaktär i serien hade bestämt sig för att skaffa barn, men märkte nu att det inte var möjligt. Hon närmade sig 40 och hade inte ens tänkt tanken att det skulle kunna vara för sent för henne. Det är mycket barnsnack runt omkring mig just nu. På en rycker det i livmodern, på en annan rasslar det i äggstockarna. Det låter våldsamt äckligt båda två, och när jag försöker försöker försöker hitta känslan inuti mig så finns det inget. Noll. Nada. Inte en längtan, inte ett spår av lust, inte en tanke på barn.

Jag har tidigare alltid haft min mamma som förebild, hon fick mig samma år hon fyllde trettio, och hade då jobbat i ett antal år innan. Ända sen jag var tjugo har jag tänkt att "om tio år så är det kanske dags", men nu har det gått några år, och jag tänker fortfarande att det är dags om tio. Det minskar inte, det kommer inga tankar som säger att fem år är en rimlig gräns nu. Jag känner inget. Jag har aldrig tänkt att jag inte vill ha barn, men motsatsen innebär kanske inte att jag vill ha barn? Jag vet inte alls. Det kommer säkert naturligare om man har en partner, någonstans att bo, och vet lite vad man ska göra med sin framtid, men tänk om jag vaknar upp när jag är 35, mitt i en blomstrande karriär och undrar när det var tänkt att jag skulle skaffa barn egentligen? Tänk om känslan aldrig kommer, eller tänk om den kommer för sent?

Jag borde inte tänka på framtiden på det här sättet; det räcker med att det är jobbigt att tänka på december, men jag har aldrig reflekterat över möjligheten att leva ett liv utan barn. Att det var ett alternativ, man har blivit så matad med bilden att en riktig kvinna är en sån som har barn att det aldrig funnits som tanke i min hjärna. Jag vill ändå tro att man har möjlighet att skapa sig själv, till en viss utsträckning, och jag är tillfreds med att längtan efter barn inte finns nu. Jag ger det tio år. Det kommer säkert börja rycka och rassla i mig också.

Parlino och en gnutta harmoni

Sjukaste reklamerna i år.

-Vill du ligga?
-Nej, jag står.

Och den redan tidlösa:
-Vad gör du med mig, hoppas jag?
-Vet inte.
-Fortsätt.

Jag har varit på annan ort och känner mig ganska harmonisk inombords. Det är värt så mycket att kunna slappna av med någon. Jag och Erika diskuterade det förut, att man ibland hittar någon som det är något speciellt med, utan att man kan sätta fingret på vad det är. Jag sa då att jag tror att det är sekunden som man slappnar av som man känner efteråt. Det är en känsla i kroppen som är så naturlig, så välkommen, men ändå så ovanlig. Känslan när man tänker på någon och bara hittar lugnet. Jag hoppas att jag kan somna med den nu.

In utero

Det kan vara så att jag sitter fast. Det kan bero på att jag inte vet åt vilket håll jag vill, men det kan också bero på att jag inte får någon hjälp. Jag behöver en medlöpare. Med tuggmotstånd.

Jag ska inte säga att jag ger upp. Det gör jag inte, det är farligt att ge upp tror jag, och jag vet nog inte riktigt hur man gör. Hur man slutar hoppas. Slutar försöka. Så det gör jag inte. Men slutsummeringen av den här veckan har inte direkt lämnat några överdrivet goda resultat att bygga på. Inget avslappnande. Inget flow.

Oförlöst. I väntan så duschar jag. Planerar vecka; möte, skola. Funderar på jobb. Händerna nästan fnasiga av kylan; läpparnas konsumtion av fuktåtergivare har ökat kraftigt. Jag vet inte om snön gjort oss kallare, men kanske långsammare. Anpassning pågår. Vi blir redo. Det måste vara så.

Ömsom vatten

Det regnar. Jag trodde tidigare under dagen att snön skulle ligga kvar; jag hade fel. Det regnar. Det hörs nästan hur kallt och ilsket regnet är, på gränsen till minusgrader, och det skulle göra ont på en om man gick ut. Jag vinklar upp persiennen för att se. Det gröna djuret som nyss vajade i vinden utanför mitt fönster ser nu ut som en blöt hund. Jag tycker lite synd om gräset. Det kan inte gömma sig, inte gå in i det varma nu när man behöver det som mest. Det gröna får vara kvar ute och tåla det som den får sig givet. Regn, snö och kyla. Jag släcker lamporna för att kunna se ordentligt. Bara min älskade kub från IKEA i andra sidan av rummet får lysa klart. Vägen är randig. Djuret har ett fryst lager ovanpå sig, nästan som glasyr. Det engelska ordet skulle passa.

Ni plattas ut. Längs med. Ingen sticker ut längre. Ingen river. Ingen lyfter mig.

Släpper jag också mig själv? Jag väntar på den stora acceptansen, det förlösande, men det kommer i små doser. Vet inte om något känns lättare; bara längre bort.

Jag pressar ihop mina läppar med fingrarna när jag tänker. Tittar på spegelbilden i fönstret som är lite randig av den uppvinklade persiennen. Sjukligt ansikte av ljuset från datorn. En undrande blick. Det drar kallt från fönstret.

Jag köpte resa idag. Vet inte om den bär hem, men den för mig helt klart bort. Bort ifrån något jag vant mig vid. Något som livet var. Eller hade kunnat bli. En enkel resa. Det har jag aldrig köpt tidigare. När jag återvänder vet jag inte, och jag vet inte var mitt hem kommer att vara. Det är så att man kan bli vansinnig för mindre.

Med sig själv som sällskap

"Döda henne!"
"Oh vilken macka!"
"Upp igen!"
"Vänd dig om!"

Jag tittar på fotboll på DN's hemsida. De enda som ville sända matchen. Föreställ er att det hade varit herrfotboll... Det är en bra match, och framför allt så leder Sverige med 4-1 på bortaplan. Det luktar OS.

Jag äter vitchokladchippad cookie till och dricker mjölk. Snart ska jag byta plats på tvätten och sen läsa HSV's årsrapport. It's all good.

Spontanitet och mer öde

För någon månad sen diskuterade jag och Anders vilket band vi skulle kunna betala tusen kronor för att se, han svarade ett band han kommer se nu i november, och jag svarade Queens of the Stoneage. Min önskan har gått i uppfyllelse, och min tro på ödet börjar nästan bli töntig. De kommer till Stockholm i februari, i anslutning till min födelsedag till på köpet, och jag slängde mig över Ticnet och biljetterna. Ringde också till "Honom" innan, så det blev hela två biljetter. Det är en helt egen historia, men jag börjar mer och mer se fram emot våren. Stockholm har sina fördelar och möjligheter, och mitt liv där kommer nog bli intressant.

Ödet

På samma gata i Stockholm, som jag ska spendera de tio första veckorna av nästa år, finns också en restaurang i kedjan som jag jobbar på nu. De har min älskade öl hövels. Det är ödet. Vem vill vara den första att knäcka en bitterbier där med mig?

I mig, i dig

Jag läser. Slukar. Hittar tillbaka. In i mig och också kanske in i dig. Drar efter andan ibland. Förstår. Förundras. Vill veta mer. Vill inte veta något. Över till nästa, och nästa, till dess att jag inte orkar mer. Det tar stopp. Står inte ut och kan inte greppa något, kan inte känna något mer. För mycket, och det skulle bli ovärdigt. Så jag tar ett steg tillbaka. Det är inte en om dagen; jag har ingen måttfullhet, jag fyller mig så mycket jag kan klarar orkar till stoppet. Backar och låter det vila. Till nästa dag.

Hur orkar du?

The things you do...

Det är tur att jag kollar mailen det första jag gör på morgonen. Nyvaken och dann fick jag intervju med en människa jag jagat sen igår, och det blev bra tror jag. Är inte helt nöjd med resultatet, but what else is new... Har i alla fall producerat och publicerats idag. Det är därför vi är här.

Sitter och lyssnar på Mo som klipper ihop Casablanca-citat med en vinjettmelodi. Mitt huvud börjar sakta men säkert tömmas helt och hållet på innehåll, kvar är bara en dov men ändock mycket manifest hunger, och en stor rädsla inför kvällens film. Det står att det är en rysare! Jag följer med enbart och allenast för att mina kära vänner vill gå. Puckat? Ganska. Men man måste också fejsa sina fears ibland. Den här vet jag tyvärr att den inte är övergående, så det är bara att bita ihop, bita på lite godis och bita Vera om det vill sig riktigt illa.

Det är skönt med arbetsvecka. Det är skönt att göra saker. Men framförallt är det skönt att den här veckan inte är överbokad och måste mjölkas på alla timmar den har. Ska försöka skilja på arbetstid och fritid. Även om jag tycker att högskoleverkets senaste årsrapport är så upphetsande att jag vill bära den hem till min säng. Den får vänta i skolan. Det verkar hälsosammast. Nu ska jag bussas ned till nåt indiskt innan jag frivilligt ska skrämmas från vettet.

Ad acta

Helgen har satt sina spår. Sammanlagt har jag räknat till sju blåmärken på ben och fötter. Ryggen värker. Nacken värker. Borde ha stretchat ut mina ben. Har sträckt högra sidan under bröstet, det är ömt och gör ont i revbenen när jag skrattar. Har knappt sovit något och ätit konstigt på konstiga tider. Pengarna har sinat efter dyra taxiresor, tröjan nedspilld av rödvin efter ett trångt dansgolv/publikhav. Men det har varit värt det. Efter ett bra pass på jobbet i lördags åkte jag till Mo och svidade om. Vi var sjukt snygga på mycket olika sätt. Festen var onekligen den största jag varit på i Umeå, liveband och mängder av utklädda människor. Bättre drag i vardagsrummet än på någon annan spelning jag har varit på i Umeå. Kom hem runt halv fem på morgonen tror jag. Plasket hade, som jag fasade för, fryst och blivit en jäkla resa för stövlarna jag hade på mig.

Söndagen blev bra. Fick mig ord tillsända från någon vars frånvaro gjort Internet till en sämre plats. Orden är tillbaka. Efter lite sömn tog jag mig också ut från lägenheten och bort några meter. I natt har jag sovit. Det var skönt. Riktigt skönt.

Dagen har inte räckt till, möte och nån ny typ av förtroendeuppdragsutbildning tog alldeles för mycket tid. Ska in med en artikel imorn som fortfarande bara är disparata tankar utan mål. Ska se om jag kan foga ihop dem under natten.

Har haft ett långt samtal med Erika på kvällen. Det avslutades med en dos dalmål, och jag känner i själen att jag behöver det just nu. Läste igår en intervju med Moneybrother som sa "Jag är från Dalarna, jag lyder mina egna lagar.", och det var skönt att bli påmind om när livet tumlar runt omkring en och man knappt vet var man är när man vaknar. Ja bryn't mä nå. Bara le lite, och gå vidare.

På ICA köpte jag tidigare en chokladkaka från Lindt och tamponger. Party on, Wayne.

"Ledsen, besviken och förbannad" nu forever

Det har snöat. Det snöar. Det är mycket oklart om det riktigt kan klassas som snö då det är det plaskigaste som fallit från himlen sen det regnade mannagrynsgröt. Helt allvarligt. Ska det vara så här nu? Någon plusgrad är det, fryser det på kommer det bli isgatan från helvetet.

Nu ska jag snart jobba. Försöker få i mig frukost och lunch samtidigt, ska iväg till Vera och hämta benvärmare och efter jobbet ska de dras på för att komplettera den fantastiska utstyrseln som ska göra mig till kvällens läckraste 80-tals hårdrockare. Hårspray ska sprayas. Tröjan med Blackie Lawless ska pryda bröstet.

Nu är det bråttom. Jag vill vara inomhus och dricka te istället för att gå ut och simma.

Kön och roller

En gammal men oh so aktuell konversation mellan mig och Anders.

Anders: Var en man och hör av dig!
Jag: Men jag orkar inte vara man hela tiden.
Anders: En del kvinnor är män!

Tempo, temporis

Det gick bra! Tack alla för stöd, hjälp, pepp och tack ni som tittade/lyssnade! Pengar fick jag också, oj oj... Efter en fullsmockad dag ska jag nu ut i världen igen, band ska recenseras.

Om nån dag hinner jag kanske diska och tvätta, äntligen. Jag börjar få slut på kläder (och det händer mig faktiskt aldrig, då jag vanligtvis tvättar en gång i veckan...)

Mosh på franska blir det nu, undrar vad det kan heta... Le mosh?

Öppen föreläsning

Jag konkurrerar tydligen med en massa andra föreläsningar idag. Klintberg ska prata om klintbergare, och nåt sällskap pratar om Laestadius samma tid som jag ska berätta om rasbiologiska institutet. Vill man titta på mig så får man det. Klockan 19.00 på forskningsarkivet uppe på universitetsbiblioteket. Jag tror att jag har bra saker att säga nu. Och snart är jag kanske nere på 45 minuter...

Inte riktigt som Sisyfos

Jag börjar närma mig. Den heliga 45 minutersgränsen kommer allt mer inom räckhåll (i telefonen med Erika tidigare under kvällen blev det långt över en timme) och jag tror snart att jag vet vad jag faktiskt vill säga med föreläsningen. Många darlings har killats, men jag är så trött nu att jag inte riktigt orkar bry mig. Ögonen kliar. Tjock i huvudet. Ont i bröstet. Det kommer på något sätt gå imorgon. Efter en genomläsning på papper ska jag ringa Anders. Han försökte tidigare idag prata med mig om pathos, logos och ethos som den retorikintresserade lilla vän han är, men istället för att röra mig framåt så fastnade jag då på föreläsningens allra första rader, mitt "anslag", och insåg utöver det att min avslutning var fruktansvärd. Japp. Så jag lämnar finliret till imorn.

Nu har jag huggit, filat och raderat, och blivit mer vän med mina ord. Accepterat det faktum att Carolina Rediviva inte skickat bildmaterialet jag beställde för två veckor sen, och tänkt på en alternativ powerpoint presentation. Det är mycket ord. Jag tror folk behöver nåt annat än mig att titta på ett tag. Jag kommer inte vara snygg. Jag kommer vara rödflammig och lite svettig.

Det är dags att lossa käkarna och krypa ned i sängen. Tänka på något trivialt. Om mindre än tjugofyra timmar är det november. Hur gick det till?

"Yes" is the opposite of "no"

Ibland kan man besluta saker utan att riktigt behöva tänka på hur det ska omvandlas till praktik, besluten fattas och det rör de beslutsfattande inte i ryggen hur de som ska anpassa sig eller påverkas av besluten ska göra för att kunna fortsätta med sina liv. Jag försöker motverka det genom att ha med mig ett mikro- och ett makroperspektiv i det jag gör. Det fungerar oftast bra och gör att de beslut jag själv fattar är genomtänkta och genomförbara för mig själv och de människor jag ibland har makt över.

Sen ibland så fattar man beslut som i allra högsta grad rör en själv, och allt bara försvinner. Jomenvisst kan jag hålla föreläsning, i idévärlden vore det jätteskoj och det är ett hedrande uppdrag, men nu sitter jag här och ifrågasätter hela min mentala kapacitet. Hur tänkte jag när jag tackade ja? Hur föreställde jag mig att arbetet med att göra om min uppsats till en föreläsning för andra människor att förstå skulle gå till? Övervägde jag ens den möjligheten att jag faktiskt inte skulle klara av det? Betänkte jag det faktum att nya saker och att uppträda inför en publik med rädslan att misslyckas får mig själv att må så illa att jag vill kräkas? Sket jag helt sonika i detta och sa att "Ja men jag får väl bita ihop och skärpa mig" och "Det är klart att det blir bra på nåt sätt"? Känner jag inte mig själv alls eller vill jag mig illa?

Hur det än är så måste jag ikväll ha en föreläsning att framföra per telefon till min stackars referensgrupp, Erika och Anders, för om jag inte testar den på dem först går jag nog in i väggen imorn. Och stannar där. Jag ska hålla en föreläsning om ungefär 26 timmar, jag ska prata i 45 minuter och sen vara redo att svara på frågor. Detta kommer att hända. Jag kommer stå där, människor kommer att lyssna på mig, och jag måste innan känna att jag är förberedd så att jag inte upplever hela morgondagen som en enda stor vandring mot en avrättning. Andra människor säger att det kommer att gå bra, att jag kan ämnet och att jag vet vad jag sysslar med. Jag önskar ibland att jag var andra människor. Eller att jag kunde lita på det de sa.

Har du lite kreativ ångest till övers får du gärna bidraga. Själv har jag bara okreativ dito just nu. Samt ost och knäckebröd.

Den tid som givits mig

Jag kom hem tidigt i morse. Blev kvar efter att jag hade jobbat. Passet gick bra, jag är nöjd med min egen insats, men börjar bli trött på att ta all skit. Lyckades formulera för mig själv vad som är viktigt, vad jag vill få ut av jobbet, och försökte hitta en extra nivå att stå på. Utifrån. En nivå som gör det möjligt att inte ta allt på blodigt allvar. Man får tydligen vänja sig vid obefintlig uppskattning och ta smällarna det innebär att vara längst ned i en hierarki. Jag hittade en punkt utifrån vilken jag kan rycka på axlarna, göra mitt bästa, och arbeta för mig egen och gästernas skull. Jag hade tid att göra det lilla extra igår, och som det mottogs! Det är roligt med människor som blir glada. Kanske gjorde jag någons kväll bättre.

Vinden blåser i gräset utanför mitt fönster. Det ser ut som pälsen på ett stort grönt djur. Ett stort grönt djur som ligger stilla och vaktar. Väntar.

Att cykla hem var som en kamp. Vädret var emot mig, och jag var trött i kroppen efter en hård arbetskväll och ölen som intogs efteråt. Uppför den långa gång- och cykelbron hade jag sällskap av en annan tjej, jag insåg när vi kommit till sjukhusområdet att hon skulle in och jobba. Hennes dag började när min slutade. Hon måste ha njutit av den timme som kom tidzonen till livs under natten, så tidigt på morgonen brukar fem snoozeminuter i sängen vara som ett kungarike för en häst.

Tidsförskjutningen har gjort att det redan börjar bli mörkt här. Jag sitter och väntar på inspiration som aldrig kommer. Har fortfarande ingen vision om föreläsningen och börjar nu tro att jag får skriva den på rutin. Tidigare har jag inte tänkt på möjligheten att det skulle kunna gå åt helvete, men nu är jag rädd. Jag kan inte garantera att det inte blir värdelöst.

Bitterheten har greppat mig. Jag har idag tagit illa vid mig av den kärlek och lycka som påhittade karaktärer delat på tv, och orkar inte tänka på det faktum att sådana människor faktiskt finns på riktigt. Han som betecknats som "Han" kom in på jobbet på kvällen med sina vänner. En gnista fladdrar till inuti mig när jag ser honom, och därefter är det svårt att tänka på något annat. I motvinden och tröttheten i morse ville jag bara hem till honom, men jag tog mig samman och kämpade mig igenom blåst och längtan. Hittade en stunds ro på en bro (ofrivilligt rim) och tittade mig omkring på världen som sov, lamporna som var tända bara för mig, och ljuset som sakta kröp fram. Men det som då kändes rätt och betryggande har försvunnit. Jag vet inte vad jag vill med min tid. Det enda jag vet är att uppskattar att tid givits mig, och att jag fått vrida tillbaka klockan inneburit att hela dagen känns som en enda stor möjlighet. Kan inte låta bli att önska att jag kunde använda den till något mer konstruktivt.

Up to date

Det finns hugg, och hugg, och så finns det hugget som Vera fick igår. Det var det huggigaste hugget som någonsin skådats på NH. Innan hade vi haft en marathonliknande kväll, EPP (Efter Plugget Pub) med god mörk öl, middag på lamm och potatisgratäng som följdes av vitchokladsemifreddo hemma hos Maria innan vi, något avtroppade, trippade till NH för dans och span. Det blev ingen dans, men desto mer span. Och ett hugg, som sagt. Det fick räcka för oss allihop. Jag pratade med E på telefonen istället, han var på Söder och rumlade runt med en vän. Saknade honom lite då, och också lite nu. Det är faktiskt skönt med något tryggt, lite lagom, jag får acceptera och omfamna det.

Några övriga nyheter finns det inte. Tror jag. Men kom ihåg att ställa tillbaka klockan en timme i natt! Och tänk gärna på mig, jag slutar den tiden.

Nu över till sporten. Imorgon avgörs guldstriden i Allsvenskan, och jag får se om mitt tips går hem. För någon månad sen, när jag började ana att mina älsklingar -förra årets vinnare- inte skulle kunna upprepa succén, lämnade jag IFK som mest troliga slutsegrare. Jag är mycket glad att AIK inte vinner, men jag ser helst att inget Stockholmslag gör det. Vidare läste jag idag i DN (på pdf eftersom jag än en gång blivit bestulen, kanske, på den faktiska tidningen) att en rysk tennisspelare dömts att böta en massa pengar då man har sett onaturliga matchutvecklingar (nåt sånt) i hans senaste matcher. Han har helt enkelt spelat konstigt, och förlorat på konstiga sätt. Tänk vad svårt det måste vara att upptäcka något sådant, och också få igenom det till en dom. Slutligen såg jag precis reklamen för Hockeykväll, Wikegård och Lehmann levererar hockeyklyschor och min favorit blev "man kan inte åka runt och fylla år", eller något liknande. Jag förstår faktiskt vad de menar, men det är ju sjukt roligt.

Och så kommer här Mård med vädret. Det är kallt. Det blåser så att jag höll på att blåsa bort när jag kämpade mig till Apoteket tidigare, och jag tror att jag och min cykel kommer få en jävla resa till jobbet. Ska jobba kvällen/natten. Det ska bli skönt. Och mätt ska jag bli.

Det var allt för idag, det blir nog ingen senare rapport eftersom jag inte kommer vara hemma, så ni får hålla er ända till söndagens sändning. Eller skrivning. Nåt sånt. Tack för att ni lyssnade. Eller läste. Nåt sånt.

Nähe du!

Nej, jag väljer mina strider, och den här får vänta ett tag till. Luften gick nog inte ur mig, jag tog bara ett steg bakåt och log litegrann. Har haft en sjukligt effektiv dag, AU och sedan styrelsemöte, båda så fruktsamma och nyttiga att jag känner mig stolt. Mycket. Jag är nöjd med min dag, min insats, och överlag hur det ser ut nu. Bekvämt.

Har läst tidningen, och tittat på sporten. Fått i mig mat, några Lindt-rutor och en massa mjölk. Har nog inget mer att ge, alla ord har använts, all energi och all hjärnkapacitet har gått åt. Skulle gärna vilja skriva något här, skriva något till er, för mig, från mig, men det finns inget. När jag känner efter finns det ingenting som knackar på. Kanske i bröstkorgen, men jag orkar inte lyssna efter, känna efter, eller starta en dialog. Vi har inget att prata om just nu, vi har inget gemensamt uppdrag. Vi ska bara sova och låta helgen komma och svepa mig bort. Till NH, på middag, och sen kanske till NH igen. Först ska jag bara ha ett möte. Såklart. Och så lite skola kanske.

To my brain, with love...

Det blev plötsligt tomt. Jag gav upp. Är kanske redo för kamp imorgon, men all den ilskan jag nyss kände försvann plötsligt. Står jag över det? Choose your battles. Jag försöker övertyga mig själv att jag gör det för allas skull, men det är kanske bara för min? För mitt eget ego? Jag ska försöka sansa mig ett tag, bygga upp det på fakta, inte göra det personligt. Men är inte saker i mitt liv personliga?

K skrev igår på msn. Att bollen låg hos mig. Så jag ringde idag; vi pratade ett tag, bara allmänt, lite trevande och tåtrippande. Det gick bra. Sen skrev han detta på msn. "hej, tänkte bara säja att det var trevligt att prata med dig och jag gör det gärna igen snart.. om du vill prata något om vårat förhållande nu när vi fått lite perspektiv på det så är jag up for it. Kanske kan vara skönt. Blev ju lite 'casual' bara nu. ta hand om sig." Katharsis if you please? Det är så jävla dags nu? Jag blev småaktig och vägrar ge honom det. Jag slet som en jävla idiot i tre år. Jag behöver inga fler perspektiv. Jag behöver komma över en feg människa som inte vågade stå för vem han var. Jag vill absolut inte göra något lättare för dig nu. Jag vill vänta till dess att det kan hjälpa mig.

Ilskan kommer tillbaka igen. Det gör nästan ont i ryggen. Menschliches, Allzumenschliches.

Jag har många möten. Det tär på min hjärna lite, måste lära mig att släppa dem i mellan gångerna, men det är fortfarande roligt, det ger mig mycket. Har inte fått någon tydlig vision om föreläsningen än, men det kommer. Jag vet att det kommer. Jag och min hjärna. Det börjar lika en kärleksrelation. Lite love/hate, men ändå vet jag alltid att jag kan lita på den. Den levererar. Den är trygg. Beter jag mig väl så är den snäll tillbaka. Jag ska bara sova och äta så fixar den resten. To my brain, with love...

A relentless chase for sheep

Det spelar ingen roll hur utvilad man känner sig efter helgen om man ändå inte kan sova de två följande nätterna. Har sovit nu på morgonen, bättre sent än aldrig kan man tycka, men även om aldrig inte är ett alternativ så kan jag inte leva på detta sätt. Får gå upp de följande morgnarna även om jag inte sovit nåt och hoppas på att jag kan pressa in kroppen i en rytm som den själv inte alls vill ha. Pressa den till att somna någon jävla gång även om jag inte kan slappna av. Förhoppningsvis kommer jag vara så utmattad att det går.

Min bror tipsade om Sage Francis, och idag är det följaktligen han som gäller. Har även hittat vad brodern ska ägna sin framtid åt: syntes av kolhydratstrukturer. Jag vet inte vad det innebär, men det känns bra att kunna svara något på den konstanta frågan om vad han ska göra på Irland.

Dricker te nu. Ska läsa tidningen och förbereda mig för möte sen. Det känns som att den här dagen redan är förbi.

"Hur många rutor...?"

Det blev fem. Karl Fazer. Jag tror att det räcker.

Lyssnade på P3 soul när jag åkte hem från jobbet igår, och hann med en hop med låtar av Wiley och Dizzee Rascal. Inte vanligtvis min kopp te säger du? Nej, det har du rätt i, men jag är inte den som är den. Så idag har jag varvat "Cause I now how I feel about you now" (som satt sig hårdare än knäck i kastrullen på julafton) med "Where's da G's" som igår fick mig att hoppa runt på bussen och digga sådär med huvudet som alla skallar faktiskt gör. Grime ska nåt tydligen kallas. Jag vet knappt vad det betyder, but I like it. Min bror gick loss och skickade låten nedan till mig. Faiblessen har säkert gått över till imorn, men börjar jag kalla er för niggas and hoes är det dags att ta ned mig på jorden igen.

Ah, les contrastes, les contrastes

Några minuter efter att jag postat förra inlägget kommer Mustasch's nya låt "Bring me everyone", nummer 25 på Digilistan idag. Den inleds med raderna
"I hate to be in love
I don't like being fine
When I'm at worst
Is when I really feel alive
And I can't stand to see
You happy people smile"

Kontrasten är frapperande! (det blev f.ö. te istället för kaffe nu, kändes mer passande)

"Cause I know how I feel about you now"

Sugababes nya hit måste vara det käckaste man kan höra just nu. Jag är pigg och vaken sen halv elva, utvilad och mätt, har handlat på ICA redan och ska snart koka mig kaffe. Lyssnar på Digilistan min söndagstradition trogen, och jag minns inte senast jag hade möjlighet att faktiskt ägna två timmar åt det.

Alla ord vill ut nu. Jag har ingen hejd. Vet inte varför det plötsligt känns bättre; jag har kanske släppt några bitar genom att säga det högt? Jag sitter och känner mig lite nöjd, och det är mycket ovanligt.

"When a man loves a woman" spelades när jag var på ICA. Tänk att ha det där, den stora självuppoffrande fantastiska världsomvälvande kärleken. Att låta hela livet ta sin utgångspunkt i att man älskar. Jag har ingen möjlighet till det nu. Jag vet heller inte how I feel about you men jag börjar nog komma fram till det. Börjar få ihop det. Så nu vill orden ut. Så nu slappnar jag av och upptäcker att jag sitter och är lite nöjd. Jag gör det utan att tänka på det. Luktar gott gör jag också.

"Man blir ledsen, besviken och förbannad" III

Ja. Det har snöat. En dag senare än förra året. Det ligger inte kvar på marken, och var över på kanske en halvtimme, men ändå; det har snöat. Jag blev skitförbannad och är det fortfarande. Måste ställa in mig mentalt på denna annalkande istid, men jag är inte redo alls. Hur ska man vara det efter en vår som aldrig kom, en sommar som var ett skämt, och en höst som varade alldeles för kort tid?

Både min hjärna och min kropp upplever just nu hur otroligt härligt det är att inte vara bakis, alls. Jag var med på förfest igår, första gången nykter på I don't know how long, och drog mig mot hooden när sällskapet skulle ut på punk-karaoke. Det hade inte varit värt inträdet, skrän och fulla människor gör sig bäst i sällskap av likasinnade och nån sån var jag inte. Sprang till bussen, missade den, men fick skjuts av världens snällaste taxichaufför som tyckte synd om mig, och skulle till min gata!

Natten avslutades med att jag drack te, i nästan alla bemärkelser, och jag finner mig själv än en gång tänkandes på engelska i tid och otid. Min hjärna är lättpåverkad. Jag kom hem mycket sent, men känner mig ändå utvilad. Nu ska jag äta och sen åka till jobbet. Det ska bli kul, ha!

Edit 13.00: Det snöar igen, det kommer nog hålla på så här nu gissar jag...

Down with the underground

Ett tag hängde jag med i undergroundscenen i Umeå. I en kvart eller så. Började få koll, några kontakter och knew the places to be. Nu är jag lost som en kantarell i en snödriva (samt skrynklig och kall) och har helt missat att det är ihopslängt ett schysst event imorn. Likaså har jag missat eventet som är om två veckor, och en massa annat som händer.

Jag måste ha en agent som säger åt mig att det är dags att vässa pennan och ta fram spiralblocket, nån inifrån, ett kid som är down with the underground. Jag är helt klart för gammal, för långt bort i från, och kanske för mycket tjej. Eller så tillhör jag etablissemanget? Jag är kanske kulturelit i någons ögon? Det vore hysteriskt. Sen kommer jag bli stämplad som kulturvänster. Vad som följer efter det får motsatsen utvisa.

Senast jag var på Verket hade jag ont i en vecka efteråt. Vi får se hur morgondagen artar sig.

Med arlakon på bröstet

Jag är ledig. Jag är helt otroligt värdelös på att vara det. Jag har fixat och donat hela eftermiddagen med möten som ska organiseras, viktiga papper som ska läsas, saker som ska tyckas och planer som ska planeras. Vidare har jag haft det sista undervisningsmomentet på delkursen, sista uppgiften har nagelfarits, och nu sitter jag här. Iklädd den krympta vita tröjan prydd med den röda arlakon på bröstet, och vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig stressad hela tiden, det är som att jag tror att jag borde göra något, jag lyfts framåt om och om igen i både tanke och kropp, på väg mot något påhittat, för jag kan helt enkelt inte förstå att jag inte har något att göra. Inget som ligger över mig. Ingenting just nu.

Har resultatlöst sökt efter Henrik Strömblads mail på Viasats hemsida. Det är omöjligt att få tag på karln, så om du googlar dig själv, käre kommentator, och hamnar här, var vänlig kommentera eller skicka ett mail så vi kan diskutera saken. Journalist á journalist. Jag är fortfarande skitsur över utbrottet. Eller så söker jag efter något att göra.

Jag ska jobba i helgen, och det är riktiga lyxpass. Mat får jag också. Och en slant att köpa godis för. Guld, som man brukar säga. Nykterheten ska svepa sitt kristallklara skimmer runt mig, och jag ska återfödas som en bättre människa efter helgen.

Det hugger till i ryggen ibland fortfarande. Hade jag haft ett badkar hade jag lagt mig i det och inte gått upp förrän jag var helt relaxad (och antagligen rödflammig och uppluckrad), men vad gör man utan badkar? Jag har druckit te och läst tidningen. Ätit en muffin och bokat tvättid. Skulle nog behöva en ansiktsmassage. Det gör ont i kindben och käkar. Stänga av datorn har jag hört ska vara en bra start. Ska prova det en dag.

Bakåt, framåt

Det gör ont i ryggen igen. Uppe, under revbenen, på baksidan av hjärtat. Det gör ont. Jag har haft ont i framsidan till och från under dagen, och ännu inte kunnat slappna av tillräckligt. Det är som om nån tryckt in en sten där, på högkant, som ska sitta ovanpå revbenen. Den blir större och ibland mindre. Den bör försvinna så att jag kan sova sen.

Det har ändå gått framåt idag. Mycket. Jag har saker att arbeta med, och det känns faktiskt spännande. Manifestet är inne, nästan sex förvirrade sidor. Imorgon kommer jag märka om de är så förvirrade eller inte. På måndag börjar nya kursen. Jag ser inte alls fram emot det. Jag är nog nästan rädd för det.

Samtidigt gör Nordirland mål på Råsunda.
"Vilket mål, vilket mål!" Skriker Glenn Hysén.
"Ja vilket helvete att han gör mål där!" Skriker Henrik Strömblad.
God journalistik? Gränsen för sportjournalisterna har successivt flyttats, och här nåddes nog min gräns. Svär inte när motståndarna gör ett fint mål. Svär inte. Acceptera att de gör ett mål när Sverige klantar sig. Glenn har rätt, det var ett riktigt fint mål. Och för helvete, svär inte.

Lååångsamt lååångsamt

Jag gör i princip allt annat, och det samtidigt. Kollar mailen nåt så otroligt ofta, och likaså Fejan. Jag satte ut annons om mitt lilla krypin för några timmar sen, mest för att sondera terrängen lite och hoppas på att det kanske finns nån som redan nu vet att den vill bo här i januari. Har fått fyra svar på bara några få timmar. Jag tror att det kommer lösa sig på något sätt i alla fall. På Fejan händer det inte mycket just nu. Åtminstone inte det jag vill ska hända.

Har pratat med min bror lite. Han är rolig. Det börjar kännas nu att han ska flytta. Jag är rädd, och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Han måste ju få flytta, och egentligen kommer det inte få så stor praktisk betydelse, det är ju inte så att vi hälsar på varandra då och då, vi ses mest hemma på sommaren och julen. Men, han är min enda bror. Den enda jag har. Någon som jag växt upp med. Någon som känner mig mer än vad jag kan tro, någon som jag vet vem han är oavsett hur livet ser ut. Någon som är jag. Han är jag lika mycket som jag är han. Tänk om han försvinner? Försvinner jag också då? Det måste vara fruktansvärt för våra föräldrar att släppa taget om oss, man gör det såklart successivt, men deras känslor måste säkert vara mer påtagliga. "Jag har skapat den här människan, och så tänker hon/han flytta!" Att bli mamma är inte direkt något jag längtar efter, eller ens funderar på, men med den rollen kommer man antagligen att förstå sina föräldrar mycket bättre. Det är så dags då...

Det jag egentligen bör göra just nu är att skriva klart sista examinationsuppgiften för den här delkursen. Den är lätt abstrakt, och min hjärna har inte lagt ned nog med energi i frågan för att bara kunna släppa loss och skriva fritt. Jag ska sätta mig och tänka lite nu, sedan sova på saken, och hoppas att snilleblixtarna har mognat när jag imorgon slår upp mina blå. Ibland får jag faktiskt snilleblixtar. Det är spännande. Tänk vad man har inom sig.

Frimurare? Bastuklubb? Korplag? Piratpartikonvent?

Det kryllar av dem utanför fönstret. Kryllar. Unga män (pojkar) i grå overaller med märken på, nästan alla av dem är cykelburna (pojkarna alltså). De har parkerat sina åkdon i en fin rad längs med vägen, och ska nu ned i bastun gissar jag, för att dricka öl och göra sånt som pojkar i grå overaller gör när de träffas. Vad kan det vara? Vad står det grå för? Jag är förbryllad men hyser en förbjuden längtan att smyga ned för källartrappen för att undersöka, och kanske till och med deltaga. Tillåter de flickor i sitt sällskap? Skulle jag kunna vara en av dem? De har öl i handen, några av dem kryper upp ibland för att ta sig en rök. En stor del av dem saknar märken helt märker jag nu, är de kanske nya i sällskapet? Är det dags för initieringsrit? Det finns redan en flicka bland dem, kort med långt ljusbrunt hår. Någon sätter sig i en kundvagn modell mindre och så beger sig hela gänget härifrån, ut på äventyr. Äventyr med öl i hand och overall på kroppen. Jag har en känsla av att detta inte är det sista jag kommer att se av denna grå och homogena massa idag.

...jag har även ny mobil

Jag har kommit hem. Världen var så vacker när jag flög. Små små ljus som formade en verklighet för många många människor. Att flyga ovanför er i mörkret gjorde mig nästan glad. Ja, glad. Jag log och tittade ned, ja ned, och tänkte att det finns hopp. Det var fint; det svarta med vita och gula ljus, och mitt leende. Tror jag.

Mamma kom till Uppsala i lördags under dagen. Vi pratar så mycket nu. Jag saknar mamma. Blev lite ledsen när hon åkte.

Jag har träffat alla jag ville träffa i helgen. Allihop. Ni är mina finaste vänner, och även om jag är sjukt nöjd med min ensamhet på mina 20 kvadrat just nu så är det tråkigt att ni är långt bort. Det vore roligt om ni var tillgängliga lite oftare, men det finns tillfälle för det i vår. Jag undrar bara vad jag kommer lämna. Det vet jag inte än, och det är inte så lång tid kvar att ta reda på det. Men jag känner det redan. Något som kanske kunde ha varit.

Tu me manques

"...får man inte göra, inte bra, ompapa"

Jag skrev igår under the influence of vin och öl. Det har aldrig hänt tidigare, tror jag, och ska aldrig mer upprepas, tror jag. Ville bara dela nyheten med er, och kände mig nödgad att skriva nåt då jag lämnat en monumental cliffhanger efter mig.

Imorn ska jag dit, de finns på söder och jag har tittat på karta. Jag ska kanske träffa kusin, om hon har tid, sen bär det av till Uppsala för våfflor.

Igår var det trevligt, mycket trevligt. Bra middag, bra sällskap, bra på NH med dans och öl, och så fick jag pussas lite med E innan det var dags att gå hem. Vi har skurit ned på kontakten, men inte slutat träffas helt. Var på bio i augusti, Die Hard 4.0 är bättre än vad man kan tro, och har setts lite i september. Fick igår ännu en gång frågan om varför vi inte bara blir tillsammans, förstår att det kanske verkar lite konstigt att vi inte är det när man ser oss, men det är något som saknas. Det där lilla extra. Det där som gör att man tänker på någon en hel dag utan att riktigt vara medveten om det. Eller så är han kanske för trygg. För tillgänglig. Det kan vara så, men det är fortfarande något som saknas. Något som man inte vet att man letat efter förrän det fastnar i bröstkorgen.

Nytt

De sa ja. Ska träffa dem på fredag, men, de sa ja. De sa ja.

Jag har varit funktionär idag, jag har varit på middag på kvällen (så jävla gratis) och sen var vi på NH. Det var trevligt. Vi dansade. Billig öl. E var där.

Nu ska jag och sällskapet sova (hon är bara ett besök...). Imorn är ännu en dag som kommer gå snabbt. I helgen blir det Uppsala. Ja jävlar, Uppsala.

...ännu värre

Blev nu otipsad om att välja mitt backupalternativ. Den existentiella krisen är maximal, och Albinonis adagio passar snarare som tema. Helvete. Ja, nu svor jag också. Så stor kris är det.

Judgement day

(Föreställ er någon typ av filmmusik, exempelvis temat till Hajen)
Imorgon kommer jag få ett samtal från chefredaktören på en tidskrift som är högst intressant. Jag pratade med honom idag, igen, och han ville ha en längre text av mig (hittills har jag skickat några kortare exempel.) Imorgon ska de ha möte om vem deras praktikant blir, och det är efter det som samtalet ska komma. Samtalet som bestämmer min framtid. Slutet är nära.

På spaning efter den tid som flytt

Det är först nu som jag slappnar av. Nu har jag en sekund över, en hel kväll faktiskt. Gick upp tidigt i fredags och skrev klart sista examinationsuppgiften, efter seminariet försökte jag sova men det gick ungefär lika bra som på natten. Jobbade mellan 17 och 03, första passet på två månader. Gick bra. Jag är nöjd. Det gör ont i kroppen, mina sköra akademikerhänder fick ta en massa stryk, och mina fotknölar syns inte. De var röda och uppsvällda igår, och idag täcks de av maffiga blåmärken. Men kroppen är glad ändå, det var skönt att slita. På lördagen var det dags igen, men med förändringen att det var ett kort pass och att engelsmannen jobbade i köket. Jag har bestämt mig för att välja mina strider, och eftersom det inte var något problem att arbeta tillsammans låter jag nu allt bero. Han överkompenserade i början med att vara trevlig, men det kändes ändå okej. Blev en Hövels för dricksen. Det är som en pint kärlek.

Efter tidtabellsmissar och ihopstressad göra sig i ordning- ritual befann jag mig än en gång på fysikgränd. Till denna var jag vinprovidern (Lindemans kan rekommenderas). Kvällens mål var en fest på andra sidan campus, och den syn som mötte mig när vi öppnade lägenhetsdörren kommer jag aldrig att glömma. Man vande sig vi de nakna överkropparna efter ett tag, men jag undrar vad som krävs för att jag själv skulle slänga trasorna och shaka loss? Väste till mitt manliga sällskap "If you leave me, I will kill you", så det gjorde han inte. Det kvinnliga sällskapet såg jag stötvis, hon är den mest sociala människa jag träffat, och jag var inte alls upplagd för att hänga med i hennes umgängestempo. Ser fram emot nästa festtillfälle, då ska jag vara laddad och inställd på "orgie-mode", minst. På vägen hem hamnade vi bland löven under ett träd i hooden. Det var mycket vackert och rekommenderas också. Man ser ju sällan träden underifrån.

Sen sov jag. Sov sov sov. Det har inte blivit så mycket sovande den senaste veckan. Nu är det dags att läsa klart kompendiet, tre texter på engelska, innan det blir måndag och nytt seminarium. Jag vill mest dricka kaffe och krypa in under en filt för det är så kallt här. Men mest av allt vill jag hångla med någon.

Fejan/Nyllet

Beroendet vissa har utvecklat är såklart inte hälsosamt, det sprider sig som en löpeld, men jag ser nu snabbt fördelarna. Det gör sitt jobb. Jag spenderade gårdagskvällen med att plugga, och skriva långa meddelanden till en kille jag gick i mellanstadiet med. Mellanstadiet. Höll på att ramla av stolen när jag såg hans kort. Den söta, men gängliga killen hade blivit ett helt hus. Ett helt hus! Han jobbar som brandman och tränar tydligen en massa, men varje gång jag tittar på kortet blir jag lite rädd. Är det verkligen han?

Jag bestämde mig tidigare under onsdagen att vara den större människan, och skrev till en av mina bästa vänner från samma period. Det har blivit ett glatt återseende, och jag kan inte låta bli att fundera om detta är ett av få sätt för oss att faktiskt ta kontakt igen. Vi hade kunnat träffas på ICA när jag är hemma över julen, både jag och killen och tjejen som var min bästa vän, men vad hade det blivit av det? Vi hade antagligen hälsat, men mer då? Vidare hade vi kanske kunnat råka stöta på varandra ute någon gång, men det ska krävas mycket för att man på offentlig plats går fram till någon man inte pratat med sen förra millenniet (!) och avslappnat inleder en konversation om hur livet är. Jag är jätteglad att Nyllet finns. Det gör livet som by-utvandrare lite lättare. Och det ger oss en chans att möta dem vi aldrig trodde att vi skulle möta igen, för när väl första steget är taget så välkomnas man med öppna armar. Det är en häftig känsla.

Istället för musik; förvirring

Jag fick ingen DN idag. Det är få saker som förstör min världsbild och hela min dagliga livsföring som avsaknaden av dagstidning. Det renderade i försök att läsa på internet, något jag annars undviker och tycker mycket illa om då jag aldrig får den överblick som automatiskt kommer med papperstidningen. Det känns alltid som att jag missat något. Det skaver en massa, jag går runt och känner mig otillfredsställd, men det kompenseras lite av att jag hittade tillbaka till Strages lista.

Han räknar ned "De 100 största rockögonblicken på youtube", och nummer 92 är Gaahl ifrån Gorgoroth. Det är två videos, och den förstas inledande trettiotvå sekunder gjorde att jag skrattade så jag grät. Den andras avslutande minuter är lika roliga, och beskrivs på ett bra sätt på sidan av Daniel Josefsson från Close-Up. Läs först, titta sen. Förundras av den hjärna som sitter i Gaahl (som egentligen heter Kristian, såklart, de heter alla Kristian) och fundera över varför just Norge alstrat fram män av denna sort, om inte ett unikt fenomen så var de i alla fall först med det.

Ömsa

Trött. Ont i kroppen. Har spänt mig och nu känns det i axlar och nacke. Mår illa inuti. Och utanpå. Det sitter i halsen och i huden. I svalget, i magen.

Jag luktar vitlök. Vet inte om jag är mätt eller hungrig, men ätit har jag. Flera gånger.

Postade ansökan i dag till stället jag helst vill vara på. Ovant att använda brevlåda. Ska maila dem imorgon också och förvarna att mina arbetsprover kommer under dagen. Fick mail i morse från ett annat ställe som var intresserade, men som inte kunde lova att de skulle ge den fullständiga erfarenheten som en praktik ska ge, på grund av tajt ekonomi och organisationens utseende. De sysslar inte bara med tidskriften utan också föreläsningar och annat.

Det går ganska bra att inte tänka på någon. Någon alls. Ibland hoppar hjärtat till, kroppen blir alldeles varm, men sen går det över. Jag skakar av mig det, förnekar att det ska finnas någon substans i känslan och suckar lite. Biter ihop. Till helgen ska jag jobba. Långt pass på fredag, från eftermiddagen till dess att natten blivit lördag och även de som varit ute och festat är hemma och sover. Ska ta dagpasset på lördag, och sen vet jag inte. Funderar på att återgälda vinflaskorna, eller bara bli meddragen på något. Hänryckt. Hänförd. Det vore något.

Vill nästan krypa ur skinnet. Tror att för mycket ligger i startgroparna, och för mycket har avslutats. Hittar inget mellanting. Bara ytterligheter. Snart hinner jag ifatt.

Bra Lars, bra

Man ska inte tänka "bara fem minuter till, jag klarar mig utan snooze". Det gör jag inte. Jag missade morgonens föreläsning, försöker nu smälla i mig både frukost och lunch inom loppet av en timme samtidigt som jag funderar på vad jag ska fråga när jag gör min hittills ytterst oförberedda intervju som äger rum klockan 13.

Jag är inte speciellt hungrig, jag är inte speciellt laddad. Men kaffet är kokat i alla fall. I eftermiddag är det årsmöte, till dess borde jag ha kommit igång.

Déjà vu all over again

Jag finner inga ord. Vet inte var jag ska börja. Orkar inte känna efter. Om en och en halv timme ska jag vara på stan, uppklädd och sminkad och redo för sittning. Min första i Umeå. Jag ska hålla mitt första tal i egenskap av mitt ämbete, jag ska ha på mig min finaste kjol för första gången i år. Jag har nu fått i mig mat och ska tvätta bort mascaran som blandats med salt i mitt ansikte. Jag ska trippa iväg på mina älskade klackar och lämna bekymren i asfalten när jag går. De kommer ha letat sig tillbaka hem till mig i natt, men må så vara; bara de lämnar mig i fred under kvällen.

En dag kommer det vara värt det. Till dess försöker jag. Och ger inte upp. Utan att jag förstår hur jag orkar.

Intet/Mångalen

Intet jobbat, intet pluggat, intet shoppat. Intet steg framåt taget.

Idag har jag betalat mina räkningar. I tisdags när jag skulle gå loss på stadens butiker köpte jag te. Punkt. Jag och Mo hamnade på tidningen och träffade cheferna, gick sedan till restaurangen och träffade chefen. Sen drack vi öl. Igår pluggade jag. Fastnade i ett strömavbrott som släckte ned hela tolvan och hela fjorton, men efter en timme skådade vi åter ljuset. Jag somnade efter 03 i morse, snurrade runt runt runt och kom ingen vart i timmar innan. Fem dylika senare vaknade jag. I skolan idag tänkte jag snett. Eller om det var igår när jag läste. Det blev i alla fall inte som det skulle, och jag vet inte riktigt vad som händer med min hjärna. Nattens fullmåne får ta skulden för sömnbristen. Men mer då? Vad är det som håller mig tillbaka? Den jagande mården har stannat upp. Läsa kan jag, men jag litar inte på att jag förstår till fullo. Skriva kan jag knappt. Inte det jag borde. Att jag inte kan shoppa förvånar mig inte, nya tag imorn, med siktet inställt på saker jag behöver borde jag kunna lyckas med något.

Jag har det inte i mig nu. Jag kan inte slänga mig ut och hoppas på det bästa. Men ett pyttesteg ned från tröskeln? Jag gör det nog utan att märka det. Små små steg. Liten liten Mård.

När klockan slår tolv...

	07-09-25	LÖN	2 798,00
	07-09-25	LÖN	910,00
	07-09-25	CSN	7 364,00

Så jävla härligt! Här ska det shoppas!

Sudda sudda sudda

Nej, jag står inte ut med att ha inlägget nedan som mitt senaste. Kaffet kokas, jag har tagit mig samman.

I fredags blev jag bjuden vin från en flaska som blev till två, av en främling som jag ändå kände. Spännande. Vi hamnade på korridorsfest när natten blivit lördag och träffade en mycket disparat blandning människor. Höjdpunkten var en finstämd "Smelly cat" och en amerikans försök att ragga på en svenska, på svenska. "Titta på stjärnorna" lät som titta på "Titta på Tjernobyl".

Igår sov jag mest. Såg "Elektra" på tv som fått oförtjänt dålig kritik. Jennifer Garner som slåss och är svår och sammanbiten, plus Luka från Cityakuten och massa ninjande asiater är utmärkt lördagsunderhållning.

Idag har jag lyssnat på Digilistan, hamnade plötsligt i en åldersmässig gråzon då en upphottad Pandora-hit spelades, men i övrigt inget intressant. Bruce Springsteen fyller år idag, kan meddelas i alla fall. Nu ska jag plugga och njuta av en fullskalig söndag utan baksmälla eller kebabsuktan. Highlife Mårdstyle.

Hon/han

Hur FAN kunde du vara otrogen? Hur FAN kunde du lämna mig? Jag som älskade dig. Jag som älskade dig så mycket. Jag som älskade dig så mycket att jag uppoffrat halva mig för dig. Jag som älskade dig så mycket att jag ville leva med dig. Jag som älskade dig så mycket att jag inte visste hur man åt utan dig, sov utan dig, andades utan dig. Hur i HELVETE kunde du tro att du fick göra så mot mig?

Det har gått över ett år nu. Jag upplever sorgen och chocken igen genom Winnerbäck och Miss Li. Det går nog över så fort det kommer en ny låt på radion. Jag är lite förvånad själv över min reaktion. Man ska tydligen inte underskatta kraften av själsliga ärr. Men kaffe läker det mesta idag, så var det inte för ett år sen.

Flykten från hönsgården

Det pågår ett eurodisco i lägenheten ovanför mig. Jag har nu tvättat färdigt, så jag kan fly till Fysikgränd istället. Mycket välkommet. Handlade på ICA idag så mitt konto består av 58 kronor. Jag ska få vin på Fysikgränd. Också mycket välkommet. Det springer runt ett barn i korridoren. Undrar om han gillar studenthelg-stilen?

Trevlig helg people!

"Tänk inte på rosa elefanter!"

Vad tänker du på? Rosa elefanter? Jaha, det var märkligt. Jag försöker, aktivt, att inte tänka, att inte höra av mig, på och till honom. Eller honom. På honom som gör att det skär. På honom som gör att jag vill springa. Till. Och från. Det aktiva gör att jag tänker på det. På allt jag inte bör tänka på. Jag motar bort impulser hela tiden; det är så lätt att bara klicka upp en ruta på msn, så lätt att bara slänga iväg ett sms, så lätt att ringa. Som så många gånger förr. Och sen skulle jag sitta där. Utan att veta vad jag skulle göra, vad jag skulle säga. Vilken ände börjar man i? Tror jag att nåt är lätt, eller blir lätt? Tror jag att jag förstår mig själv?

Jag ska fortsätta tänka på rosa elefanter, bita ihop om och om igen, och kanske fantisera ihop nåt som jag får tänka på istället. Leonardo di Caprio. He's a keeper. Helt ofarlig och otroligt abstrakt. Han får bli mina drömmars man.

På bottenvåningen

Jag läser. Spenderade mitten av dagen, 11-13.30 på hoodens café med ett sällskap som liksom jag inte kunde sluta prata. Det kändes som början på något. Jag förvånas över hur olika vi är på papperet; hon moderat och religiös, jag varken eller. Men vi har många beröringspunkter och gick båda igång på ett gemensamt bokprojekt. En vacker dag. Efter tre koppar kaffe flög jag hem, flög runt i tvättstugan och sen vitt och brett på internet. Nu har jag börjat plugga, kommit halvvägs till morgondagens seminarium och känner mig rätt nöjd. Jag läser, aktivt.

Jag tittar genom persiennerna på folk som går och cyklar förbi, många ser så hurtiga ut, men de tittar konstigt på mig. Jag tittar nyfiket tillbaka. Håret är i vägen när jag läser, när jag lever, men knut och svans tär på stråna, så det blev Björn Borg-frisyr. Mitt breda bruna hårband skänker mig ingen stor snygghet, men det är inte därför jag är här, så jag tittar tillbaka in i blickarna. Öppnar ögonen lite extra. "Räds mig inte, det är av rent ergonomiska skäl jag ser ut så här!"

Så har jag det idag. Varken mer eller mindre. Snart är det helg och mitt konto innehåller 214 kronor. Jag kommer umgås med mig själv imorgon.

Säter i bilder, augusti

Trädgårdsgolvet. Sommarens frukostplats.

Sköldpaddor. Istället för pälsdjur.

Bitar av grönskan.

Fjäril. Mamma ville ha kort på den.

Johan på stammisfiket, MA's, som saknar sin like i övriga Sverige.

Light-rubbning av mina cirklar

Jag har ingen mjölk. Jag vet inte när det senast hände.

Har mailat några stycken, pratat med en på Ordfront som var så otroligt trevlig att jag genast vill åka dit, men absolut inte fått tag på Luleå, ironiskt nog.

Har inga planer till helgen, vilket känns skönt. Moa ringde och försökte skapa några, nåt kommer vi att göra, men inget stort och dyrt hoppas jag. Nästa helg blir det stort och dyrt X 2.

Att jag diskade igår medförde att jag idag kunde leva mitt liv som en vanlig människa som tar kopp och tallrik och sånt ifrån en kökshylla och inte måste diska innan jag ska laga mat eller dricka kaffe. Det är kanske så man ska ha det?

Jag måste köpa mjölk nu. Vissa rubbningar är hälsosamma, men att vara utan mjölk vet jag inte hur man gör.

Börja

Jag sitter och försöker börja. På slutet. Att jag ser det som slutet är nog anledningen till att det inte går att börja. Jag vet inte om jag kommer bli knäpp. Ge upp. Gå in i nån liten vägg och helt sonika stanna i den ett tag.

Jag gör pressokaffe. Lukten sprider sig snabbt på mina få kvadrat. Fick nyligen programmet för höstens föreläsningar på forskningsarkivet skickat till mig. Fyra stycken hittills, min är nummer tre. Ännu kan jag inte vara stolt och nöjd, jag måste arbeta med den stora texten först, planera PP-presentation och åka till Uppsala. Vilket datum passar er bäst? Första, andra eller tredje helgen i oktober? Ring och rösta! (eller skriv här)

Har blivit lite rädd för framtiden. Trodde inte att det skulle bli så, trodde att jag skulle hugga tag i den med allt jag hade och virvla bort med höstvinden. Men det går inte. Jag sitter här och kan inte börja. Tänk om ingen vill ha mig? Tänk om de faktiskt vill ha mig?

Jag ringer Luleå. Det är en bra början. Inte helt rätt, men ändå inte helt fel heller. Nu är kaffet klart.

Pro et con

Ska jag göra en lista? Erika tyckte det. Förr var det mitt sätt att organisera världen, hjärnan. Sällan känslor. Att släppa känslorna fria och ta dem på allvar gör man genom att säga dem högt. Jag har gjort det nu, börjat. Detta är nog ett tillfälle då både listor och känslor göra sig besvär. All bevisföring måste fram, analyseras och reflekteras över. Jag måste också komma ett steg vidare; om jag väljer ett av två, vad gör jag när jag väljer? Vad skapar jag då? Vad väljer jag bort? Vem gör jag mig till?

Potatis kräva dessa tankar. Jag återkommer. Men nu är det sagt och kan aldrig tas tillbaka. Under tiden; var skulle ni vilja spendera våren? Stockholm eller Umeå? Bygga vidare på något eller riva upp igen? Vara i rörelse eller vila ett tag?

Lyckans ost

Jag tycks ha tappat mitt humör. Arbetsdagen blev en riktig arbetsdag, jag har producerat och stampat lite avtryck, läst saker jag redan hade kunskap om, lett möte och fattat beslut. All energi jag hade gick nog åt. Jag har gjort matlåda på kvällen, duschat och drömt. Ibland svindlar jag till för en stund när jag tror att jag kanske skulle kunna vara kvar här. Bo i Umeå, söka praktik och leva här. Leva. Är jag för bekväm? Lat? Jag vågar nog inte försöka. I alla fall inte idag, och då skapar jag back-up planer. Men nöja sig? Mig? Det låter inte rimligt.

En tunn bok har kommit till min brevlåda. Hittills har jag bara läst dedikationen. Det är spännande att få någon annans ord med posten. Det är nog så posten ska fungera.

Snart ska jag bädda rent, lägga mig i sängen och titta i taket. Andas ut, känna efter, och sedan släppa måndagen. Bra idag var osten. Allerum är så god. Jag blir lycklig av min ost.

Bloody sunday

Bakis. Har inte fått nåt vettigt gjort efter att recensionen skickades in i morse. Ont i nacken, alldeles självförvållat, de dubbla baskaggarna får mig precis dit de vill. Tråkigt utan Anders. Tyst här. Jag är tyst.

Försöker att inte höra av mig till "honom" som dykt upp igen, efter att jag kom tillbaka från Italien hörde han av sig. Han försöker. Ångrar sig. Förundras över att jag ens pratar med honom. Saknar mig. Jag saknar honom också, anstränger mig för att inte tänka på honom; allt kommer till mig så snabbt igen. Tänker istället på arbetsveckan som börjar. Föreläsningar, seminarier, möten, läsa litteratur.

Försök inte få mig att vara den du vill att jag ska vara. Mitt tålamod försvinner. Mina ord försvinner.

Nietzsche is my co-pilot

I min lilla brevlåda låg idag förutom reklam och en räkning ett mjukt paket. Jag älskar mjuka paket. I mjuka paket ligger kläder. Frimärkena avslöjade avsändaren: de var Holländska. Det skickade var en jättefin t-shirt med ett tecknat tryck av min favoritmustasch. Han bar de karaktäristiska "flyga öppet-plan glasögonen" och en smal halsduk som fladdrade i vinden. Jag ska bära tröjan med stolthet imorn. Jag är så glad, och det är alldeles oförtjänt!

Tänk vad spontana presenter kan göra skillnad. Plötsligt fick jag energi till att ta tag i en uppgift som ska vara inne imorgon. Jag ser fram emot att städa och få ordning i mitt lilla rum. Och redan nu vet jag vad jag ska äta ikväll.

Många rör på sig idag. Hanna åker till England för ett år som utbytesstudent, min bror åker till New York för att ladda om lite (han spontanköpte biljetter i tisdags, ett familjedrag?), och Anders har nu gått på en båt som ska kryssa honom och ett glatt sjörövargäng Finland tur och retur. Sen kommer han hit. Det ska vi fira. Jag själv börjar röra på mig både fysiskt och mentalt efter att ha legat i träda sen i lördags. Fan vad kul det är att göra saker!

Statement

För att undvika fortsatta missförstånd: Vart ska vi då? handlar inte om engelsmannen. Engelska är inte ett av de språk jag ibland drömmer på, även om det vore logiskt.

Lilla vän

Jag pratade precis med redaktören på en tidskrift jag suktar lite efter. Han sa att de har en åldersgräns för att kunna praktisera hos dem och undrade hur gammal jag var. Man måste vara 18. Jag ska inte ringa några fler samtal innan min hals har pusslat ihop sig. Jag överkompenserar min läckra whiskystämma och låter tydligen som en liten jävla gymnasist istället.

Jag minns

Jag minns vad jag gjorde den här dagen för sex år sedan. Jag satt i vardagsrummet i mina föräldrars hus i Säter och försökte plugga latin. Mitt vanliga M.O troget så hade jag TV'n på, och såg live den första nyhetssändningen. Jag ringde Erika och vi genomlevde det världsomvälvande tillsammans i telefonen. Som så mycket annat innan och efter det. Jag minns inte om vi hade latin som första lektion nästa dag, men det var svårt att bry sig om att böja facio, facere på bästa sätt, eller vad vi nu skulle göra. Det som slog oss då, och som sitter så starkt kvar i minnet idag, var att latinlektionen skulle hållas som om inget hade hänt. Inte ett pip sades om det som senare kom att bli känt som 9/11.

Nästa elfte september jag minns var jag i Eskilstuna. Året var 2003, det var innan jag och K ens börjat ses. Jag var inte hemma, hade inte min dator, inte min dagstidning och inte min tv, och fick inte reda på förrän på eftermiddagen att Anna Lindh avlidit av sina skador. Jag tror att klockan var ungefär halv två. Dagen innan hade jag rest från Uppsala för att träffa en pojke som gjorde mig glad då, och hörde nyheten på kvart i fem-ekot när jag satt på bussen på väg in till stan. Jag minns fortfarande att vi var mellan de två höga husen precis innan Stora Torget, där vägen blir smalare och Sko August fortfarande ligger, och att jag spetsade öronen och gick fram till chauffören för att kunna höra vad de sa. På tåget satt jag och tittade efter en man som stämde in på signalementet polisen lämnat ut.

Den här dagen för ett år sedan var jag i Umeå. Jag hade bott här i 16 dagar, och K hade gjort sitt första och sista besök. Dagen innan, på söndagen, hade han lämnat mig och Umeå, och ett uppbrott som varat sedan torsdagen var över. Jag hade ingenstans att bo än, så jag sov hemma hos bekanta till mina föräldrar. Det var den första dagen av många som jag vaknade upp bara för att inse att jag levde i en mardröm. Det var den första dagen av många som jag ville sova bort för att när jag sov var allt bra. Jag minns inte om jag åt något den dagen. Jag minns inte vad jag gjorde alls. Jag vet att jag grät. Jag vet att jag pratade i telefon. Men inget annat.

En vecka senare flyttade jag till området Ålidhem och en egen liten lägenhet, ett område jag fortfarande bor kvar i. Att få ett eget ställe att bo på var det bästa som kunde hända då, och min resa började på riktigt. Nu, ett år senare, kan jag tycka synd om mig själv. Den hösten var det jävligaste jag har gått igenom och jag förstår inte hur jag lyckades ta mig upp från badrumsgolvet, hallgolvet, vardagsrumsgolvet och köksgolvet, om och om igen. Jag minns att jag skrev till mig själv i min dagbok "Det verkar nästan som att jag har en vilja?" och det var den, och endast den, som släpade upp mig.

Jag vet inte om jag i framtiden kommer minnas vad jag gjorde idag, men det jag minns från detta datum tidigare år räcker och blir över. Jag hoppas att nästa elfte september kommer vara en lyckans dag.